top of page

Adventstid kom till mitt ensamma hus

Jag fortsätter att glädjas åt snön som lyser upp området och gatan som ännu är avstängd för genomfart och därför är tyst och stilla.

Talgoxen Snuffe håller mig sällskap denna förmiddag i december. Jag har lagt ut en ny talgboll. Den första var nästan slut. I köksfönstret hänger sedan igår kväll adventsstjärnan och i vardagsrummet har adventsstaken kommit upp. Soffan har fått röda kuddar och plädar. Golvet är fullt av lådor med julsaker och på matbordet står tomtar samt ett par änglar som ännu inte placerats ut.

Lagom till jag har blivit frisk från min envisa hosta, är det nu dottern som ligger nedbäddad med feber.


Igår fick jag ett plötsligt infall och bestämde mig för att göra en Sötnosen adventskalender för Facebook och Instagram. Det fanns ju inte precis någon tid att spilla eftersom vi klev in i december igår. Så jag satte genast igång med mitt uppdrag. Häng med du med!

Klicka på bilden nedan så kommer du till Sötnosens hemsida. Där kan du kan se teckningarna som ligger på Instagram och följa med på hennes adventskalender-äventyr även om du inte har sociala medier. Och om du inte gillar bibelverserna i varje lucka så kanske du tycker om Sötnosen och Anden iallafall.




Lite härlig musik att bjuda på så här i adventstid. Jag tycker mycket om denna sång, men har aldrig riktigt lyssnat på texten förut. Vad fin den är!



Sångtext

  1. Adventstid kom till mitt ensamma hus; jag sätter i staken ett sparat ljus. Något skall ske bortom frostig advent: jag väntar en gåva som Herren sänt.

  2. Den gåvan är av ett helt annat slag än gåvor vi ger till varann var dag. Öppna din tillstängda dörr i ditt hus, så lyser i mörkret ett litet ljus.

Text och musik: Carl-Bertil Agnestig, f. 1924. © 1969


 

Jag längtar efter den gåvan. En gåva av ett helt annat slag. Ibland så mycket att det värker i mitt hjärta. Det är en längtan efter kärleken. Jag kan liksom inte hjälpa det. En kärlek som vill ta kropp och bli människa. Inte bara i den form jag upplevt och fortsätter att få njuta av, som förälder till mina tre barn. Inte bara som barn till Gud, där Anden älskar mig inifrån och ut så att jag ibland kan känna det i min egen kropp. Det räcker inte med den kärlek jag redan har, jag vill ha mer.


Då och då blir jag påmind om hur svårt jag finner det att inte vara älskad och att få älska. Och då menar jag som kvinna i relation till en man. Det är som att vara bunden, fängslad, vingklippt och stum. Jag behöver den kärleken. Jesu kärlek förpackad i en manskropp. En mogen kärlek. En fridfull kärlek. En som tänder elden i mitt hjärta och får upp värmen i min stelfrusna kropp.

Jag behöver den kärleken också inom mig själv. Jesu kärlek förpackad i min kropp. En mogen kärlek att älska mannen med. En fridfull kärlek att omfamna honom med. En varm och ömsint kärlek som tinar upp hans hjärta och ger liv åt hans kropp.


Jag behöver kvinnan i mig själv, att hon kommer till liv. Jag behöver henne för att komma loss, för att bryta igenom min egen kokong. Jag behöver henne i mitt arbete så att jag får ordning på min ekonomi och kan bygga upp också mitt yttre liv, inte bara det inre livet jag renoverat de senaste 20+ åren.


Adventstid kom till mitt ensamma hus

Jag behöver sällskap av en man i min vardag. En mogen varmhjärtad man. Jag behöver eld i min brasa. Förlösande skratt och miljoner timmar fyllda av kramar och pussar. En vardag ihop. Av mig själv kan jag inte åstadkomma det. Jag behöver känna hur livsgnistan tänds igen efter tolv år utan en man jag kan kalla min egen.


Ensamheten är också det ett arv från kvinnorna i min släkt. Inte bara ekonomin jag skrev om i förra inlägget. Jag vill bryta även det ärvda mönstret, för jag tror inte att ensam är stark.

Jag är inte rädd för att vara själv, jag trivs nästan alltför bra i mitt eget sällskap. Jag är heller inte rädd för män. Alla är inte som min pappa eller farfar eller någon av alla de andra männen som inte var bra för kvinnorna i min släkt. Jag lägger ingen skuld på varken män eller kvinnor, alla blev förlorare i någon form. Jag bara konstaterar vilken verkan det fått i generation efter generation.


Det finns underbara pålitliga män där ute någonstans. En av dem längtar efter mig. En av dem väntar på att få älska mig. En av dem undrar var i allsin dar jag håller hus. Annars hade jag inte kunnat längta efter honom så djupt som jag gör, om han inte fanns. Min längtan kommer nämligen från Gud. Om det råder ingen som helst tvekan. Jag var aldrig skapt för ensamhet. Aldrig någonsin. Min första kärlek var pojken och är än idag mannen. Det är en sorts ursprunglig naturlig kärlek från Gud. Inte en romantiserad sådan.


Jag vill inte ha en prins på en häst, utan en man på en åsna. En enkel och vis man som inte dömer utan känner sig själv på djupet och vet hur svårt det är att vara människa. En man som inte mäter sitt värde i pengar eller strävar efter att bli erkänd och framgångsrik. En man med ett stort hjärta, sunda gränser och mycket empati. En snäll man med varsamma händer. En kramig man med en röst jag älskar att lyssna till. En man som av sig själv, utan att jag behöver hävda det, förstår varför relationen till mig som kvinna är så viktig. Varför jag inte är utbytbar. Både på ett djupt existentiellt plan, men också för honom personligen. En man som hellre bor i en koja tillsammans med mig, än i ett slott utan mig.


Jag behöver inte bli räddad, jag behöver bli älskad.

Jag vill inte rädda honom, jag vill älska honom.

Jag kan inte tänka mig ett liv utan en sådan man. En som älskar mig vare sig jag är rik eller fattig, sjuk eller frisk, ung eller gammal. För Gud har nedlagt sin kärlek i den mannen och hans uppgift är att ge den kärleken till mig, inte till någon annan eller sitt arbete. Och i mig har Gud nedlagt kärleken som är öronmärkt för mannen. Det är mitt uppdrag att älska honom med den, inte att ge den åt någon annan eller lägga den i mitt arbete.

Så ser jag på kärleken mellan kvinna och man. Som ett himmelskt uppdrag.


Må våra vägar snart mötas,


Kram,


bottom of page