Varje torsdag har jag möjligheten att välja mellan att gå på stilla mässa eller fara iväg och dansa bugg. Igår satte jag mig på cykeln och tog mig till kyrkan. Jag var så full av känslor och gråt. En djup tärande ensamhet hade mig i sitt grepp. Den är av ett slag jag inte riktigt kan beskriva i ord. En riktigt plågoande.
Då var det som om jag plötsligt kände ett barns armar omkring min midja och ett huvud som lutade sig mot min rygg. Det var Sötnosen som satt där i en osynlig barnsadel på min pakethållare med en famn full av kärlek och tröst. Jag gissar att hjälmen på hennes huvud var den där av guld som hon fått av sin Himlapappa. En av de allra första gåvorna hon packade upp. Hennes närvaro och tröst kom med ljus in i mitt mörker.
Är allt detta rena fantasier? Hittar jag på allt? Är hon min låtsaskompis? En skapelse jag själv målat upp? Den frågan har jag ibland ställt mig.
Läs gärna vidare om du är intresserad av vad som sedan hände. Efter 16 års bloggande har jag nu valt att sätta en avgift på 20 kronor för dig som tar del av Guds liv i mig och mina djupa reflektioner.
Tio minuter innan mässan skulle inledas satt jag där jag oftast sitter, längst bak i kyrkorummet, vilande mot väggen, med utsikt över församlingens ryggar. Jag tänkte på de där orden som en döende människa hade sagt till min vän en gång, om att vi bär på så mycket. Jag kände just så, att jag bar på så otroligt mycket att det var lika stort som en hel människa inom mig.
Tårarna rann, trycket inifrån var så stort att hur mycket jag än kämpade för att hålla allt inom mig så sipprade ändå något ut som salt vatten i mitt ansikte.
Plötsligt steg hela människan fram i mig. Hon som bar precis allt. I distansen som uppstod såg jag på henne med kärleksfulla ögon. "Kan synden bli så stor att den upptar en hel människa?" frågade hon med sorgsen röst. Jag tittade på henne och svarade, "Ja, så kan det vara". Långt bak i mitt inre, hos henne som hade svaren, vilade några ord från Yvla Eggehorn jag hade läst tidigare under dagen i boken "Stränder in mot ljuset":
Men en kväll när ni sitter där vid bordet och ingenting finns kvar att hoppas på och mörkret ligger tungt mot alla fönster då ser du att han ser på dig ... och då:
hans ansikte berättar om din smärta som han har tagit in var dag i sig hans kropp har böjts och han har blivit sårad han är till döden trött men ger dig liv, och aldrig har han skyddat sig emot dig ... då färdas allting hemåt vid ert bort: du bor i honom och han bor i dig och platsen där ni bor är en ny jord.
Hon med svaren sade då till henne med frågorna: "Och aldrig har han skyddat sig emot dig, aldrig! Så gå nu, gå fram till honom där vid bordet. Var inte rädd. Ett vet jag, du kommer att möta kärlek och ingenting annat. Ingen synd i världen, hur stor eller liten den än är, vill han skydda sig emot. Allt bär han. Allt är han. Gå nu och bo i honom, så han får bo i dig. Och när du är färdigälskad då kommer han att sända dig tillbaka till mig."
Aldrig har Jesu kropp och blod smakat så gott som igår. Aldrig tidigare har jag insett djupet och vidden av vad nattvardens måltid betyder för människan och mänskligheten. Aldrig har jag förstått kyrkans helt avgörande betydelse för vår värld. Hon är hemmet åt Guds förlåtelse. Hon är förvaltare av det sakrament, den ritual som låter mig komma svart som natten rakt in i Guds fläckfria ljus. Det är hennes kärna.
Jag var fortfarande så spänd i kroppen när jag kom hem från mässan att jag snäste åt hunden. Jag bar på så mycket jag ville dela med någon människa. Och plötsligt kunde jag inte längre bära allt utan bad min dotter att lyssna och orden vällde ur mig. Tankarna, känslorna, mitt liv, Guds liv, insikterna, den djupa förståelsen om hur vi blir till som människor och om gåvorna vi är till varandra som vi undanhåller varandra. Jag satte ord på ensamheten och bortvaldheten och saknaden efter dem som förut stod mig så nära. Att jag inte kan eller vill gå tillbaka. Att jag inte orkar krympa mig för att få vara med.
