Sommaren har tagit semester, därför har jag virat in benen i filten som annars ligger på mammas soffa och dragit på mig min varma mjuka tröja. Jag blickar ut över Malmö som vaknat upp denna lördagsförmiddag. Himlen är molnfylld med små sprickor som motvilligt släpper igenom solen.
Ute på Öresund har en blåvit färja lämnat hamnen i Malmö och glider fram över böljorna för att så småningom passera under Öresundsbron. På andra sidan sundet, i vårt grannland Danmark, ser jag röken som lämnar de höga skorstenarna i en industri. Bortom Turning Torso syns Barsebäcks kärnkraftverk och fortsätter jag att blicka ut över staden jag bott i hela mitt liv ser jag den blå Kronprinsen, St Andreas klocktorn, Strand hotell.
Måsarna är som vanligt högljudda. Några svalor jagar varandra mot den allt mörkare fonden av moln. Kråkfåglarna susar förbi. Skatorna bråkar långt där nere på gräsmattan.
Jag betraktar. Jag noterar. Jag är ett vittne. Berättaren i mig har en distans till det som sker utanför mig. Här på denna plats inuti mig själv och i själva tillvaron som livet är finns närvaron av Gud. Jag ser. Jag hör. Utan att klä något av alla intryck i åsikter, känslor eller egna minnen. Det är en mycket fridfull plats. Livet är vad det är och jag är närvarande med det. Här och nu.
Det var i mötet med Jesus och boken tid att lyssna som jag först placerade mig där, i vittnesbåset med uppgiften att så sannesenligt och neutralt berätta vad jag ser, utan att censurera. Eller kanske var det så att jag placerades där av Gud.
Det andra kapitlet i den boken, som först var en blogg, har rubriken Lärjungar. Jag skriver:
Jesus står på sin talarpunkt ute i havet. Han predikar för en samling människor som står på vattnet. Jag står bredvid och lyssnar.
Jesus talar: "Väntan är över. Lärjungarna är här. Vi är samlade för att lovsjunga Herren. Låt oss böja våra huvuden och be.
Gud, du är vår Fader. Vi har samlats för att lyssna till dig, ta lärdom om historiens gång och framtidens vision. Möt mig Fader. Möt mig i mörkrets tider. När tron sinar, hopplösheten sprider sig och håglösheten fyller människornas ansikten.
Fader, det är genom dig vi finner ro i våra sinnen. Det är genom dig vi finner hopp om framtiden. Vi har samlats här idag för att vara i din närvaro. För att visa vår vördnad. För att få hopp och ljus in i våra hjärtan. Vi ber i ditt namn Fader. Vi väntar dig. Vi lyssnar till dina ord. Du ska vara vårt rättesnöre. Tala genom mig Fader. Tala till folket du kallat. Tala så att de förstår sin uppgift. Tala så att du ingjuter mod i deras hjärtan. Tala så att de vänder hem med kärlek och ljus i sina kroppar och sinnen. Så att de kan sprida dina ord vidare. Så att de kan sprida din kärlek vidare."
Min Jesus är utan tvekan densamme som Jesus i Evangeliet. Det var ingen falsk profet som plötsligt tog sin boning i min själ. Jesus ingjöt mod i mig att skriva såsom jag gjorde. "Vi är samlade för att lovsjunga Herren." Det var inte mitt språk då och är det inte idag heller. Jag har en annan andlig dialekt. Mer vardaglig. Men jag kan lugnt erkänna att jag idag lovsjunger Herren, min Gud, med varje andetag jag andas, med varje slag mitt hjärta slår. Gud är allt för mig.
Nyligen tecknade jag en lustig bild av Sötnosen. Det var efter att jag hade läst denna text i Markusevangeliet 10:35-45.
Lärjungarna som ville ha hedersplatsen
Jakob och Johannes, Sebedaios söner, gick fram till honom och sade: »Mästare, vi vill be dig om en sak.« – »Vad vill ni att jag skall göra för er?« frågade han. De svarade: »Låt oss få sitta bredvid dig i din härlighet, den ene till höger och den andre till vänster.« Jesus sade: »Ni vet inte vad ni ber om. Kan ni dricka den bägare som jag dricker eller döpas med det dop som jag döps med?« De svarade: »Ja, det kan vi.« Jesus sade: »Den bägare som jag dricker skall ni få dricka, och det dop som jag döps med skall ni döpas med. Men platserna till höger och vänster om mig kan jag bara ge dem som har bestämts därtill.« När de andra tio hörde detta blev de förargade på Jakob och Johannes. Jesus kallade till sig dem och sade: »Ni vet att de som räknas som härskare är herrar över sina folk och att furstarna har makten över folken. Men så är det inte hos er. Den som vill vara stor bland er skall vara de andras tjänare, och den som vill vara den förste bland er skall vara allas slav. Människosonen har inte kommit för att bli tjänad utan för att tjäna och ge sitt liv till lösen för många.«
Sötnosen tittade undrande på mig efter att vi hade läst och sade: "Varför vill någon sitta bredvid Jesus när man kan sitta i hans knä?"
Platsen i hans knä i min. Den som bestämts för mig. Det är den jag beskriver i början av blogginlägget som mitt vittnesbås, berättarens plats. Jag valde inte Jesus. Gud, min himmelske far, gav mig åt Jesus. Jesus ansvarar för mitt liv. Min bestämmelse som människa är Barn till Gud. Det är min Kristuslikheten. Inte att få sitta vid Jesu sida och döma över himmel och jord, utan att sitta i hans knä för att skriva och nedteckna allt jag ser och hör. Då måste jag vara som ett barn, dvs full av tillit till att Gud ser till mig och mina behov, samt tar fullt ansvar för mitt liv. Jag kan inte vara som en vuxen, för då skymmer jag sikten för Jesus. Bilden säger allt. Också om vem jag djupast sätt är och att mitt allra största behov som människa är närheten till Gud. Att sitta i Hans knä är det närmsta jag kan komma Gud i detta liv som människa. Sötnosen är klok som en bok. Och inte vilken bok som helst. Hon är inte en lärjunge. Hon är en lärunge. Och för alla oss som undrar vad Jesus gjorde mellan att han var 12 och 33 år, så är kanske svaret att han satt barnvakt åt Sötnosar.
Var rädd om dig,
Comments