Det händer ganska ofta när jag läser god litteratur att några ord reser sig upp ur bänkraderna och börjar tala. Så var det igår när jag läste en bok av Charlotte Frycklund och så skedd också denna morgon när jag läste min bok av Ylva Eggehorn.
Vad är då god litteratur enligt mina kriterier? Sådan som bygger upp mig, som skänker tröst och hjälp, som berättar sanningen och vägleder mig i mitt liv.
Vem släpper ut Gud ur fångenskapen? Vad skulle kunna öppna porten på nytt till det heliga i vår civilisation? Det är Eggehorn som ställer frågorna i sin bok och de matchar mig på den plats där jag befinner mig nu.
Innan jag läste hennes ord satt jag och skrev om hur jag inte känner igen min egen kropp. Vad jag än äter så protesterar magen. Den är konstant svullen och gasfylld. Min tidigare så smidiga och viga kropp är stel och trög, lederna värker. Det inverkar på mitt humör, min ork, livsflödet och kreativiteten. Jag vill inget hellre än att slå upp portarna och släppa ut Gud ur fångenskapen. För min kroppsliga stagnation stänger inne det heliga som Gud nedlagt i mig. Just nu är det enbart orden som lyckas klämma sig ut genom nyckelhålet och via springan under hjärteporten.
Gud finns i oss människor. Gud finns i kyrkan. Men varför vi tycks tro att vi gör bäst i att hålla det heliga för oss själva vet jag inte. Är kristendomens öde i Västerlandet en tro som murats in och saknar relevans? Ett renoveringsobjekt, inte längre en rörelse. Jag ställer mig bakom den frågeställningen från Eggehorn.
Jag har bestämt mig för att göra vad jag kan för att släppa ut Gud ur den fångenskap som jag står för. I en serie radioprogram med min amerikanska vän Andrea Hylen som programledare ska jag berätta om min tro på knagglig svengelska. Vi kommer att börja från början, den där tisdagkvällen i januari 1999 när Gud blev verklig för mig. Redan nästa vecka börjar vi spela in dessa avsnitt.
Jag ska gå och dansa ikväll, och på lördag, med en förhoppning om att det ska uppstå sprickor i min stagnerade kropp så att livets vatten kan börja sippra ut och de stela lederna få en rundsmörjning. Dessutom har jag hämtat mina inlines och min hjälm från förrådet, och när jag inhandlat handledsskydd ska jag sätta på mig dem igen för första gången på väldigt många år. Jag är trött på att vara rädd för att jag ska falla och skada mina händer så att jag inte kan skriva, teckna och måla.
Kropp och själ är inte separerade från varandra. De är varandras språkrör. När min kropp inte mår bra påverkar det också min själ och vice versa. Om jag vill vara en budbärare för Gud måste jag därför ta väl hand om både min inre och min yttre människa, för de är en enda kropp.
Min kropp förkunnar Guds kärlek när jag kramas eller berör en människa. Det kan många intyga. Både kvinnor och män. Barn och vuxna. Därför vill jag att den är smidig och öppen så att den med enkelhet kan vara följsam för Guds ande. När den är stel som en pinne och det gör ont både här och där, då får Anden inte full frihet men kan använda sig av det som finns att tillgå, orden.
Jag vet för min egen del att fysisk närhet och själslig intimitet är bra för mig. En relation fylld av kärlek och ömhet hjälper min kropp att förbli smidig och mjuk. Att älska, älskas och älska med varandra håller hjärta, själ och kropp öppen och välsmord. Kärleken kan då flöda både in och ut. Men den sortens parrelation jag behöver för att kunna leva Guds kallelse för mig utan att mannen ställer sig i vägen för den går inte söka upp, den måste ges mig som en gåva från Gud. Idag vet jag detta, så jag har slutat att längta och be (läs tjata på Gud), för det kommer när Gud bestämt. Jag vilar i det och gör vad jag kan för att visa mig själv den kärlek och den egenvård som gör att jag inte håller Gud i fångenskap, utan istället bidrar efter bästa förmåga till Andens frisläppande. Och eftersom vi alla hänger samman och är en mänsklighet kanske mina ord kan inspirera andra till att släppa ut Gud där han hålls fången i era liv.
Kram,
Comentarios