Ella ella

När jag är alldeles stilla och tyst kan jag höra ett ljud inom mig. Det tar en stund innan jag känner igen det. Jag var tonåring när jag lyssnade till det ljudet hos min moster Ella. Hon bodde i en gammal skola i Åsljunga och jag älskade att vara hos henne även om där var väldigt kallt när vi besökte henne under någon annan årstid än sommaren.

Ella var äldst i syskonskaran av sju om jag minns rätt. En mycket händig kvinna. Annorlunda. Duktig på det mesta. Jag önskar att jag hade fått umgås med henne som vuxen. Bara hon och jag. Kvinna till kvinna.

I hennes bil satt ratten på fel sida för hon var lantbrevbärare. Minst en gång åkte jag med henne för jag minns att vi körde i saaben på småvägar i trakten.

När jag var barn levde hon med Wollmar som arbetade i skogen och ibland tävlade i olika grenar med sin motorsåg. Jag tyckte mycket om dem båda och trivdes att vara hos dem på landet. Vi fiskade och badade i sjön, plockade svamp i skogen och lekte med katten jag kallade för Kisen. De hade en spis man eldade med ved och en gång skakade den nyfångade fisken till diskbänken så mamma blev livrädd.

När Wollmar träffade en annan kvinna hade jag svårt att förlåta honom. Henne förmådde jag aldrig att tycka om. Hon var i mina ögon helt malplacerad med allt sitt tingeltangel som hon fyllde hans hem på landet med. Som vuxen kanske jag hade tyckt om henne.

Vad min moster Ella drabbades av senare när hon blev äldre vet jag inte, även om jag säkert frågat mamma flertalet gånger. Jag minns bara hur Ellas händer förändrades. Hur hon inte kunde räta på fingrarna ordentligt och de såg svullna ut. Och sedan förmådde hon inte längre hålla ögonlocken uppe. Hon fick lyfta på ett lock med ena handen för att se. När hon flyttade vet jag inte, men frågan är hur mycket av kylan i den gamla skolan som hade satt sina spår i Ellas kropp.

En dag tvingdes hon också amputera både benen. Nedanför knäna om jag minns rätt. När jag nu tänker på det kommer tårarna. Jag vet inte om jag grät då. Men jag minns att vi besökte henne. Kanske på sjukhuset. Jag kommer ihåg hur vi lämnade byggnaden.

Det är något märkligt med just det, att sådana minnesbilder etsat sig fast i mig som barn. När jag går bort ifrån någon efter att något hemskt har hänt. När vi går bort ifrån det där huset om det nu var sjukhuset eller Ellas nya bostad med nyheten om att min favoritmoster inte längre har några ben. Eller som den där gången när jag bara var sex år och vi hade besökt Totto, min storasysters pojkvän, på sjukhuset när han var döende i cancer. Min älskade Totto.

Av både Totto och Ella kände jag mig sedd, älskad och välkommen. Var det någon som förstod den lilla sexåringens och senare tonårsflickans djupa upplevelse av förlust och sorg? Jag tror inte det. Och allt eftersom åren passerade lade jag bara locket på, utan att egentligen ha sörjt de människor jag älskat och allt vad de hade gett mig som gjorde mig glad och fick mig att må bra.

Jag förlorade källor med friskt vatten som kom med liv till mig. Nu först förstår jag det. I denna skrivande stund när jag gråter barnens tårar som inte hade en mottagare då när de tragiska buden nådde mig.

Jag låter dem båda, sexåringen och tonåringen stanna upp en stund. "Lyssna", säger jag viskande till dem. Gråten avtar. Kinderna torkar långsamt av brisen från den öppna balkongdörren. En tår fortsätter att rinna ner över hakan och längs med hela halsen. Den släpper inte taget. Den faller inte. Den drar fram över huden tills den landar i halsgropen.

"Hör ni?", frågar jag mina hjärteflickor. "Hör ni?"

Alldeles stilla står de och håller varann i hand. Öronen spetsar sig på dem båda. De tittar på varandra och ler. Spänningen som förut var en knut i magen på dem båda övergår sakta till något spännande, ett äventyr, ett mysterium de tillsammans ska försöka lösa.

"Följ ljudet", blir ledtråden jag ger dem. De fäster tråden runt händerna som håller dem samman. Jag går bakom dem när de beger sig av i riktningen mot ljudet.

"Ella! Ella!", kan man höra greker ropa. "Kom! Kom!"

Ella hon ropar på oss, mig och de små. Inte i ord, men i ljudet vi går mot. Visste min morfar, den enda gudsman som släkten tycks ha haft, hur många betydelser hans dotters namn faktiskt har?

På grekiska är Ella en variant av ele som betyder strålande, lysande, fackla, ljus.

På hebreiska betyder Ella gudinna, El betyder Gud. Ella är en kortform av Gabriella, den feminina varianten av Gabriel, Herrens ängel, vars namn betyder Guds kämpe.

