"Raindrops in my heart" heter melodin som spelar för mig i bakgrunden. Ponchon hänger på tork över trädsgårdsstolen jämte cykeln på terassen. Sommarregnet strilar från en mulen himmel ner genom ekens frodiga trädkrona fylld av mossgröna blad. Jag känner vemodet i mitt eget hjärta och min själ. Det var länge sedan jag utforskade en känsla stående naken inför er läsare. Sällan händer det även ihop med en medmänniska. Det som förut var en vana har blivit en sällsynt företeelse. Numera sker det mesta av min inre vandring i min ensamhet. Livet har tagit mig i den riktningen.
"The Dove" strömmar ut ur Spotify på min mobil. Vemod, vad är egentligen det? Vad skiljer vemodet från sorgen, som den känns besläktad med?
Sörjer gör jag när jag mist någon eller något som är värdefullt för mig. Sorgen är knuten till förlust i någon form. Något jag inte kan få tillbaka. Sorg är svart och tungt, döden finns däri, det slutgiltiga. Sorg lättar med tiden om jag tillåts sörja det jag har förlorat. En människa, ett djur, en relation, ett arbete, ett hem, barndomen, ungdomen, fruktbarheten, hälsan eller något annat.
"If I Just Sit a While" spelar pianisten för mig. Jag känner vemod över det jag skymtade som aldrig riktigt kom till liv och fullbordades. Vemod är likt ljusgrå moln som gråter stilla om sommaren. Det finns ljus bakom dem. Det är en form av sorg men av en helt annan sort. Vemodet vilar inte över mig som ett mörkt moln. Vemodet är inte dramatiskt eller hotfullt. Det är snarare som om Gud gråter inom mig, för både Gud och jag såg något som kunde ha blivit så vackert och kärleksfullt. Vi fick en skymt av det ljus som kunde ha strålat fram, men livet sammanföll inte på ett sådant sätt att det kunde ske.
"Prima Vera", jag undrar vad det betyder.
"The Appletree", jag ser ingen orm i trädet. Det är inte längre en förbjuden frukt för mig i Guds trädgård. Gud visste från allra första början att kunskap är makt. Den ska inte intas förrän människan är mogen för det. Vi sätter inte en vass kniv i händerna på ett litet barn och ber det skära upp brödet. När barnet är stort nog och kan hantera kniven utan att skada sig själv eller någon annan, då låter vi barnet göra den sysslan. Tills dess får barnet vara med och duka fram maten vi ska äta.
"Dimman lättar" och jag lyssnar till porlande vatten och fågelsång. Ute har ännu inte molntäcket lättat upp. Det regnar men det är som om solen försöker bryta igenom. Väck inte kärleken ... ord från Höga Visan bubblar upp i mitt inre. Stör inte kärleken, väck den inte, förrän den själv vill.
Också kärlek är makt. Mäktigare än all kunskap. Därför ska vi inte försöka väcka kärleken innan den själv vill. Kärleken behöver kunskap som förvandlats till visdom för att inte slita en människa ur hennes fästen och omkullkasta hela tillvaron.
"Angelus". Änglar lovsjunger, det vet jag. Men gråter änglarna inför Gud över de ljusstrålar som aldrig riktigt nådde ända fram? Jag tror det. Jag kan se tårar i Gabriels ögon. Jag se dropparna som vilar på änglavingarna. Gråter du över oss, Gabriel? När jag ser regnbågen i hans tårar så vet jag att det är så. Du känner den kärlekshistoria som aldrig kommer att komma till världens kännedom. Gabriel, hur många är de kvinnor som före och efter Maria har sagt nej istället för ja till att ge liv åt Gud? Hur många är de män som före och efter Josef har sagt nej istället för ja till att ge liv åt Gud? Jag ser i Gabriels ögon dagen övergå i natt. Jag ser myriader av stjärnor som svar på mina frågor.
"Tale of the butterfly". Vemodet finns inte bara i mig. Det finns i Gud och hans änglar.
"I Dream of Her". Gabriel, till vilken man har Gud sänt dig att fylla hjärtat med drömmar om mig? Vem drömmer ni i himlen om ska dela mitt ja till att ge liv åt er kärlek? När ska vårt vemod övergå i jubelsång? När ska glädjen över den kärlek som nådde sin fullbordan skina starkare än vemodet över den som aldrig blev av.
"Thinking of You". Ett stilla farväl. Det duggregnar i himmelen och på vår jord.
Hon
Under äppelträdet väckte jag dig,
där din mor blev havande med dig,
där hon som födde dig blev havande.
Bär mig som ett sigill vid ditt hjärta,
som ett sigill vid din arm.
Stark som döden är kärleken,
lidelsen obeveklig som graven.
Dess pilar är flammande eld,
en ljungande låga.
Mäktiga vatten kan inte släcka kärleken,
floder kan inte svepa bort den.
Om en man gav allt han ägde för kärleken,
vem skulle ringakta honom?
(Höga Visan 8:5-7)
Han
Salomo hade en vingård
i Baal Hamon.
Han lämnade vingården åt väktare.
Tusen siklar silver
skulle frukten inbringa.
Men min vingård har jag här.
Behåll dina tusen, Salomo,
och ge tvåhundra åt väktarna!
Du som är i trädgården,
vännerna lyssnar efter din röst,
låt mig höra dig säga:
»Skynda, min vän,
som en gasell eller en ung hjort
till de doftande bergen.«
(Höga Visan 8:11-14)
Kram,
Marie
Comments