Hon bara lyssnade. Och tog emot. Min sårbarhet, min besvikelse, mina tårar, min ensamhet och allt det Gud nedlagt i mig att dela med andra. Och alla spänningarna släppte. Jag sade förlåt till hunden och förklarade för dottern att jag är en människa som inte kan bli till i frånvaron av andra. Avbilden i mig växer och mognar när jag får dela mitt liv och min Gud med andra. Närvaro, inte frånvaro gör mig till den jag är. Intimitet, inte distans kallar fram mig i ljuset och ut i världen.
Jag kan inte och vill inte krypa tillbaka in till den plats i mig där ingen kan komma åt mig, där jag behåller allt för mig själv, där jag skyddar min sårbarhet av rädsla för andra människor. På den platsen finns ingen frihet. Jag kan inte bli till enbart i mötet med mig själv. Livet är till för att delas med andra. Den djupaste sorgen och det värsta lidandet. Den största glädjen och den livligaste lovsången. Ingenting kan längre övertyga mig om något annat. Ingenting.
Jag sov som en stock i natt. Vaknade inte ens när klockan ringde. Jag drömde om en märklig sång som plötsligt blev viral. Hur trögt det var i början. Hur siffrorna tycktes röra sig i snigelfart. Men så plötsligt var det som om det där videoklippet nådde en brytpunkt och plötsligt var det inte bara tusentals eller ens tiotusentals visningar. Det var som en damm brast och innan jag visste ordet av hade miljarder människor sett klippet. Sedan vaknade jag.
Idag uppstod ett möte. Ansikte mot ansikte. När jag satt och skulle skriva dagens blogg. Plötsligt lyssnade jag till en massmördares bekännelse. Du läste rätt. Och allt jag kunde se var en människa där synden växt sig så stor att den blivit en hel människa som slukat ett helt liv och många andras. Jag bara lyssnade och tog emot. Ett fåtal gånger frågade jag om personen ångrade sig. Det gjorde den inte. Och inte ens det skrämde mig. För jag bara visste att allt det som forsade ur människans mun var allt det som personen bar på. Och eftersom jag igår fick kännedom om vad sådant gjorde med min kropp och mina handlingar, förstod jag att vi var precis likadana, den andre och jag. Måttet av synd är oväsentligt. Jag är ingen domare. Jag vill inte bli dömd. Människan framför mig var en gåva. Jag blir till i mötet med människor som delar sitt liv med mig, hur fruktansvärt det livet än är. Jag kunde bara önska frälsning för personen, möjligheten att få leva i kärlek den tid som finns kvar.
Jag tog emot kakorna personen hade med sig till mig. Den ene har jag smakat på och den var väldigt god. Jag tänkte efteråt att Jesus kom för oss båda, för oss syndare, inte för de rättfärdiga. Jag kom att inse efter mötet att det finns en undre värld mitt i den tillvaro vi andra lever i. I den undre världen är allt lika rörigt och sammanblandat som i den vanliga tillvaron. De goda är de onda och de onda är de goda.
En enda lösning på detta ser jag, Jesus Kristus. Han som aldrig skyddar sig emot någon enda... och just därför kan förvandla en syndare till en evangelist och en mördare till en profet. Han dog för den sakens skull. Han vet att ingen av oss förtjänar den kärleken men att alla behöver den.
Kärleken är inget vi dödar för. Men vi kan vara beredda att dö för kärleken.
Livet är inget vi kan stjäla oss till. Livet ges oss som en gåva.
Vi kan inte fly undan våra inre demoner eller stänga dem inne, de tar kropp till slut hur mycket vi än kämpar för att hålla de inlåsta. Men vi kan överlåta allt det vi bär på och allt det vi formats till, i Guds händer. I utbyte får vi Jesus som är villig att bära allt åt oss och som formar oss i den kärlek vi är skapta för.
Som jag skrev igår, jag vill inte leva mitt liv i rädsla, inte heller i tvivel på mig själv och livet.
Igår sökte jag en tjänst som diakon i Svenska kyrkan. Jag är inte vigd, men kanske är jag ändå kallad. Nu har jag sagt mitt ja till att ingå i Guds gemenskap. Jag vill vara med och förvalta Jesu kropp och blod. Jag vill vara med och ta emot människors bekännelser så att de en dag vågar ta steget fram till Jesus och i honom möta förlåtelsen för alla synder, nåden som befriar och den villkorslösa förvandlande kärleken. Det är vägen till en ny jord.
Jag vill vara en god förvaltare.
Tack till som läser och bevittnar mitt yttre och inre liv med Gud. Jag hoppas att jag sår några frön i dig som kan vara till uppbyggelse, vägledning eller välsignelse.
Swisha 20 kr till 0703 – 624260 när du går ut härifrån eller betala till mitt Paypal
Comments