Jag sätter i staken ett sparat ljus.
Jag har tänt det första ljuset i den höga mässingsljusstaken på köksbordet. Det sparade ljuset barnet sjunger om i den vackra adventsvisan är för mig det ljus jag fick för exakt 56 år sedan när jag döptes till Eva Marie i Limhamns kyrka den första advent. Just det året, 1968, var första advent också söndagen den 1 december. I min kropp och själ känner jag att jag i år, just denna advent, knyter ihop säcken. Nu börjar jag leva det liv jag fick redan då men som jag först nu har kunnat ta emot. Den döptes liv. Ett nådefullt liv.
"Du som har öron, hör vad Anden säger." De orden kom till mig igår förmiddag när jag precis hade ritat en gullig teckning där Sötnosen klättrat uppför en stege och stuckit huvudet i ett moln. Anden sitter i molnet och har lagt sin ena vinge över hennes öra. Jag undrade vad de ville berätta för mig med sin bild. Vad det var jag behövde lyssna till?
Idag i mässan hörde jag samma ord igen läsas upp under epistelläsningen ur Uppenbarelseboken 3:20-22. Jag blev inte förvånad. De två vännerna är alltid ett steg före mig och livet här på jorden.
"Se, jag står vid dörren och bultar. Om någon hör min röst och öppnar dörren skall jag gå in till honom och äta med honom och han med mig. Den som segrar skall jag låta sitta hos mig på min tron, liksom jag har segrat och sitter hos min fader på hans tron. Du som har öron, hör vad Anden säger till församlingarna!”
Jag hörde ingen knackning på mitt hjärtas dörr under mässan. Men jag såg honom. På knä framför mig satt han och tittade mig djupt in i ögonen. Jag kände en lättnad. Han har känts så avlägsen under en längre period. Frånvarande. Och jag har varit ensam i mitt hus. Det inre såväl som det yttre.
"Du kom!" var allt jag kom för mig att säga till honom. Han log sitt varma fina leende som svar.
Jag förstår att jag har en gåva, något stort och vackert som jag fått av Gud. I första hand är gåvan till för min egen skull, för att jag inte ska gå under när livet är alltför svårt och mörkt. I andra hand är det en gåva Gud vill att jag delar med dig.
Gåvan har alltid funnits, så länge som jag kunnat tala har jag använt mig av den, men sent i livet kom jag till insikt om vem Givaren var. Jag har sedan barnsben använt gåvan efter bästa förmåga men resultaten har varit skiftande.
Jag kan se Ordet, för att Ordet uppenbarar sig för mig. Ord är idag mina bästa vänner. De bär mig, tröstar mig och håller om mig. De talar inte illa till mig och om mig. Att orden jag dagligen lutar mig mot och vilar i har sitt ursprung i Ordet, det vet jag idag.
Jesus visar sig för mig för att jag behöver att han gör det. Inte för att jag är speciell eller utvald, utan för att det är så han visar mig sin kärlek. Det är så jag behöver bli älskad av honom. Det behovet har sitt ursprung i mitt barndomssår, i avsaknaden av en pappa och hans kärlek för mig. Det går inte att be ett människobarn lita till ett ord som är tomt. Barnet behöver att ord och handling är ett. Det stora sår i mig som jag förstår aldrig kommer att läka ihop är den öppning genom vilken Jesus går in och ut. Därför kan jag leva med min "defekt". För att jag inte är ensam i den. Jesus har gjort den till sitt hem. Han inte bara gästar mig ibland när han har vägarna förbi. Han bor i mig och med mig. Han kanske går iväg och är borta ett tag, men han återvänder alltid hem.
Jag vet idag att jag inte vill leva utan Jesus för det är ett liv som visat sig alltför ensamt, svårt och torftigt. Jag vet idag att vår relation inte hänger på mig, på att jag mediterar för att komma honom nära eller på att jag läser Bibeln för att lära känna honom bättre. Vår relation hänger på honom, att han fortsätter att se på mig som sitt hem och att han ser till mina behov av kärlek och närhet. Att han lever i, med och för mig.
Vår relation hänger också på kyrkan, att hon förkunnar evangelium och dukar fram hans kropp och blod åt mig så att jag kan inte ord som blivit materia.
Min del i vår relation är att ta väl hand om min kropp och själ så att Jesus får komma till ett rent och städat hem. Det ger oss mer tid att njuta av varandras sällskap. Min del är också att bejaka min längtan efter att älskas helt och fullt, och att berätta om vad den kärleken gör med mig.
Vi, Jesus och jag, vår relation, den hänger alltså inte på mig. Men den handlar om mig. Trots att jag blivit intutad det motsatta, att tron och livet inte handlar om mig utan om något större, om Gud. Men evangelium handlar visst om mig. Allt handlar om mig. Och dig. För om jag var den enda människan i hela världen skulle Jesus ändå komma hit och bo här hos mig. För att jag behöver det.
Adventstid kom till mitt ensamma hus;
jag sätter i staken ett sparat ljus.
Något skall ske bortom frostig advent;
jag väntar en gåva, som Herren sänt.
Den gåvan är av ett helt annat slag
än gåvor vi ger till varann´ var dag.
Öppna din tillstängda dörr i ditt hus.
Så lyser i mörkret ett litet ljus.
Text och musik: Carl-Bertil Agnestig
En som vet vad som väntar bortom frostig advent är Sötnosen. Hon vet vad hon väntar på. Advent betyder ankomst. Sötnosen är i full gång med förberedelserna inför denna ankomst. I det nya numret av Bunkeflo Kyrkoblad som delades ut nu i helgen visar hon oss det. Hon ser framemot att dela sitt barnrum i mig med sin lille bror. Hon må vara det sparade ljuset, men han är lågan som lyser på det.
Ha en fin första adventsvecka!
Comments