Vild

Jag trär frälsarkransen över huvudet också denna morgon så jag kan vila en stund i den livboj som det är för mig att skriva. "Det är O:et i Ordet som gör det" hör jag mitt inre barn sjunga. Melodislingan är från barnprogrammet Fem myror är fler än fyra elefanter. Barnet inom mig syftar på frälsarkransens runda form och samtidigt på honom som säger att han är A och O, början och slutet.

Jag tittar lite misstänksamt på glaset med kaffe och havremjölk, men orkar inte bry mig. Efter en vecka med snorig näsa och gräslig hosta som inte verkar ha för avsikt att släppa taget om mig, är både doft- och smaksinnet bedövat. Inatt fick jag åtminstone sova fyra timmar i sträck innan hostan tog tag i mig och ruskade om sig så rejält att jag till slut började gråta av trötthet och smärta. Jag var tvungen att stiga upp. Det kliade så hemsk inuti halsen att jag var tvungen att kliva utanpå halsen. Till slut var min hud helt röd.

Jag stoppade i mig diverse tabletter, en honungsmacka, drack en kopp te och satte mig ned vid köksbordet och tecknade en liten Sötnosen som bar en babyjesus i sin famn. Att vara kreativ, att teckna eller skriva ger mig vila en stund när livet är tufft vare sig det är kroppen eller själen som bekämpar infektioner.

Arbetstelefonen ligger vid min sida. Jag har varit inne och kollat, sett att min chef leder högmässan idag klockan 11. Jag får höra av mig till honom efter den. Det tar emot. Inte för att han är den han är, utan för att jag är som jag är. Jag känner att jag är till besvär nu när jag måste berätta att jag omöjligt kan arbeta de närmsta dagarna, att de måste lösa sopplunchen på annat sätt också den kommande veckan.

Mitt sinne har ju klart för sig att jag inte valt att bli sjuk, att det är högst olämpligt att stå i ett kök och laga mat åt andra människor med en snorig näsa och ett konstant hostande. Min kropp har också klart för sig att hon är sliten av all brusten sömn och all hosta. Bara tanken på att åka buss och tåg känns som att bestiga ett berg. Men någon del i mig känner ändå att det är svårt. Jag tycker att jag sviker mina arbetskamrater. Jag förringar hälsostatusen just nu, försöker skynda på kroppen att bli frisk, allt för att slippa vara besvärlig. Vad handlar det egentligen om?

Att höra av mig till min chef för att förklara att jag fortfarande är för sjuk för att komma tillbaka till jobb borde inte vara en sådan märkvärdig sak, i synnerhet inte med tanke på att han är en mycket vänlig och omtänksam man. Ändå är det laddat med så mycket känslor att jag förstår att jag håller i en knut som tillhör det förgångna, sådant som jag upplevt förut. Mina känslor har ingenting med nuet att göra, inget med mitt arbete och min chef att göra, men den trassliga knuten blir synlig för mig i den aktuella situationen.

Jag behöver ta tag i denna känsloknut fastän jag känner ett djupt obehag, vilket är ovanligt för mig. Jag brukar vilja förstå och känna mig själv. Men här finns något som skyggar, som ryggar tillbaka. Det betyder att jag måste vara extra varsam för det är ett tydligt tecken på att någonstans i, under, bortom denna röra av känslor finns något ovärdeligt, något som liknar ett vilt djur. Alltså något naturligt och ursprungligt, något orört. Så jag ska vara extra försiktig.

Första gången jag kom i kontakt med den vilda i mig var efter påsk 2012. Då visade hon sig som en föraning i min sexualitet. Som en längtan vi oftast klär i åtrå. Det är alltså inte något utan någon som lurar bortom känslorna i denna sjukdomssituation. Och jag förstår nu när jag skriver att jag inte skulle ha kunnat sätta ord på detta tidigare för jag har saknat väsentliga pusselbitar.

Jag minns det tillfälle våren 2012 då jag bad Anders, som hade varit min sambo under några år men inte längre var det, att älska med mig. Troligtvis förklarade jag för honom om den vilda inom mig som jag anade och behövde möta upp. Hon var inte ute efter att behaga mannen eller spela rollspel. Det handlade egentligen inte ens om sex. Men min kropp visste att älskogen var en väg den vilda kunde gå för att komma dit hon ville. Hem. Till en plats jag den dagen förstod existerar bortom min begränsade kropp och som jag kan nå endast om jag helt vågar släppa taget om alla förtöjningar till min egen fysiska kropp.

