Det inre ljuset

Det var ett tag sedan jag skrev här på bloggen. En snabb uppdatering vill jag börja med. Sötnosen finns sedan tre år tillbaka som en seriestripp i Bunkeflo Kyrkoblad. Denna serie är från det senaste numret, sommaren 2023. Jag skulle kunna prata om dessa bilder i säkert en timme och så berätta om Gud och den kärlek som är befriande och ger nytt liv.

Varje fredag delar jag en sida ur Sötnosens kommande bok på Sötbloggen, hennes Facebook och Instagram. För er som inte har sociala medier, välkommen till hennes hemsida för att läsa hennes ljuvliga bok.

www.sotnosen.se

Nu finns också Sötnosen i en amerikansk tidning för, av och med kvinnor. Den heter On Purpose Woman Magazine och är en nättidning som finns att ladda ner gratis eller läsa fritt på denna sida: https://opwgc.com/magazine/

För er som inte kan eller vill läsa hela tidningen kan jag avslöja att så här ser hon ut i juli/augusti-numret. Jag behöll hennes svenska namn och illustrationen syftar på människan som Guds avbild vars främsta uppgift att förvalta allt liv i Skapelsen och föröka det goda vi fått av Gud i gåva. Vi får konsumera för eget personligt behov, men vi är inte konsumenter utan förvaltare. Sötnosen älskar allt levande som finns i Moder Jord. Stor som liten, alla har sin viktiga del i en hållbar helhet.

Under ett helt år, varannan månad, kommer Sötnosen att finnas med i denna tidning. Jag förstår nu vem och vad Sötnosens uppgift är oavsett var hon syns och hörs. Sötnosen upplyser människorna om Guds existens och kärlek, vem Gud är och vad Gud gör och ger. För endast inför Gud kan vi se den djupa sanningen om det eviga livet och vår plats och del i det stora hela. Tänk att min lilla tjej fyller sju år i december. Ofattbart! Och underbart!

Jag har också tackat ja till ett uppdrag som illustratör för en kristen barnbok som har som syfte att utbilda. Jag litar helt till Gud att jag klarar av det uppdraget som påbörjas i höst. Huruvida Sötnosen tar plats i de illustrationerna vet jag inte idag. Det vet jag när orden ges mig och det är tid att teckna.

Jag har skrivit massor de senaste veckorna. I min enskildhet. Min energi har kunnat breda ut sig i vardagen nu när alla barnen är iväg på semester. Jag har dock ansvaret för hundar, akvariefiskar och räkor, alla blommor och grönsaker, samt post, paket och diverse utlämningar som rör Linas företag. Jag gör alltså som Sötnosen, förvaltar det levande med de har ledigt. Det gör att jag ser något viktigt. Att jag alltid stått där, med livet som mitt främsta uppdrag att vårda. Vare sig det livet var mitt eller någon annans ansvar. Vilket får mig att tänka på några rader ur Bibelns Höga Visan 1:6:

Min mors söner grälade på mig,

de satte mig att vakta vingårdarna.

Min egen vingård vaktade jag inte.

Jag vet med mig att det är sista sommaren jag vaktar andras vingårdar. Jag känner det i hela min kropp. Att den tiden är förbi. Jag är glad och tacksam för ett helt liv på den platsen. Det började med min mamma. Jag såg som barn hur svårt hon hade det till ande, själ och kropp. Hon var min första kärlek i livet. Jag tog ansvar för hennes liv tidigt genom att inte vilja vara till besvär eller en källa till oro. Hennes tankar om sig själv var låga efter 25 år med en alkoholist. Hennes själ var orolig i brist på pengar som inte täckte familjens behov. Hennes kropp var trött av att ensam ta ansvar för fyra barn.

Den kärleken kom från barnet i mig. Jag hade redan då Sötnosens hjärta och blick. Den kärleken följde med mig in i skolan, ut på arbetsplatser och vidare genom hela vuxenlivets alla relationer. Jag kan inget annat än att tacka för den, trots att den också har kommit med en mycket djup ensamhet och tömt mig på alla mina krafter. För den har varit en enda lång förberedelse för det som ligger framför mig. Så "bry er inte om att jag är svart, att solen har bränt mig" (HV 1:6). Jag gjorde inte "fel" när jag vaktade andras vingårdar. Jag följde mitt hjärta och skulle göra om allt igen. Jag har fått älska med Guds kärlek, många gånger de människor som hade slutat längta efter och tro på kärleken.

Att se och förstå andra människors behov, också de behov som människor själva inte är i kontakt med eller vågar kännas vid, är en gåva jag aldrig lyckats hantera på ett hållbart sätt. Jag läser just nu en underbar bok som är mig till stor hjälp när jag nu snart överlämnar allt ansvar för andras vingårdar och tar klivet in i min egen. Jag känner ingen oro alls över det steget. Jag överger ingen. Tvärtom. Min vingård är stor och rymlig, den är inte ensamhet utan gemenskap, den har plats för alla de som vill vara nära mig och ta del av det jag har att dela med mig av.

