Att komma hem

Jag sitter i bilen till mitt allra första träningspass hos fysioterapeuten denna morgon och lyssnar till radiokanalen Relax. Ur högtalarna strömmar en röst jag älskar, Michael Bublé. Jag börjar gråta, precis som jag brukar göra när jag sitter i bilen och lyssnar till musik eller känner efter hur jag mår i mitt inre.

Det känns bra att ha tränat idag. Det är väldigt tydligt hur hela min vänstra sida är mycket svagare än den högra. Jag är uppmärksam och närvarande när jag gör övningarna. Noterar hur höger sida kompenserat för vänster under kanske flera år. När jag kommer till sista övningen skakar mitt vänstra knä. Det är okej. Jag är varsam. Hellre längre återhämtning än upp som en sol och ned som en pannkaka.

I bilen på tillbakavägen tänker jag åter på känslan av att komma hem. Var det vad jag kände när jag som liten flicka låg på Totos arm? Han var min storasysters pojkvän och kom in i mitt liv redan när jag var en bebis. Jag har alltid förknippat honom med kärlek och trygghet. Kände jag mig hemma, mottagen och älskad, tillsammans med honom? Är det inte det jag alltsedan hans död 1974, när jag var sex år gammal, har längtat efter? Att få komma hem igen. Uppleva den vila och trygghet som kanske bara finns där, när vi får komma hem.

När jag mötte Gud tjugofem år senare, i januari 1999, var det som att komma hem. Ett fullständigt överväldigande möte. Lika upplyftande som nedslående. Ljust och vackert och alldeles underbart så länge jag var hemma hos Gud. Kallt och mörkt och alldeles förfärligt när jag tvingades "återvända" till min vardag. Kontrasten bröt långsamt ned mig. Hur det kunde vara och hur det var. Ribban i livet hade lagts om. Min referenspunkt var en helt annat än minuterna innan mötet med Gud. Allt hade förändrats i och för mig. Det skulle jag ensam klara av att förhålla mig till. Det gjorde jag inte. Jag hade vaknat upp och kunde inte somna om. Sedan dess har inte riktigt min hjärnan kunnat stänga av. Den är alltid på, mer eller mindre aktiv.

Ibland talar vi om att komma hem till oss själva. Vad innebär det egentligen? Är det att sluta fly från sådant som upplevs svårt och jobbigt inom oss, tankar och känslor och minnen vi helst vill slippa kännas vid? Är det att vara närvarande och möta upp sanningen sådan den är i stunden? Är det att sluta försöka fixa andra människor och istället se vad som behöver tas om hand i oss själva? Är det att stå kvar och möta rädslorna vi bär på?

Att komma hem är det att nå fram till det i oss själva som inte ens är mänskligt, att röra vid det gudomliga, vid den bit av Gud som han valt att placera i just mig eller i dig? Jag tror det är så, att hemma är där Gud är och det mötet är aldrig okomplicerat. När jag möter Guds frid blir också den mänskliga oron jag bär på synlig. När jag möter Guds kärlek blir också mina rädslor tydliga för mig. När jag möter Guds ljus uppenbarar sig mitt eget mörker. Att vara hemma i sig själv är alltså egentligen att vara hemma hos Gud, om du frågar mig. Vi kommer hem till Guds frid, kärlek och ljus, inte vårt eget. Av oss själva har vi inget sådant.

För snart tio år sedan fick jag uppleva känslan av att komma hem i mötet med en människa. Ännu en gång låg jag där på någons arm och min kropp sade "jag är hemma". Det var märkligt. Alldeles underbart i stunden men likväl fruktansvärt i längden, för det var en plats jag inte kunde bosätta mig på.

Jag undrar om jag som liten flicka upplevde samma sak som jag som vuxen kvinna kom att göra med Gud och med en annan människa. Smälte vi samman i mötet och blev ett, vilande i varandra? För så är det för mig i mötet med Gud. Vi smälter samman och vilar i varandras närvaro. Så var det i det vuxna mötet med människan. Vi smälte samman och vilade i varandras närvaro. Det är något ytterst märkvärdigt som inte går att göra rättvisa med ord, man måste ha upplevt det för att förstå djupet av den frid som infinner sig. Den djupa vila vi delar som är så helande för kropp, själ och ande.

Första gången jag och Gud "bröt upp" från det tillståndet av enhet och helhet och frid bröt jag ihop. Det gjorde så obeskrivligt ont att lämna den sammansmältningen. Det har tagit mig 20+ år att lära mig hur jag kan ha Gud med mig när vi bryter upp från våra intima möten och ta honom med mig in i min vardag, för att så ständig vara i kontakt. Kommer vi för långt ifrån varandra bryter jag ihop. Jag håller ihop tack vare Gud.

Varje gång jag och människan "bröt upp" från vårt möte bröt jag ihop. Det var som om jag gick i tusen bitar om och om igen. Kan det bero på barnets erfarenhet, för att Toto dog ifrån mig? Var det barndomstraumat jag återupplevde om och om igen? Var det så det var för mig som liten flicka? Hur mycket vet vi egentligen om hur den mänskliga naturen är uppbyggd? Förstår vi verkligen helheten och komplexiteten i människans väsen?

