"Att Gud har avslöjat sig för dig, att han visat att det är hans väsen att gå ut ur sig själv, det är hans stora julgåva till dig."
Wilfrid Stinissen, Idag är Guds dag
Jag har inte tänkt så mycket på just den detaljen, vem av oss det är som tagit första kontakten, Gud eller jag. Men såhär årtionden senare ser jag att det alltid har varit Gud som kommit till mig först, i alla sina olika skepnader. Och jag känner hur något djuparna inom mig med den insikten. En frid sänker sig över mig. En vila lik ingen annan. Den stora julgåvan är inte "bara" Jesusbarnet. Jesu födelse, liv, död och återuppståndelse är ett återsken av något ännu större. Den stora julgåvan är att Gud fortsätter att gå ut ur sig själv för att söka upp mig och dig.
I mitt fall var det Gabriel som först sändes till mig. I mötet med den väldige ängeln, väldig för att han är så oerhört stor i sin kärlek till oss människor, fick jag en insyn i Guds väsen som visade sig vara ljus, frid, glädje, pardans (rörelse) och oändlig kärlek. (19 januari 1999)
Därefter var det Gud i egenskap av Skaparen som klev rakt in i min vardag och upplyste mig om tillståndet hos Skapelsen. Och Gud pekade på människans delaktighet, ansvar och fria vilja som medskapare av gott eller ont. (22 januari 2009)
Jesus sändes till mig hösten samma år, i slutet av oktober 2009. Han hade varit på tillfälliga besök sedan 2008 men nu kom han till mig med sitt evangelium. Det glädjebudet förkunnade han för mig som en bibelparafras i form av vägledd meditation. Jag fick en förenklad och begriplig version av vad hans liv och död handlade om. Jesus predikade för mig i både ord och handling på mitt modersmål och han kallade mig att följa honom samtidigt som jag vittnade om honom. Precis som jag gör nu denna julaftonsmorgon när ett ljus tändes med Stinissens ord och jag omedelbart satte det i staken och berättar i realtid om vad jag får syn på i det ljuset.
"Denna gåva (den stora julgåvan) innehåller också ett förtroendeuppdrag. Du skall få vittna om den sanna kärleken som blivit synlig på jorden, då Sonen som av evighet föds av Fadern och föddes in i tiden."
Jag har aldrig dröjt. Jag ser det nu. Från första stund jag insåg något om Gud har jag velat dela dessa insiktsfulla möten med andra. Jag har omedelbart velat gå ut ur mig själv för att låta andra veta. Det finns inget dröljsmål. Inte då och inte nu. Tanken på att hålla Gud för mig själv har aldrig riktigt fallit mig in. Inte heller att jag borde skämmas över vår relation och därmed vara tyst.
Så fort jag kände ljuset tändas under morgonens läsning av Stinissens bok hämtade jag datorn för att dela stunden med dig. Detta trots att jag aldrig vet vad jag ska bli varse i skenet av Guds ljus. Men jag är inte rädd. Också det ser jag nu. Inte när det ljuset lyser för mig, då är jag aldrig rädd. Då finns det inget skäl för mig att censurera en enda stavelse. Jag litar på Guds kärlek för mig och för dig. Och jag låter Gud förklara sig och uppenbara sig genom att han får låna mitt liv för att visa hur en tillitsfull och kärleksdränkt relation mellan Gud och människa kan se ut. Daterat för att sudda ut människors tvivel. Enkel för att alla ska kunna förstå. Högst vardaglig och applicerbar på vanliga människors liv.
Anden har alltid funnits. Också det förstår jag nu. Det mötet har växt fram inifrån. Men första gången min egen livsande mötte den helige ande, då blev jag rädd. Så rädd att jag försökte trycka undan honom. Då fick Gud indirekt säga "Var inte rädd!" genom ett ljussken som kom med frid in i rummet där jag satt. En frid som nådde in i mig.
I det mötet med Anden kom jag till insikt om att den helige ande kan fylla upp mig tillfälligt och "ta över min kropp" för att nå fram till en annan människa. Anden kan tala genom mig medan jag tar ett steg tillbaka inom mig själv. Då blir jag en betraktare och är inte aktiv i vad som sägs och görs. Men jag är ändå ansvarig för både ord och handlingar. Anden är då som en gäst som besöker mig för att använda mig som en bro att gå över för att möta en annan människa.
