top of page

ännu en tid att lyssna

En liten nyckelpiga sitter bredvid mig på utebordet, Massor av prickar har hon som är placerade i linjer längs hennes brandgula skal. Hennes ena ben ser lite skadat ut. Hon verkar trött.

Jag är egentligen inte större än henne. Allt handlar om perspektiv och distans.


Jag har stängt in hundarna såhär efter vår förmiddagspromenad. Idag har jag inte så mycket tålamod. Det blir alltid så tydligt när jag är ute med dem och går. Ibland kan de vara hur bångstyriga som helst utan att jag rubbas inombords. Och andra gånger kan jag bli irriterad på dem redan när jag sätter på dem deras koppel för att de inte lyder mig.

Inte sällan händer det att när jag närmar mig slutet av hundpromenaden då bubblar en sorts vägledning upp i mig. "Mer kropp och själ och mindre ande." Det var vad jag hörde idag.


Jag känner mig lite som nyckelpigan. Seg. Något skadad. Det värker vansinnigt i min svank. Jag hoppas att värktabletten snart ska ge lindring. För mycket sittande och arbetande? En konsekvens av gårkvällens bugglektion? Lite av varje? "Mer kropp och själ och mindre ande", det är vad jag behöver.


En lång stund satt jag imorse och mediterade till skön lugn musik. Jag kände efter hur kroppen mådde, jag tänjde och sträckte på den. Jag tittade till mitt inre landskap och såg att hösten hade klätt av Livets träd. När jag blickade ut över allt jag rymmer förundrades jag över denna plats som finns inom mig. Hur den i grunden förblir densamma men ändå ständigt förändras och utvecklas. Den är hållbar och har en organiskt tillväxt. Den breder ut sig i en nästan omärkbar takt. Det vet jag för att jag regelbundet vandrar där.


Ett år blommar en äng av vilda blommor. Året därpå vajar ett gyllene sädesfält på samma plats. Och ett annat år har åkern fyllts av prydliga rader som Gud ämnar så och odla på.

Eken som en gång stod i min hage finns ej mer. Om den sågats ner eller om vinden välte den har jag ingen aning om. Men jag ser att någon inte låtit eken gå förlorad. Resterna av mitt liv ligger staplat i en prydlig hög med ved. Den jag var som människa råder inte längre över mitt liv.


Livets träd står nu i centrum av min tillvaro. Marken är täckt av löv. Hösten är likt en frisör som fönar bort allt det gamla och klipper av de gamla grenarna som är slitna. Det är tid att dra mig inåt. Känna efter vad kroppen behöver. Låta själen vila efter allt den har producerat sedan i våras. Vara närvarande med livet i mig. Vandra i henne. Betrakta de små skiftningarna. Känna hennes djupa lugna andetag. Begrunda och njuta av hennes oerhörda skönhet. Glädjas åt allt det levande som funnit ett hem och har sitt liv i henne.


Det kräver mod att släppa kontakten med det yttre. Det kräver tålamod att släppa taget om alla trådar som vävts samman med andra. Det kräver tid att återknyta kontakten med det inre livet. Det kräver varsamhet och uthållighet att väva nya mönster. Driver jag på skapar jag trauman. Kropp och själ måste få all den tid de behöver. Det går inte att forcera fram det nya. Det behöver vila och samla kraft inför vårens ankomst.


Min hage är full av ved. Den är tänkt att eldas med. Så klarar jag mig igenom hösten och vintern. Ljus och värme kommer ur det gamla när jag lägger det på elden. Mörkret blir då inte mörkt. Det blir en fondvägg åt den eld som sprakar och den glöd som pyr.


Jag har sökt utanför mig efter det som finns i mig. Ett hållbart liv. En varsam herde. En ömsint ledning. En fridfull plats där kärleken sakta kan breda ut sig och bära frukt.

Människan behöver resa bort för att kunna komma hem. Gå vilse för att veta vad som är rätt väg. Söka sig i andra människor för att finna sig i Gud. Ge bort sitt liv för att ta emot Guds liv. Vad som gör den resan så riskfylld är att vi alltför lätt slår oss till ro någonstans i världen på den vandring som livet är. För i världen är vi någon. Men den ursprungliga tanken är att vi ska vara någons. I världen är vi utvalda. Men den ursprungliga tanken är att vi själva ska välja. I världen ges vi makt över andra, mer ger bort makten över våra egna liv.


Jag ska lägga mig en stund på soffan, antingen inne eller på uteplatsen. Jag har tagit ännu en värktablett. Det säger ingenting om mitt förhållande till medicin, men allt om hur ont jag har idag i min svank. Av erfarenhet vet jag att Gud ibland verkar allra djupast i en människan medan hon vilar.


Kram,

M




bottom of page