Om allt vore som vanligt skulle jag just nu stå i ett kök i Furulund och baka bröd, kakor och förbereda inför morgondagens sopplunch. Men jag vaknade tjock och sårig i halsen, med värk i både huvud och kropp.
Klockan närmar sig 13.00 och jag har precis stigit upp. Det var märkligt att sjukskriva mig i morse. Det är nästan 20 år sedan jag gjorde något sådant, att anmäla mig sjuk och frånvarande från mitt arbete. Det väckte en del motstridiga känslor. Som att jag lämnar mina arbetskamrater i sticket och att de nu tvingas göra mitt arbete.
Jag satt en bra stund i soffan och kände efter om jag skulle orka gå till jobb. Min kropp sade tydligt nej. Efter att ha sänt iväg ett sms till min chef däckade jag direkt. Nu sitter jag vid köksbordet i Bunkeflostrand med en kopp kaffe och min nya bok. Menyn jag hade tänkt ut för denna veckas sopplunch får bli nästa veckas mat.
Jag läser en bok jag fann i biblioteket på Äspögården när jag nyligen var där på en tyst retreat. Boken var så bra att jag beställde ett exemplar när jag kom hem så jag fick möjlighet att läsa klart den. Det var min chef som berättat för mig om författaren. Jag kände inte till henne sedan tidigare, trots att hon är välkänd i kristna kretsar. Liselotte J Andersson heter författaren och bokens namn är Det ingen annan vet.
Det är en sådan bok som jag både vill läsa ut med en gång och samtidigt suga på under en lång tid. En riktig bröstkaramell för mig, där igenkänningsfaktorn är stor. Jag ser mig själv i hennes ord. Och ibland är det väldigt viktigt, åtminstone för mig. Det bryter den där djupa ensamheten jag stundom känner. När jag läser hennes bok upplever jag en form av gemenskap med författaren för vi delar ett mått av insikter och erfarenheter, kanske en inställning till livet. Vi har kommit fram till något väsentligt som vi vill dela med oss av.
Jag tycker om skirheten i det vackra omslaget på boken. Tulpanerna som slagit ut. Jag känner igen mig också i dem, att jag blommat över. Kanske ännu mer en dag som denna när jag blir påmind om hur sårbar kroppen är och hur lite som behövs för att hela livet ska bromsa in. Krassligheten hjälper till att kalibrera om den inre kompassen. Viktigare än allt annat är min hälsa. Utan den kan jag nästan ingenting göra. Absolut inte bidra storskaligt. Då får någon annan utföra mina arbetssysslor efter bästa förmåga. Endast orden är med mig.
Kråkfåglarna letar ekollon bland lövhögarna utanför köksfönstret. Himlen är genomgående grå. Om dagen syns ingen sol. Om natten inga stjärnor. Träden är nakna. Den färgsprakande höstprakten är förbi. Luften är rå, fuktig och kall, den kryper in under kläderna. November gör inga anspråk på att vara vare sig vacker eller livfull. November säger: "Stilla dig! Skala ner. Slappna av. Ta hand om dig."
Ett par rostade mackor med blåbärssylt är intagna efter den långsamma kalla hundpromenaden. En kopp te med lakritssmak står nu och svalnar på bordet. Kanske ska jag också ta mig en satsumas och en Alvedon. Jag är varm i knoppen och frusen i kroppen. Det är tid att återvända till soffan och krypa ner under filtarna. Vila mig frisk. Stilla mig. Skala ner. Slappna av. Vara rädd om mig.
Comments