Den där Marie

Jag var ensam kvar med Gud. Alla löven som föll i fjor låg kvar på marken. Jag hade ingen som helst tanke på eller lust till att fläta samma dem för att skyla mig. Mitt hjärta var ännu vetgirigt och min själ fortfarande full av längtan. Jag rymde liv. Namnet Eva hade Gud gett mig. Livgiverskan. Fruktbarheten var inte längre bunden till mitt sköte, den hade nu sin fäste i mitt hjärta och sin boning i hela min kropp. Eva, mitt unga jag, hade mognat under de 40 år som passerat sedan den där första gången.

"Var är min man?" hade Gud frågat mig den gångna dagen och jag hade svarat att "hans man" självmant valt att lämna oss för att gå till världen han skapat åt sig själv.

Nu var det bara Gud och jag kvar med det liv och den kärlek han gett människan att förvalta. En haltande ekvation. Inte alls enligt Guds plan.

"Då får jag ta saken i egna händer", sade Gud med bestämdhet och vemod i rösten. "Så här gör vi. Jag stiger ned i dig. Du är Eva, Livgiverskan. Jag låter mig födas genom dig. Bry dig inte om hur det ska gå till, bara fortsätt att lita till min kärlek."

Jag tittade på honom, min Skapare och min Far. Jag tittade mig omkring i den sagolika Skapelsen han gett oss i gåva, åt människan - mig och mannen. Jag tänkte på vad Gud hade sagt åt oss, att ta hand om livet i Skapelsen, alla växter och djur, både de stora och de små, de synliga och osynliga. Ensam kan inte kvinnan förvalta och vårda allt, tänkte jag. Vi måste vara en hel människa för att klara den uppgiften. Sedan vände jag åter mot den som skapat mig och sade: "Gör så, kom till oss, genom kvinnan! Hela Skapelsen ropar på din hjälp med att ställa allt tillrätta."

Gud log och såg mig djupt i ögonen. "Jag ska ge dig namnet Marie, för du är både älskad och trotsig, och du behöver vara både ock. Du är min Eva Marie".

Ha en fin lördag!