En ny cykel att lära känna och färdas på

Jag lärde mig aldrig något om hormoner, cykler och deras inverkar på mig när jag växte upp. Inte heller visste jag mycket om klimateriet när jag upplevde den omvälvande omställningen i mitt liv. Hur östrogen och testosteron påverkar en människa var inget man talade så mycket om förr. Det är först på senare tid som man samtalar om dessa ämnen i media.

"Även om män inte har mens så har de en hormoncykel, förklarar Stefan Arver, docent vid centrum för andrologi och sexualmedicin vid institutionen för medicin i Huddinge:

– Män har dock ingen månadscykel utan en dygnscykel, där man har sett att tillväxthormonet är störst under tiden man sover och att kortison- och testosteronnivåerna är högst på morgonen."

Hur är hela arbetslivet uppbyggt? På mannens hormoncykel, dvs en dygnscykel, inte en cykel som löper över en månad. Inte konstigt att det främst är kvinnor som blir utbrända.

Jag är inte fas med kyrkoåret längre såsom jag varit under många års tid. Det känns mer som om jag vandrar på en stig jag tänker borde finnas, för jag är inte ensam i historien om att vara kristen och kvinna, längtansfull och hängiven.

Igår var det apostladagen i kyrkan och det är på apostlarna som kyrkan är byggd. De manliga apostlarna. Inte på Maria från Magdala, Simone, Johanna, Lydia eller någon av alla de kvinnor som följde Jesus eller gav sina tillgångar till lärjungarna. Inte ens på Jesu mor Maria vilar kyrkan. Inte hennes egna ord, inte hennes berättelse eller någon av kvinnornas evangelium. Kyrkan kan man på sätt och vis säga följer samma manliga hormoncykel som samhället gör. Kvinnan är inte normen för hur allting är uppbyggt, det är mannen. Det fungerar så länge jag är barn, men när jag nu fullt ut vill vara den jag är som mogen kvinna blir det för trångt. I samhället och i kyrkan.

Jag har lämnat puberteten och min menscykel bakom mig. Jag är ute på andra sidan av klimakteriet. Frågan är vilken cykel jag har nu med bara några år kvar till sextiosträcket. Hur integrerar jag mitt intellekt med min sinnlighet? Var går gränsen mellan tillhörighet och självständighet? Hur hanterar jag motsägelsefullheten i tillvaron och den som finns inom min egen person? Hur stark längtan kan jag tillåta mig att ha när jag nu vet vad min sexualitet kan ställa till med men också allt vad den har att ge? Dessa frågor delar jag med Ylva Eggehorn, kvinna, kristen och författare. Det är skönt att inte vara ensam.

Igår skrev jag i veckobrevet om hur min längtan och mitt liv fått flytta upp till förstaplatsen. Som kvinna går det inte att leva ett och samma liv under en hel livstid. Min kropp förändras så drastiskt vid puberteten, därefter vid havandeskap och barnafödsel och sedan igen vid klimakteriet, att min vardag behöver anpassas efter detta, inte tvärtom. Jag ska inte anpassa mig efter en livsstil där manskroppen agerat provdocka. Det är ren galenskap, förstår jag nu.

Hur ser ett vuxenliv ut med mig själv som norm? Det undrar jag. Och på vilket sätt inverkar ett sådant liv som är anpassat efter mig på min kristna tro? Jag vet inte, men jag vill ta reda på det.

Postmenopaus heter det jag nu lever i. Den cykeln sträcker sig fram till min död. Det är en period i livet då kroppen behöver extra mycket kärlek, omsorg och respekt. För att hålla mig frisk så länge det är möjligt måste jag ha mitt eget mående i centrum. Jag behöver lyssna till min egen kropp, till fakta och forskning och till äldre kvinnor. Jag kan också se hur andra arter i naturen gör och jag kan lyssna till Guds andes vägledning.

Kram,