top of page

En upplyst stad på havets botten

Han berättar för mig om en man som hittar en skatt i en åker och blir så glad att han säljer allt han äger för att kunna köpa åkern. Och han berättar vidare om en köpman som letar efter fina pärlor och när han hittar en dyrbar pärla säljer också han allt han äger för att kunna köpa pärlan.


Så var det inte för mig. Jag stod inte och grävde i jorden när spaden plötsligt slog emot en skattkista. Inte heller vandrade jag bland pärldykarnas båtar på jakt efter dyrbara pärlor. Jag satt en kväll i min vita soffa på Strandgatan och mediterade när jag blev visad en upplyst stad nere på havets botten. Jag förstod inte vad det var jag fick se. Av egna krafter förmådde jag inte ta mig ner på det djupet där staden fanns. Men vad som hände därefter var att jag sålde allt jag ägde för att kunna ta mig till den staden.


Jag kände inte till berättelsen om en helig stad. En stad utan något tempel. En stad utan sol och måne, upplyst av Guds egen härlighet. En stad där natten har gett vika för dagen och alla människor kommer dit för att överlåta skatterna de funnit. En stad där Gud slagit upp sitt tält och bor bland sina människobarn.

Jag hade aldrig hört berättelsen om floden som rymde livets vatten och flöt där i staden, eller historien om Livets träd mitt i staden som bar frukt tolv gånger om året och vars blad är läkemedel för folken. Ingen hade läst Bibeln för mig.


Nu när jag fått dessa berättelser berättade för mig förstår jag varför jag sålde min lyxiga våning på Strandgatan 10 på Limhamn trots att jag älskade mitt hem. Nu förstår jag varför jag gick dit Anden förde mig trots att den förde mig till avskildhet och ogästvänliga miljöer. Nu förstår jag de ord jag skrev när jag befann mig på min absoluta botten julen 2016.




Staden har sitt ursprung i höjden, hos Gud. Inom mig finns en sådan stad, det nya Jerusalem kallas hon i Bibeln. Jag kan inte av egna krafter forma den, lika lite som jag formade något av de barn jag gett liv åt. Jag förstår intellektuellt att staden låter mig leva som i himmelen redan här på vår jord. En tillvaro där jag inte bedömer livet enligt "världens" normer. En existens som inte har sin grund i min mänskliga natur, utan i Gud.

Jag förstår med själen att det förändrar mitt sätt att leva lika mycket som när jag blev förälder första gången. Jag minns att jag snabbt glömde hur livet utan barn hade varit när den lilla blev vårt nya centrum. Därför kan jag inte planera för min framtid. Jag vet inte vad det nya livet behöver.


Den gamla människan i mig är vis av livserfarenhet. Den nya människan kommer att vara vis av kärlek. Den gamla formades av mitt mänskliga arv och min uppväxtmiljö. Den nya formas av mitt arv från Gud och den miljö Gud bereder åt mig.


Det finns inget heligt och saligt i den fattigdom, den sorg, den värnlöshet och den bortvaldhet jag upplevt under väldigt många år. Men som Stinissen så fint förklarar: "De fattiga, sörjande, hungrande och förföljda är saliga, inte därför att deras livsvillkor i sig är saliggörande, utan därför att de har lättare att erkänna att det finns något mer än denna värld, och drivna av sin nöd söker och öppnar de sig för det som kommer från Gud."


Han skriver också: Bara om du är öppen och villig att bryta igenom din naturliga tillvaros begränsing kan du få del av det nya. [...] En sådan frigörelseprocess blir naturligtvis svår och mödosam för dem som har det bra och lever i jordiskt överflöd."


Jag vet att det inte är vad vi människor vill höra. Vi vill gärna ha kvar det värdsligt "goda" samtidigt som vi får ta del av det himmelskt goda. Vi vill ha både den söta kakan och det salta brödet. Men det handlar inte om att Gud vill oss illa och önskar oss ett liv i nöd, utan om att det jordiska överflödet så ofta utestänger Gud och binder oss till en falsk identitet vi tror är vårt sanna jag. Vår självbild, vår självkänsla, vårt självförtroende och vår upplevelse av det egna värdet bygger ofta på just allt det yttre. Men det förstår vi först när vi mister det.


Jag tvingades möta alla de djupaste rädslor som vi människor bär på. Vem är jag när jag inte har ett hem till mig och mina barn? Vem är jag när jag blir bortvald av de som står mig närmst? Vem är jag när jag mister företaget jag byggt upp? Vem är jag när jag förlorar alla mina pengar och hamnar i skuld? Vem är jag när jag är så sjuk att jag av egen kraft inte har ork att leva? Vem är jag när jag saknar samhällets alla skyddsnät och endast kan förlita mig på Guds barmhärtighet och människors kärlek? Vem är jag när jag förlorat allt och inte längre kan lita till mina egna krafter? Vem är jag när jag är lika värnlös som ett mycket sjukt. barn?


Svaret är: Jag är älskad. Jag är ett älskat Guds barn.

I människans djupaste nöd lyser den kärleken från Gud starkt och klart. Därför kan jag säga utan ett uns av tvivel: "Var inte rädd!"


Min frigörelseprocess från den gamla människan var tidvis ett helvete. Jag har genomgått mycket lidande till både kropp och själ och ande. En del av smärtan hade jag kunnat undvika genom att inte kämpa emot så hårt och så länge. Men jag lärde mig tidigt som barn att sätta mitt hopp till mina egna krafter och jag hade min tillit grundad i min egen vilja. Så det är fullt begripligt att Gud var tvungen att ta till de mest drastiska åtgärder för att bryta ner allt det motståndet för att bevisa sin kärlek för mig.


Är jag befriad från alla rädslor nu? Nej, men jag är inte längre rädd för att mista det förgängliga som ett hem, pengar, arbete, företag och andras bild av mig är. Jag är rädd om det liv jag bär inom mig som kommer från Gud. Jag är rädd om den kärlek som formar den upplysta staden på havets botten. Jag är rädd om mig själv och den framtid som ännu är i vardande och väntar på att födas.


Jag lever hos min äldsta dotter. De nära relationerna har återuppstått och ett tillfrisknande breder ut sig i min familj. Min trygghet ligger i att jag är älskad och att det finns människor som vill mitt bästa, inte i att samhället tar hand om mig om något skulle hända. Jag vet att jag lever, inte av egen kraft, utan för att Gud lever mig och vill att jag är kvar ett tag till här på vår jord. Jag vet att även när jag är sjuk och samhället dömer ut mig som oduglig, vill Gud ha mig. Jag vet att jag är en gåva, inte en börda, inte ens när jag ingenting förmår av egen kraft. Jag är idag fri från skuld. Jag arbetar utan vinstsyfte. Jag har allt jag behöver just nu. Guds kärlek för mig. Lust att leva. Längtan att tjäna. Tak över huvudet. Mat i magen. Kläder på kroppen. Familj och vänner. Skapelsen att leva i och av.


Jesus sade:

»Var inte förvånad över att jag sade att ni måste födas på nytt. Vinden blåser vart den vill, och du hör den blåsa, men du vet inte varifrån den kommer eller vart den far. Så är det med var och en som har fötts av anden.«


Vinden blåser vart den vill... De orden har Anden talat i mig de senaste dagarna. Jag ser att vinden tar Sötnosen ut i världen. Jag hör att vinden knackar på min dörr. Jag förtröstar på Gud. Jag går i väntans tider och jag vet att det nya livet föds när tiden är inne.


Kram,

Marie

16 visningar

Comments

Rated 0 out of 5 stars.
No ratings yet

Add a rating
bottom of page