Jag känner mig fortfarande helt fullproppad av lunchen och fikat min bästa vän Carina bjöd mig på idag. Hon lever med en dödlig sjukdom men är ändå den friskaste männiksa jag känner. Hon tar de tyngsta medicinerna men är ändå den mest klartänkta person jag vet. Det är intressant. Det säger mycket om vem Carina är, men också något om omvärlden.
Jag minns när jag ständigt gick och oroade mig för att hon skulle dö. Det är konstigt att man vänjer sig vid att någon man älskar lever nära döden. Men kanske är det för att Carina väljer att leva nära livet.
Döden kom väldigt nära mig tidigt i onsdags morse. Jag drömde om att en människa jag älskar dog. Det var ingen vanlig mardröm jag kunde skaka av mig. Personen i drömmen kom mig så nära att det kändes som om att den besökte mig i drömmen för att ta avsked. Jag bröt ihop fullständigt. Dottern vaknade av att jag grät högt och hörde på gråten att detta inte var en vanlig dröm, så hon kom in till mig, lade sig bredvid mig och höll om mig tills det ebbade ut.
Döden och livet är temat nu på söndag enligt kyrkoårets texter. I onsdags sände jag därför iväg veckans Sötnosen till Svenska kyrkan i Florida och idag skulle hon sändes ut med deras församlingsbrev och upp på deras Facebook. Nu är det kväll här i Sverige och jag har ännu inte sett henne på deras Facebook. Jag gissar att församlingen har andra saker som är viktigare. Det är okej.
I min väntan på at de skulle posta henne på FB insåg jag att Sötnosen betyder mycket mer för mig än hon gör för någon annan. Hon talar med sina bilder mycket mer till mig än hon gör till er andra. Och jag tror hon försöker säga mig något.
Det är denna illustration som jag sänt till dem. Den är hämtar ur söndagens evangelium.
Sedan gick hon hem och kallade på sin syster Maria och viskade: »Mästaren är här och kallar på dig.« När Maria hörde det steg hon strax upp och gick för att möta honom. Men Jesus hade ännu inte kommit in i byn utan var kvar där Marta hade träffat honom. Judarna som var hemma hos Maria för att trösta henne såg att hon hastigt reste sig och gick ut, och de följde efter i tron att hon gick till graven för att gråta där. När Maria nu kom dit där Jesus var och fick se honom kastade hon sig för hans fötter och sade: »Herre, om du hade varit här hade min bror inte dött.« När Jesus såg hur hon grät och hur judarna som hade följt med henne också grät blev han upprörd och skakad i sitt innersta, och han frågade: »Var har ni lagt honom?« De sade: »Herre, kom och se.« Jesus föll i gråt. Då sade judarna: »Se, hur mycket han höll av honom.« Men några av dem sade: »Kunde inte han som öppnade ögonen på den blinde ha gjort så att Lasaros inte behövt dö?« Jesus blev åter upprörd och gick till graven. Det var en klipphåla med en sten för öppningen. Jesus sade: »Ta bort stenen.« Den dödes syster Marta sade då: »Herre, han luktar redan, det har ju gått fyra dagar.« Jesus sade till henne: »Har jag inte sagt dig att om du tror, skall du få se Guds härlighet?« De tog bort stenen, och Jesus lyfte blicken mot himlen och sade: »Fader, jag tackar dig för att du har hört mig. Själv visste jag att du alltid hör mig, men jag säger detta med tanke på alla dem som står här, för att de skall tro på att du har sänt mig.« Sedan ropade han med hög röst: »Lasaros, kom ut.« Och den döde kom ut med armar och ben inlindade i bindlar och med ansiktet täckt av en duk. Jesus sade åt dem: »Gör honom fri och låt honom gå.«
(Joh 11:28-44)
»Mästaren är här och kallar på dig.« Det är de orden som Sötnosen illustrerar. Vem är Jesu sändebud i ditt liv? Vem viskar till dig att Mästaren är här och kallar på dig? Vem bjuder in dig till ett möte med Jesus? Vem för dig närmre honom?