Bit för bit togs Toto ifrån mig som barn. Han drabbades av cancer. Jag var så liten att jag nog inte förstod vad som pågick. Visste jag ens om att han var sjuk? Berättade någon för mig om vad som väntade, att han skulle dö? Vad gjorde det med mig som är så sensitiv att ligga på hans arm, så nära den död som sakta åt upp honom inifrån? Hur har det egentligen påverkat och format mig?

Bit för bit tas i nuläget min bästa vän ifrån mig. Också denna gång är det cancer som breder ut sig hos en människa jag älskar och värdesätter högt. Det är en sorgeprocess som pågått i flera år nu och det är svårt att förklara hur det känns när en relation som varit så berikande, befriande och alldeles underbar sakta töms på sitt innehåll. Barnet i mig vet hur det känns och jag lär känna det barnet och vad jag som liten tvingades att hantera.

Jag tror att förlusten av Toto var ett så stort barndomstrauma att jag av ren överlevnad och helt omedvetet valde att aldrig riktigt släppa någon människa in på livet igen. Men när jag kom i puberteten och åtrån vaknade var de känslorna så pass starka att de rev ner en del av det försvar jag hade bygg upp. Under smärtan fanns en frisk och sund längtan efter att förlora mig i den andre, att komma hem igen. När jag därför fann vila på en ung killes arm och också i slutänden släppte in honom i min kropp var det ett större risktagande för mig än det är för en människa utan mitt trauma. När den pojkvännen plötsligt en dag bara gjorde slut utan att ha förvarnat mig eller gav mig en förklaring gjorde han inte bara skada i nuet utan rev upp barnets sår. Så istället för att förhållandet skulle ha kunna läka ut barnets trauma fördjupade han den skada som jag bar med mig sedan jag var liten. Detta kan jag se och förstå idag, men då kunde jag inte begripa varför hans svek satte så djupa spår och varför det tog mig två årtionden att lämna de spåren.

Den människa med vilken jag fick uppleva känslan av att komma hem igen, var också det en man. I mötet med honom har jag fått syn på att hjulspåren från den första pojkvännen finns kvar i mig. Och jag ställer mig frågan hur jag ska kunna nyttja dem istället för att riva upp dem. Jag är ju den jag är delvis på grund av allt det jag har upplevt av både livets goda och livets smärta. Det som har hänt bär jag med mig vare sig jag vill det eller ej. Det lilla barnets upplevelser och den unga tonårsflickans vill jag hellre omfamna än förskjuta och förneka. Istället vill jag bära dem i medvetenhet och kärlek.

Min hemlängtan är frisk. Barnets längtan efter att vila på Guds arm. Kvinnans längtan efter att vila på mannens arm. Vilan i varandra. Längtan efter sammansmältningen. Ja, min längtan och min vilja att komma hem är något sunt som inte gått förlorat trots allt jag varit med om.

Att inte vilja komma hem, att välja bort den längtan, att inte söka efter den hos både Gud och i den intima trofasta kärleksrelationen är att låta det som en gång blev sårat i oss att styra nuet och staka ut framtiden. Om vi tror att Gud vill något annat än enhet, helhet och uppgående i varandra känner vi inte Guds djupaste väsen. Om vi tror att vi kan vara ett med Gud och samtidigt avstå enheten med vår partner, då har vi missat något grundläggande, att kärleken vill ta kropp.

Kanske är min försvagade vänstra sida ett kroppsligt tecken på brist. Vi lever i en alltmer digitaliserad värld, men jag upplever också att vi lever i en alltmer förandligad värld. Lika mycket som skärmarna separerar två människor som lovat att älska varandra, ställs spiritualiteten som en mur i relationen. En del är mer intima med människor på nätet än med sin livskamrat. Andra är endast intima med Gud, men inte med sin partner. En del skyller på för lite tid ihop och andra skyller på för många år ihop. Jag köper ingen av ursäkterna. Jag tror människan försöker tillfredsställa sin längtan och sina behov där det är mest troligt att hon inte blir sårad och avvisad. Jag tror rädslan att bli sårad är så stark att den styr de flesta människor och deras val.

Varken sexåriga Marie eller sextonåriga Marie skulle ha velat att deras upplevelser hindrade mig som 56-åring från att längta efter, söka och vilja ha det största och mest värdefulla som finns i den mänskliga tillvaron - ett hem i Gud och ett hem i en annan människas hjärta. Då hade döden och sveket segrat över livet och kärlekens längtan. Vi har fått vår djupa hemlängtan för att inte fastna i det värdsliga tillståndet, så att vi ska kunna fortsätta att söka oss till det himmelska som går att finna redan här på jorden. I den enkla men väl dolda vilan på Guds arm och vilan på vår älskades arm.

Må jag åter en dag vila på den mansarm som får mig att utbrista: I am home!

Kram,