Anders blev flötet som höll mig kvar i tiden och rummet. Hans kropp i min var den tunna lina som höll kontakten mellan det yttre kosmos vi tillhör och det kosmos jag fann inom mig. Jag har aldrig upplevt något liknande varken före eller efter denna enda gång. Men vad den vilda sökte var inte sig själv eller mannen, utan sitt ursprung, platsen hon kommer ifrån. Hon längtade hem.

Jag kom i kontakt med den vilda igen för några år sedan. Det var lite som att intas av en närvaro som inte liknar något jag känner till eller har läst om. Med den vilda menar jag inte ett rytande lejon, en eldsprutande drake eller en argsint björnhona, utan snarare ett litet skyggt rådjurskid. Och det var i naturen denna väsenslika närvaro plötsligt kom till liv i min kropp. Hennes sätt att röra sig i skogen liknade inte mitt vanliga. Hennes sätt att se på växterna och djuren skilde sig markant från den blick jag brukar ha. Hon kändes skir och skör, samtidigt som hon var lysande och vibrerande av liv. Jag har svårt att finna orden som rättvist kan berätta om denna närvaro. Men hon som flera år tidigare hade sökt sig hem, bort från min kropp, var nu här i min kropp. Hon såg ut genom mina ögon. Hon log med min mun när hon såg allt liv som skogen rymde. Hon andades in naturens alla dofter genom min näsa. Och det var som om en del av min mänskliga natur hade tagit ett steg tillbaka för att njuta av och betrakta denna ljuva närvaro, denna säregna existens.

Så hur hänger detta ihop, den vilda som gör sig påmind och mina känslor av att vara till besvär? Visserligen heter min chef detsamma som min tidigare sambo, och kanske är det en indikation på att det jag anade 2012, mötte upp igen några år senare, nu kanske har en längtan att materialisera sig, att ta kropp i mitt liv. Har den vilda i mig samma ursprung som den närvaro Jesus var helt genomsyrad av och till fullo förkroppsligade? Jag tror det. Jag talar om en närvaro som är liv, och ett med allt liv både i himmelen och på jorden.

Jag tittar på nattens teckning av Sötnosen. Hon är plötsligt så liten igen på den bilden. Men i sin famn håller hon Jesus. Bebisen Jesus. Den nyfödde. Jag hör honom tala i mitt inre, "Jag är A och O, början och slutet". Jag tänker på A som i Anders och O som i Ordet. Jag tänker på den Anders som fanns i början av min resa mot denna vilda ursprungliga närvaro som har sitt ursprung i Gud, och jag tänker på den Anders som idag är min chef och kyrkoherde. Jag tänker på att jag kände mig obekväm den gången jag bad Anders anno 2012 att älska med mig och att jag känner mig besvärlig när jag nu indirekt ber Anders anno 2024 att låta någon annan utföra mina arbetssysslor för att jag är sjuk.

Tydligen är det så att det pågår något större under ytan som kräver min fulla uppmärksamhet och som ingen annan kan göra åt mig. Kanske pågår den processen alltid. Kanske väntar den på mig. Och kanske måste jag vara helt mörbultad och fysiskt nedbruten för att jag ska kunna känna att den finns där i djupet av mitt inre. En väsenslik gudomlig närvaro som vill bli mottagen av mig och få en plats i min kropp.

Den är helig och behöver av mig varsamhet och gränser som inte äventyrar dess existens. Om jag låter mina känslor av obehag över att vara besvärlig, obekväm eller en belastning för andra ta över, då finns det inte en trygg plats i min kropp för denna närvaro. Jag kan inte förklara allt. Jag förstår inte allt. Men jag vet vad jag måste göra när jag står på helig mark och möter ett skyggt rådjurskid. Jag måste förbli alldeles stilla och väldigt försiktig, så att den vilda kan börja lita på mig. Inga hastiga rörelser. Inga försök att fånga in henne. Och jag är rädd att skrämma bort henne, kanske för att skogen känns så mörk när hon inte lyser upp den. Kanske för att min blick är så grumlig när hon inte är med. Kanske för att det är så speciellt att känna hur livet vibrerar i hennes närvaro.

Jag har samtalat med min vänliga och omtänksamma chef. Så helande det är att bli mottagen när jag är sårbar och sjuk. Så befriande det är att säga som jag känner, att jag upplever att jag är till besvär när andra får göra mitt jobb, och att då få mötas av hans värme. Gud är god. Och sanningen bär.

Det finns verkligen en djup brunn inne i mig. Och i den bor Gud. Ibland är också jag där. Men alltför ofta blockeras brunnen av stenar och grus, och Gud är begraven inunder. Då måste han grävas fram. (Etty Hillesum)