Kanske kommer Ella ur Ellinor eller Eleonora, namn som beroende på språk och ursprung betyder barmhärtighet, fackla eller Gud är mitt ljus.

Ella var en kämpe. Ella var ett ljus i mitt liv. Ett tryggt hem och en plats som lät mig vara barn på ett sätt jag inte kunde hemma där det i någon form alltid fanns en alkoholiserad pappa med i bilden. Hos Ella fanns närheten till naturen, en katt att kela med, frisk lantluft och så länge Wollmar fanns med i bilden, också en vuxen snäll och rolig man att vara tillsammans med.

Ljudspåret vi följer planterades i mig där på den gamla skolan i Åsljunga någon gång på 70-talet. Ingen annanstans har jag lyssnat till det. Om man aldrig sett vad som åstadkommer det speciella ljudet är det nog omöjligt att lista ut. Det har så många olika ljudslingor. Ett jämt dunkande som tycks hålla takten. Ett subtilt svepande ljud. Däremellan något som talar om ett skifte. Pedaler som trycks ned.

Vi slår oss alla ned vid den stora gamla vävstolen som stod i rummet innanför köket. För ett par år sedan fick jag höra från en kusin att den finns kvar, Ellas vävstol. Jag kan få den om jag vill. Jag skulle gärna ta emot den, men det krävs ett helt eget rum för den. Den är stor. Det är en sådan man sitter och väver trasmattor på.

Jag har vävt en sådan matta när jag var barn. Den har jag kvar. Det var då jag omedvetet lärde mig att man kunde ta gamla tyger och riva i långa remsor för att sedan väva fina mattor av. Återvinna. Ta tillvara. Skapa något nytt och vackert av det gamla trasiga.

Jag tror det är precis det Ella vill berätta för oss nu när vi kallats hit till hennes vävstol i rummet på den gamla skolan i Åsljunga. Jag minns inte ett enda ord som Ella sagt till mig, men jag minns känslan hon ingav mig och jag känner det goda hon lämnade kvar i mig.

Jag har hört att Ella var duktig på mycket, att hon skrev vackert och bra. Hon var läraren för min mammas gymnastikgrupp i sin ungdom. Hon fiskade, sköt luftgevär och visste var man kunde plocka kantareller och blåbär i skogen. Hon vävde, sydde och mycket mer. Hon var en kämpe och hon hade inga barn.

Men hon hade mig när jag var på besök med min mamma och min storebror. Och vi gillade varandra, Ella och jag. Sådant bara vet man som barn. Om man är omtyckt eller inte. Välkommen eller ej.

Jag tror att Ella skulle ha älskat att jag hade hennes vävstol och att jag tog allt det gamla som gick sönder, rev det i långa trasor och vävde mig ett nytt vackert liv av alltsammans. En trasmatta som när den var klar var så vacker att alla släktingar slogs om att få ärva just den mattan till sitt hem. För mattan var som ett mysterium där den trasiga släkthistorien var invävd men förvandlad till något helt och ljust. Ja just så skulle Ella vilja att hennes lidande blev till läkedom och att mitt lidande blev till läkedom för alla de som kommer efter oss. Så att inget lidande gick till spillo utan återanvändes för att ge tröst och hjälp åt andra.

Men bara den som inte nöjer sig med mattan utan vill ärva själva vävstolen ges möjligheten att uppleva hur mysteriet verkar direkt i sitt eget liv.

De har funnits för varandra i många år, Lilla M och Sötnosen. Egentligen lika länge som Sötnosen varit levande för mig. Lilla M har alltid varit den del i mig som burit hoppet, men samtidigt också den som burit alla minnena, både de goda och de svåra.

Hon är flickan som växte upp till en tonåring med en kropp full av både ljus och mörker, krafter som dragit i mig åt alla håll. En flicka med massor av självklar kärlek och massor av naturlig sorg, sammanvävda av livet, omöjliga att skilja åt. Lilla M är barnet jag en gång var. Sötnosen är Guds barn, avbilden, som är oförstörbar oavsett vilka omständigheterna en människa växer upp under. Ljus av ljus. Ett ljus som Gud anförtrott mig trots allt jag varit med om, eller kanske just därför, det vet bara Gud.

Jag kanske ska låta flickorna ses mer tillsammans på mina ritpapper. För varför ska jag dölja den flicka som alltid varit bäraren av hoppet bara för att hon ibland också är ett ansikte för vemod och sorg? Är det inte fler människor som kan spegla sig i just smärtan? Och samtidigt behöver vi Sötnosens ljus i det mörkret när det faller över oss.

Jag undrar vilka berättelser de väver samman om jag låter dem slå sig ned på varsin sida om mig vid vävstolen. Vi får se.

Ella! Ella! Kom mina töser. Maten är klar.

Kram,