Jag inleder varje dag på samma sätt. Tre böcker och en kopp kaffe är mitt sällskap där jag sitter i morgonrock och pyjamasbyxor på uteplatsen, åtminstone nu när vädret tillåter.
Bibeln, Idag är Guds dag av Wilfrid Stinissen och Natt och Dag av Ylva Eggehorn. Jag börjar alltså dagen ihop med andra människor som tror på Jesus och som skriver om kristen tro. Så har jag gjort i åratal. Läst samma böcker dag ut och dag in. Jag tror att det är så man fördjupar sig inom ett område, genom att vara kvar vid vissa källor snarare än att ständigt söka svaren i nya böcker för att få nya kickar och ny inspiration.
Stinissen och Eggehorn är en bra kombo för mig. Deras språk är väldigt olika men jag känner att jag dricker ur samma källa. Vattnet är detsamma som i Bibeln. Ett levande och urgröpande källvatten. Jag känner dessutom igen mig i dem båda. De sätter ofta ord på sådant jag ännu utforskar och inte själv kan sammanfatta klart och tydligt. Men båda kan också vara som en nagel i ögat på mig, och den litteratur som inte är det är enligt mig inte värd att läsas.
Om jag läser endast för att få bekräftat vad jag själv redan anser är sanningen om Gud och mig själv som människa, då lär jag knappast utvecklas och fördjupningen av mitt andliga liv uteblir. Så det där med att vi alla ska lyssna efter vad som känns sant för oss själva är både något gott och något som vilseleder.
Att ha en inre auktoritet är viktigt. Gränser som värnar vår kropp, själ och ande. Integritet och respekt för den egna personen. Ibland kan hela världen påstå att något är rätt och riktigt samtidigt som den egna inre rösten säger att det är något som är fel. Men att enbart lyssna till sitt eget hjärta är inte den väg som leder till Gud. Det egna hjärtat är inte rent och oskuldsfullt. Det är lika rörigt som vårt sinne. I hjärtat finns både mörker och ljus, lögner och sanningen.
Det inre stämjärnet går alltså inte att forma fram på egen hand. Det måste hela tiden stämmas mot andra som vandrat vägen före en. Det betyder inte att de människorna är fullkomliga och felfria. Men deras böcker och liv vittnar antingen om ett liv tillsammans med Gud som fördjupas eller ett liv utan Gud som därför urvattnas.
Stinissen var en belgisk-svensk katolsk präst, karmelitmunk och författare. Hon dog för tio år sedan i Norraby kloster i Tågarp. Den första boken jag läste av honom tror jag var Störst av allt är kärleken. Jag har sedan dess läst allt jag kommit över av honom. Jag älskar hans böcker. De har varit och är än idag min mest värdefulla andliga vägledare sedan jag klev in i kyrkan. Jag kallar Stinissen för min morfar. Jag känner det så, som om jag sitter och lyssnar på min kloke morfar och insuper allt han lärt sig under ett helt liv med Gud. Som alla barnbarn säger jag ibland emot honom, då bara ler han på ett himmelskt vis och uppmuntrar mig till att fortsätta vara kritisk till allt jag hör men att samtidigt inte mista min öppenhet och tillit andra människor.
Stinissen är mild och god. Han är full av kärlek, det går inte att ta miste på. Och jag vågar tippa på att han en dag kommer att helgonförklaras.
För mig har hans klosterliv varit ett stöd. Det finns tider i mitt liv som varit klosterlika och då har jag kunnat ta spjärn mot Stinissen och annat klosterfolk. Jag har funnit vila i alla mina obegripliga upplevelser för jag har insett att de finns inom klostren, men de kanske inte är lika vanliga utanför. Jag är galen. Jag är bara väldigt öppen och nära Gud. Jag lever frikopplad prestation och prestige. Vad jag ser och hör, vad jag känner och tänker, de erfarenheterna delar jag med munkar och nunnor.
Eggehorn upplever jag också som en väldigt närvarande människa när jag läser hennes texter. Hon är idag 73 år, författare, poet och kulturjournalist. En mycket fin artikel om henne och hur hon blev troende finns här: https://www.gp.se/livsstil/ylva-eggehorn-berättar-historien-om-hur-hon-blev-troende-1.24613693
I de texter jag läst av henne möter jag Gud i vardagen, i det vanliga livet som människa. Jag känner igen mig mycket i all längtan hon sätter ord på. Hon har det där "kvinnliga" språket och perspektivet som jag tycker så mycket om att läsa, som är jordnära, vilsamt och personligt.
Stinissen är inte personlig. Eggehorn är. Jag behöver både ock. Det andliga och teologiska, utan att det blir dött och torfigt. Det själsliga och kroppsliga, utan att det blir ytligt och banalt. Därför läser jag dem båda varje morgon. Samma böcker varje år. Men såklart läser jag även andra böcker, men det är i dem och Bibeln jag har min grund. Troende kan man inte vara på egen hand. Jag behöver mina lärjungavänner.
Jag hoppas att mina böcker och blogginlägg en dag kan vara till lika mycket hjälp som Stinissens och Eggehorns böcker är för mig. Det är därför jag skriver varje dag. Det är därför jag bloggar. Det är så jag bäst kan tjäna Gud just nu. Jag är helt övertygad om att jag en dag sitter med en redaktör och sammanställer en bok eller flera av allt jag skrivit härinne. För det är många som är lika mig, som föredrar att hålla en bok i handen när man läser och som vill ha de allra bästa texterna samlade innanför en bokpärm.
Mina texter blir som bäst härinne på bloggen. För jag skriver inte för egen vinnings skull. Inte för att tjäna pengar utan för att tjäna Gud. Den energin är inte så vanlig i vår kapitalistiska värld, men den behövs. Jag bjuder på friskt källvatten som renas på sin väg nedför berget. Och för den människa som passerar som är törstig, den kan stanna till och dricka fritt ur denna källa när helst den behöver Gud.
Det berget där källvattnet rinner är heligt för mig. På toppen av det berget steg Gabriel ned för 24 år sedan. Från toppen av det berget drogs jag upp en stund i Guds kärlek. På toppen av det berget drabbade de andliga krafterna samman för första gången. På toppen av det berget kom Jesus då till min räddning. På toppen av det berget har jag byggt ett kapell som jag tillägnat Jesus. Dit går jag varje kväll innan jag ska lägga mig och sova. Där samtalar jag med Jesus och Gabriel. Där ber vi Fader vår ihop. Där överlåter jag dem jag älskar i Guds händer. Från det berget blickar jag ut över nådens hav. Där skådar jag Gud. Där möter jag Seendets Gud. Innanför det berget finns hela det liv som Gud format fram i mig. Jag kan vandra i det livet. Men ingen annan än Gud kan se det. Och endast genom mina egna ord, mina illustrationer och min konst kan jag ge er människor en glimt av min vackra själ och hennes liv i Gud.
Kram,
Marie
Comments