Jag inser att de som viskar så till mig "Mästaren är här och kallar på dig" sällan är de människor jag tror att de ska vara. Och kallelsen kommer som just en viskning, inte ett rop, inte en högljudd annonsering eller ett starkt tilltal.
Jag hörde den viskningen i onsdagskväll från ett mycket oväntat håll. Den var så tyst och stilla att jag lätt hade kunnat missa den. Och jag agerade omedelbart på den. Jag dröjde inte.
En hel föreläsning skulle jag kunna hålla om denna Sötnosenbild. Om hur jag uppfattar Marta och Maria när jag möter dem i världen och hur jag idag uppfattar dem i mig själv. De två systrarna som var Jesu vänner.
Jag skulle vilja berätta för er om hur jag ser på den gamla människan (Lasarus gestaltar den i texten ovan) som behöver dö, för att den nya människan ska kunna pånyttfödas. Något jag tror endast är möjligt med hjälp av Jesu kärlek och hans uppoffrande av sitt liv.
Mina illustrationer är konstnärligt enkla, men de berättar oerhört mycket för mig. De historierna är något jag skulle vilja dela med mig av mer till er som är intresserade. För som jag serverar det nu blir Sötnosen bara något ytligt och gulligt som drunknar i informationsflödet.
Jag är inte ensam om att vilja djupdyka i tillvaron, att förstå mer om vem Gud är och vem jag själv är, att lära känna Jesus och vad det är för gåvor han kommer med till oss människor. Jag är inte ensam om att vilja leva ett hållbart liv både för mig och för Skapelsen. Men jag vet också att det är svårt för en människa som jag, som inte drivs av framgång och rikedom, att hitta en väg där jag kan livnära mig på att skriva och teckna. Men det är vad jag vill allra mest. Någonstans måste jag därför börja ta den längtan för mitt liv på allvar. Mästaren kallar på mig. Kallar mig till ett liv i hans närhet. Och jag vill vara med och skapa förutsättningarna för ett sådant liv.
Jag vet inte hur jag ska göra, men jag vet att det går att göra, att skapa en sorts församling/community för betalande medlemmar här på min hemsida.
Ju enklare det är desto bättre. Och eftersom jag lärt mig allt annat tekniskt på egen hand ska jag väl kunna lära mig detta med. Jag vill ta tillvara allt jag lärt mig av Sötnosen genom att dela med mig av det till er andra. Visst skulle jag kunna gå den långa vägen och sammanställa böcker och hitta ett förlag och .... och ... och .... eller så går jag den enkla smala vägen som bloggen är och hittar en lösning på hur man kan betala.
Jag tror att den lilla vanliga människan skulle älska Sötnosen om de bara fick möta henne. Jag tror hon skulle kunna bli folkkär, som det så fint heter på svenska. Men jag tror också att jag behöver berätta om henne och förklara en del om henne för att ni andra ska förstå vem hon verkligen är.
Det är svårt att dö ifrån den gamla människan. Den stretar emot. Den gör allt för att överleva. Om det skulle jag kunna berätta hur mycket som helst. Hur jag sett och upplevt det i mig själv. Hur jag ser och upplever det i andra.
Det är svårt att pånyttfödas och börja leva av Jesu liv. På utsidan ser allt ut som förut, men inifrån är allt annorlunda. Det går inte att återvända till den gamla människan man var och det tar tid att lära sig hur man lever som den nya, i synnerhet om man inte känner någon som gjort den resan och kan hjälpa en.
Kanske mister jag några av er läsare den dagen jag öppnar min medlemssida, men då hoppas jag att ni ändå kan glädje er åt alla de år och tusentals inlägg ni fått gratis av mig.
Ha en fin helg och läs gärna evangelietexten en gång till och fundera över vad Sötnosens bild berättar för er.
Klockan är snart halv åtta på kvällen och jag kollade en extra gång på FB men Sötnosen är ännu inte upp i det stora landet på andra sidan oceanen.
Kram,
Comentarios