Hon sträcker på sig samtidigt som hon gäspar. Vad stor hon har blivit, tänker jag när hon kliar sig i ögonen med hela knogarna sådär som barn gör. Hon vaknar med ett leende på läpparna och ser på mig med sina varma vänliga ögon.
– Varför tänkte du inte berätta om oss idag, mamma? frågar hon med nyfikna ögon.
Innan jag svarar tänker jag att det inte är helt enkelt att leva i Guds skog för det är som att andas skogsluft fylld av sanningsserum. Det går inte att ljuga här. Här finns bara sanningen, hur obekväm den än är. Och det är inte mycket som undgår min lilla flicka. Hon känner mig på djupet.
– För att jag tänkte för en stund att det kanske inte spelar någon roll om jag gör det eller inte, svarar jag lite skamset.
– Varför ändrade du dig? undrar hon utan ett uns av dömande i sin röst.
– Stinissen. En sak jag läste i hans bok nu på morgonen medan du ännu sov.
– Min morfar! jublar Sötnosen och kramar om mig hårt. Mamma, det är tur vi har honom. Han hjälper dig att tänka gott.
Jag tittar på henne medan hon klär på sig sin rosa klänning och packar ihop det vita tältet hon fått av sin pappa som vi sovit i under natten. När hon drar åt bandet på påsen till tältet vänder hon sig till mig och lägger huvudet på sned.
– Mamma, vem skulle annars berätta om oss om du inte gjorde det?
Frågan får mina ögon att tåras och hon vet redan svaret. Ja vem? Det finns ju ingen annan här än hon och jag. Vem skulle berätta vår historia? Hur skulle världen få kännedom om detta underbara barn Gud bett mig att fostra och älska? Det är ju bara jag som ser och hör henne, och förundras.
Vi slog läger ganska tidigt igår kväll. Stigen vi vandrar på är nämligen igenväxt framför oss. Jag hade hoppats på att när vi vaknade denna nya morgon då hade Gud öppnat upp vägen för oss, men jag ser att allt ser ut precis som igår. Det går inte att ta sig fram. En fras ringer inom mig sedan igår då vi stötte på det oframkomliga, men jag vet inte om orden kommer från mig själv eller om den ljuder från den igenväxta stigen jag anar bakom alla snåren. "Kvinnan i Kristus."
Jag tittar på den lilla tjejen vid min sida. Är det hon eller jag som måste växa upp och bli kvinna? Vad innebär det egentligen att vara kvinna i Kristus? Vad skiljer henne från kvinnan jag en gång var i världen?
Jag försöker minnas om Sötnosen fått något av sin pappa som vi kan använda för att fortsätta vår vandring. Det fungerar nämligen så med alla gåvor hon fått av Gud sedan hon föddes för snart sex år sedan, att när jag minns dem då finns de. Det är tur att Gud har format ett gott bildminne i mig. Ord fastnar sällan men bilder tycks jag kunna plocka fram och titta på.
Jag minns en gammal teckning, kanske från hennes årsbok, där hon står med spik i munnen för hon sågar och hamrar på ett bygge. Troligtvis Guds rike. Kanske ser det lite väl äventyrligt ut för ett litet barn, men jag tänker att det kanske visar vilken tillit Gud har till sitt barn och Anden som alltid hjälper henne.
Ska vi verkligen såga av grenar i denna levande skog för att kunna ta oss fram? Och varför är vägen igenväxt? Hur länge sedan var det någon gick här? Är vi de första, efter Jesus, eller har den glömts bort? Har människor kommit hit, gett upp och vänt tillbaka igen för att hellre gå tillbaka och leva i den tillvaro de känner till?
Jag tittar på henne, den som verkligen är levande, flickan vid min sida. Om jag återvänder till världen sådan jag känner den, där människor styr och Gud är förpassad till marginalerna, då dör hon. Hon existerar här där Gud är i och överallt omkring oss och luften vi andas. Jag kan inte låta det ske. Jag skulle aldrig förlåta mig själv om jag lät henne gå förlorad. Jag skulle dö av sorg.
Denna skog ger mig svar på djupa existensiella frågor, men den ger också ständigt upphov till nya frågor där svaren oftast dröjer flera år innan de kommer. Ovissheten kräver förtröstan på Gud.
– Mamma, var är du? frågar Sötnosen och rör vid min arm.
Jag återvänder med min närvaro till henne.
– Jag är här nu, mitt hjärta. Jag provtänkte och den tanken ledde mig till något alldeles förfärligt. Till en plats där du inte fanns.
– Men mamma, jag kan inte försvinna.
– Det är sant, min älskling, men jag kan förlora dig om jag inte lyssnar efter Guds vägledning.
Igår när vi tvingades stanna upp i vår vandring på grund av snåret vi inte vet hur vi ska ta oss förbi, då funderade jag över Sötnosens två fiskar och bröd som hon bar omkring på. Kanske är bröden inte dessa berättelser jag delar med er här, vilket var min tanke igår. I evangeliet står det om två fiskar och fem bröd i Jesu brödunder. Det skulle kunna vara så att de fem bröden är de fem böckerna som Psaltaren i Gamla testamentet är uppdelad i. De som Sötnosen och jag tecknar just nu.
Igår blev vi klara med bok ett. De första 41 psaltarpsalmerna är tecknade. Vi har alltså materialet klart till den första boken, men att sammanställa en bok är tidskrävande och kostsamt. Tid och vilja har vi, men pengar saknas. Fem böcker skulle kunna mätta femtusen människor på samma sätt som Jesus mättade alla med fiskarna och bröden, och som Stinissen ständigt mättar min hunger och stillar min törst med sina böcker. Kanske är det vad som gör vägen snårig framför oss, att vi inte vet hur vi ska gå vidare. Jag känner ju ännu inte tankarna hos kvinnan i Kristus. Allt jag känner till är de gamla tankarna som härstammar från den gamla kvinnan jag förut var. De som inte är till någon nytta här i Guds skog.
– Sötnosen, har du några idéer om vad vi behöver för att det ska bli några böcker?
Hon blickar upp mot solens strålar, kisar lite, snörper med munnen, lägger pannan i veck och ser väldigt fundersam ut en lång stund.
– Vi har papper och pennor. Du tecknar mig och Anden. Det är en bra. Så ska vi fortsätta. Hmmm.... jag vet inte vad man gör sedan. Men vi ska inte såga i grenarna på träden bara för att vi inte kan ta oss fram.
Jag blir lite paff över hennes svar, men funderar över det en stund. Hon har rätt. Vi ska inte såga oss fram. Inte kapa något i Guds skog. Gud är den som ansar och beskär, inte jag. Gud banar väg för mig och Sötnosen genom sin egen son Jesus Kristus. Vi får helt enkelt lyssna till och följa Stinissens ord.
Gud bygger själv sitt rike i dig, bara du undanröjer alla hinder. Och du kan vara övertygad om att han överträffar alla dina förväntningar. Senapskornet är, när det sås, det minsta av alla frön på jorden, men när det blivit sått, skjuter det upp och blir större än alla andra örter (Mark 4:31-32). Det allra minsta blir det allra största. Ingen skulle kunna tro att ett så litet frö kan bli ett så stort träd, om man inte sett det ske otaliga gånger.
Ur boken Idag är Guds dag 8 juni.
Jag tittar på Sötnosen och tänker på vad Stinissen skriver: "Det alla minsta blir det största." Sedan läser jag de sista raderna i dagens text ännu en gång.
Så länge du av egen kraft försöker bygga Guds rike kommer du aldrig dit in. Guds rike kan bara byggas upp av Gud.
Kram,
Marie
Comments