"Världen är alltför stor , livstiden alltför kort för att jag ska kunna ta på mig varje förpliktelse. [...] Inte allt blir oss ålagt i samma grad, utan den gudomliga kärleken ger avsiktligt åt envar några få huvuduppdrag. [...] Vi kan ha ett gott samvete inför mycken verklig nöd som inte är vår direkta förpliktelse. Vi kan inte dö på varje kors, och det väntas inte heller av oss. [...] Jag önskar att jag kunde nog tydligt framhålla hur mycket enklare livet blir, då man är trogen mot ett fåtal uppgifter. [...] Ett concern-inriktat liv bestäms och organiseras inifrån. Vi lär oss att säga vårt nej såväl som vårt ja med ledning av vårt inre ansvar."

Ur Det inre ljuset (A Testament of Devotion) av Thomas Kelly, en bok om hjärtats gemenskap med Gud och om Andens närhet i våra liv.

Jag har slutat att skriva porträtt för Bunkeflo Kyrkoblad. Det allra sista handlade om Jenny och blev ett fint avslut på åren som skribent tycker jag. Ett porträtt som berörde Gud, kallelsen in i kyrkan, musik, liv och död.

Jag har de senaste månaderna sammanställt en diktsamling skriven 1991 av en annan församlingsmedlem, den allra första jag porträtterade i församlingsbladet. Diktsamlingen trycks i dagarna i en mycket begränsad upplaga endast för hennes familj och vänner. Boken var något jag bad om att få göra när hon läste upp dikterna för mig och en vän. Jag såg att jag med enkelhet skulle kunna göra det som annars kanske aldrig skulle bli gjort. Ibland dukar Gud fram sådana möjligheter, där det som känns omöjligt för en människa är enkelt för en annan. Jag kunde använda en av alla mina bokformer som jag skapat under årens gång och fylla den med hennes ord. Det kändes som ett fint och värdigt avslut på min tid i andras vingårdar.

Jag skrev något mycket vackert i Sensual Voices. Titeln på mitt bidrag till den antologin är "Unfolding the gift from God" och det är vad jag gör varje dag, jag vecklar ut gåvan från Gud. Jag låter den veckla ut sig, ta plats och utvecklas i takt med att den breder ut sig.

My heart tells me I am here to experience a graceful living. That is the core of being me.

Att ge akt på det inre ljuset är det allra viktigaste för mig. Framför mig har jag att ordna min yttre tillvaro och alla ekonomiska affärer så att jag håller mig nära Gud, för i den närvaron finns det som är rent i mig. Jag har inte för avsikt att dra mig undan världen och gömma mig i mig själv. Men jag vill se till det inre ljusets behov och forma hela mitt liv efter det. Det kan jag göra genom att välja den väg som skänker sinnesfrid, inte oro. Genom att älska och ansvara för det Gud nedlagt i mig. Genom att lyssna till mitt hjärta och säga ja till vad än Gud kallar mig till. Genom att lyssna till min kropp och själ för att säga nej till det som inte är hållbart på sikt, eller det som är min nästas eller Guds ansvar.

Det inre ljuset är som ett barn. Om jag vill lära känna det behöver jag vara närvarande med det. Lämnar jag det så fortsätter Gud att vaka över det, för det tillhör honom. Men utan det ljuset vandrar jag i mörker, ofta utan att ens veta om det.

I närvaron av Gud ser jag tydligt skillnaden mellan mitt lilla egoistiska jag och det sanna jag som är en avbild av Gud. Det inre ljuset är en gnista som har evigheten som ursprung. I det skenet ser sanningen sällan ut som den vi fått serverat. Gud avslöjar sig och låter sig bli känd. Jag häpnar inför det som kommer till min kännedom och jag överväldigas av en kärlek för Gud och den härlighet som ryms i både Skaparen och Skapelsen.

Mitt huvud vilar på hans vänstra arm, hans högra omfamnar mig. Jag besvär er, Jerusalems döttrar: stör inte kärleken, väck den inte, förrän den själv vill.

Jag förstår idag att den kärlek jag alltid sökt och längtat efter endast finns att finna hos Gud. Jag älskas när jag sitter i stillhet och tystnad, försjunken i meditation med Gud. Jag älskas och älskar när jag skriver om kärleken mellan oss. Jag älskas och älskar när jag tecknar vår kärlek. Jag älskas och älskar när jag målar vår kärlek. Däri blir mitt inre ljus synligt och en spegling av Guds oändliga ljus.

Men jag förstår nu också min djupa längtan efter mannen. Vad det är jag alltid vetat och därför sökt. Hos mannen finns vilan. Hos den man som älskas av och älskar Gud. Hos den man som inte söker kärleken i mig, men kommer för att dela Guds kärlek för mig.

Den djupa vilan uppstår när jag ligger på hans arm. När kärlekens djup i mig möter kärlekens djup i honom uppstår en salig frid som inte finns att söka och finna någon annanstans. När läpparna tystnat och älskogen är över eller ens inte blev av, finns där en kroppslig vila som i mig öppnar för ett oändligt djup där mannen och jag blir ett, en människa, jag i honom och han i mig.

Sådan är min vingård, min kropp, Guds boning. Den öppnar sig endast för kärleken, men stänger för de som kommer för att stjäla och förstöra vad Gud odlar i mig. Den är jag nu satt att vakta så att vad Gud nedlagt i mig kan breda ut sig för att en dag delas med de som knackar på och vill dela med sig av sitt inre ljus.

Kram,

Marie