Under åren som projektledare i Heal My Voice Sweden verkade Anden som allra intensivast. När vi utför och genomför ett arbete som ligger långt utöver vår egen mänskliga förmåga och erfarenhet är det inte svårt att se vem som möjliggör detta. Likaså kan vi på frukten se att Anden var närvarande i dessa bokprojekt. Många kvinnor har vittnat om kärleken som var närvarande. Deras liv vittnar om Andens verkningar. Men att vara kärlet för en sådan intensiv närvaro av den helige ande tog nästan kol på mig. Det var tre högintensiva år som tömde mig på mitt eget liv. Jag skulle aldrig kunna göra om det igen. Min kropp hade inte uthärdat ett projekt till, för kroppen blev till en ark som bar alla kvinnorna från en hamn till en annan. Från osunda bindningar till frihet, från skuld till förlåtelse, från skam till upprättelse, från tystnad till att berätta sanningen, från ohälsa till en bättre hälsa. Jag har än idag svårt att förstå och förklara vad jag egentligen var med om.
I en mer stillsam och på sikt hållbar version har Anden verkat i mina meditationsgrupper under mer än tio år. Jag tror nog att de flesta deltagare som mediterat ihop med mig vågar erkänna att den kärlek vi alla njutit av inte kommer från mig. Inte heller skulle jag av mig själv ha kunnat uttolka allt det som deltagarna berättat om i sina meditationer. Jag har blivit vägledd av Anden varje gång jag satt mig med grupperna för att kunna vägleda dem. Så verkar Anden kanske allra djupast i mitt liv och arbete. Och detta sker utan ansträngning för ord och handling är ett. Här finns inget dröjsmål. Jag sätter ord på det jag ser, på det som uppenbaras i realtid, utan att någonsin påstå att det är allt som finns att se. Steg för steg utvecklar sig så en förståelse för Guds relation och närvaro i den enskilde människans liv. Det är väldigt fint och vilsamt att vara en meditationsledare åt Gud.
Så sent som 2014 visade Anden ytterligare en sida av sig själv. Då fick jag kännedom om kärleken till min nästa i relation till enskilda individer som inte tillhör min familj. Jag fick älska och älskas med den sanna vänskapens kärlek. Jag fick älska och älskas med kärleken som finns mellan systrar i tro. Jag fick älska och älskas med kärleken mellan kvinna och man i Kristus, avbilden. Den förkroppsligade, personliga och nära kärlek jag upplevde med dessa tre är den vackraste formen av kärlek jag som människa upplevt. Vi var gåvor åt varandra och knöt intima band av egen fri vilja.
Jag som var den gemensamma nämnaren fick uppleva hur jag kunde ta emot och ge vidare kärleken i alla riktningar. Jag hade inget behov av att behålla mannens kärlek för mig själv utan delade den med vännen och systern. Jag hade inget behov av att behålla vännens kärlek utan delade den med de två andra. Jag hade inget behov av att behålla systerns kärlek heller utan gav vidare av den till både vän och man. Så berikades och befruktades vi och kärleken oavbrutet. Och i den totala öppenheten som fanns under en tid föddes mina illustrerade karaktärer Sötnosen, Madame Ooh la la och Lilla M. När portarna in till våra hjärtan stod öppna strömmade kreativiteten genom mig som ett vattenfall av teckningar, andliga sånger och tavlor. Sådan är Andens kärlek. Livgivande. Kreativ. Uttrycksfull. Vacker.
Hur de tre andra berördes av denna intima kärlek får de vittna om.
När jag vaknade denna julaftonsmorgon tänkte jag på hur tacksam jag är att Gud älskar mig så mycket och att jag alltid har en famn att krypa in i hos honom. För mer än något annat i livet behöver jag just det. En famn som håller om mig. En arm att vila på. En hand jag håller i. En kärlek som alltid är närvarande för mig.
Det är en gåva varje gång Gud söker upp mig för att utveckla vår relation och ge sig tillkänna ännu djupare. Det är en gåva att vara sökt av Gud och kallad till att vittna om Guds aldrig sinande kärlek. Men det är en omänsklig kallelse, ett omönskligt uppdrag, alldeles för stort för mig. För en sådan kallelse tömmer mig sakta på mig själv och fyller mig långsamt med allt mer av Guds liv. Min kropp ropar på hjälp. Min kropp ropar efter en famn, en arm, en hand. Min kropp ropar efter en människas kropp som alltid är närvarande för mig så att Guds närvaro inte utplånar mig. Min kropp ropar efter en man som vill leva vid min sida.
God Jul,
Comments