Jag klippte precis av mina gamla grå målarbyxor till shorts. Nu sitter jag i halv sol och halv skugga på uteplatsen och funderar över Anden, den tredje personen i treenigheten.
Anden är en riktig filur!
Ibland är jag helt säker på att Anden är feminin. Den heliga Anden. Tidvis känns Anden nämligen väldigt moderlig. Anden är som en mamma som skrubbar rent mina skrubbsår när jag ramlat av cykeln. Anden vet vad som behövs för att den där gröna infektionen ska försvinna. Anden tröstar genom att blåsa på mina sår och plåstra om mig. Och det funkar. Andens omsorg ger lindring åt själen när den är öm och varig.
Men så finns det tider då Anden är som den bästa av vänner, likt en riktigt god klasskamrat. Anden gör sig då inte större än mig utan visar sig som en jämlike, en som hejar på och vill att vi gör uppgiften tillsammans. Som ett välsmort grupparbete i skolan där var och en av oss gör sin specifika del.
Anden tycks också veta allt om både Jesus som Guds son och Gud som Skapare och Far. Anden påminner mig om vad någon av dem har sagt eller gjort. Då är Andens som en coach som vägleder mig genom att ställa frågor eller peka på en text i Bibeln. Jag hör Andens röst inom mig och jag kommer Guds tankar på spåret.
Anden är också en försvarare och en älskare. Det är svårt att skriva om för det är så väldigt intimt. Anden försvarar mig, mitt sanna jag, min identitet i Gud. Ibland som en försvarsadvokat inför en mycket elak domare och en väldigt dömande jury. Då är det främst mina egna taskiga tankar Anden argumenterar mot. Men ibland har det varit andra andekrafter som Anden har slagits mot. Då kan man verkligen säga att det pågått en inre strid i mig som också varit fysisk. Mer än så vill jag inte berätta. Det är lika obegripligt som när Anden kommer som en älskare och berör mig så djupt att kroppen inte har något annat ord för det än älskog.
Det råder ingen tvekan om att Anden till sitt väsen är kärlek. En kärlek som visar sig i kärlekens många gestalter. Anden är den bästa av föräldrar. Anden är den bästa av vänner. Anden är den bästa älskaren. Anden älskar mig med den kärlek jag i stunden behöver allra mest. Anden tröstar och hjälper mig. Anden upplyser och vägleder mig. Anden håller mig sällskap och stöttar mig. Anden skyddar och bevarar mig från det onda. Anden befriar och befruktar mig. Anden är en hon, en han, en den, en det ... Anden kan inte fångas in i en fast form. Anden är fri att anta den form som tjänar Gud. Anden kommer med kärlek i den form som människan behöver.
Det sista året jag arbetade på Malmö/Limhamnstidningen hade jag en egen krönika. Fundra, hette den. Fundra var ett ord jag hittade på som beskrev mina tankegångar. Jag undrar över något, sedan funderar jag och till sist förundras jag över alltihop. Fundra.
Jag älskade att skriva krönikor. Det fanns en stor frihet i den formen. Krönikör var en klädnad som passade mig. Jag förstår nu att det hade att göra med att Anden i mig fick luft under vingarna. Själen fick flyga fritt.
Att blogga inger samma känsla av frihet. Jag skildrar nuet. Ett kort ögonblick kläs i ord. Fågelkvittret kan leta sig in mellan raderna. Vinden som smeker mina nakna ben får lov att vara med. Zumo som sitter framför mig och njuter av det sköna vädret och Lilly som somnat i solen är båda med på ett hörn i livets berättelse. En förkunnelse om Anden utesluter varken djur, natur eller människor. Det är nämligen i relationer Anden blir synlig och tar form.
I relation till Gud. I kärleken vi tar emot och ges en möjlighet att återgälda. I relation till Skapelsen. I naturen som skänker oss av sitt överflöd. I människans omsorg om djur och plantor. I relation till människor. I föräldraskap, i vänskap, i äktenskap och andra former av nära relationer.
Om jag fick välja skulle jag återuppta rollen som krönikör för en tidning. Det vore fint att ha den klänningen hängande i garderoben att iklä mig med jämna mellanrum. Den klär mig verkligen. Ordet trivs i den andedräkten.
Om Gud vill, då blir det så. För den Ande jag talar om kommer från Gud.
Kram,
Marie
Comments