Om ett par timmar ska jag vara på gårdsfest hos min storasyster. Hon har kallat till en familjesammankomst och vi har tur med vädret idag. Det brukar bli grillning, lite fotboll och kubb. Vi hoppas nog alla att också mamma ska orka vara med oss en stund.
Jag gick en lite längre runda med hundarna för en stund sedan nu denna lördag då jag sitter och skriver. Passade på att plocka de sista blommorna borta på kullarna som tillåts växa hej vilt för att främja insekternas värdefulla liv. Där med solen som värmde min rygg och med blicken sökande efter små rosa och lila blomster tänkte jag, just så vill jag bli sedd, med ögon som söker efter det vackra och vill ta med det hem.
Det är mycket mer komplicerat att vara kvinna än att vara man. Vi kvinnor genomgår så många drastiska förändringar under en livstid som vi ständigt måste förhålla oss till.
När jag föds ser jag nästan likadan ut som pojken. Endast utan blöja går vi att skilja åt. I puberteten genomgår min kropp en total förvandling och jag ska lära mig att älska den nya kroppen och allt vad den kommer med. Ömmande bröst, månatliga blödnader, starka känslor, inre sensationer, en väldig kraft som förlösts och en blick från min omvärld som totalt förändras. En förändring som på många sätt gör mig till både ett hot och ett byte, och som ofta tycks frambringa de mörkaste sidorna hos såväl kvinnor som män.
Ingen förbereder mig på detta. Ingen visar mig vägen. Hur jag ska förhålla mig till denna drastiska förändring av hela min tillvaro. Hur jag behåller min integritet, står stolt och stadigt i min nya fruktbara livsbärande kropp, trots att den väcker både avund och begär hos min omgivning.
Jag önskar att jag kunde resa tillbaka i tiden för att vara både förälder och en kvinnlig förebild åt den unga tonårstjej jag själv en gång var. För puberteten med dess inre och yttre krafter var jag som flicka inte i stånd att själv ansvara för.
Jag har burit liv, gett liv och ammat liv med allt vad det innebär för både kropp, själ och hjärta. Det är en mäktig upplevelse som inte går att jämföra med något annat i vår mänskliga tillvaro. Den kan endast förstås genom egen erfarenhet, vilken glädje och vilken smärta det innebär att bära, föda och ansvara för ett annat människoliv. Det är det närmsta vi människor kan komma att likna Gud.
Under och efter en graviditet förvandlas jag som kvinna ännu en gång. Jag blir mig aldrig mer lik. Precis som när puberteten inträdde och jag inte kunde återgå till barnets gamla "könslösa" tillvaro, kan jag som mamma inte återgå till att inte vara mamma. Oavsett vilken relation jag har till barnet, vare sig det lever eller har dött, så går det inte att gå bakåt. Min kropp, själ och hjärta har genomgått något som förvandlat mig på djupet, samtidigt vittnar mina bröst, min mage och eventuella bristningar om att det har skett.
Ännu en gång ska jag lära mig att älska en helt ny kropp och förhålla mig till den värderande blick från min omvärld som nu förändras igen.
Jag önskar att jag kunde resa tillbaka i tiden för att vara både förälder och en kvinnlig förebild åt den unga mamma jag själv en gång var. För moderskept kom med utmaningar och förväntningar jag som ung kvinna inte var i stånd att själv ansvara för och leva upp till.
Lagom till att jag hade börjat hitta tillbaka till mig själv efter flera årtionde av moderskap och jag äntligen hade lärt mig att älska min kropp trots att brösten hängde, rumpan var platt och magen plutade, då kom nästa käftsmäll. Den omvända puberteten.
I efterhand kan jag se att jag omedvetet försökte tömma ut de sista dropparna av fruktbarhet från mina äggstockar. Plötsligt levde jag med ständiga känslostormar långt värre än de i mina unga tonår. Blödningarna kom och gick som de ville, också så var det i begynnelsen av menstruationen. Åtrå, lust och längtan blommade ut och gränsade nästan till begär. Jag översvallades av en kärlek till min egen kropp och upptäckte en djup helkroppslig sexualitet jag inte ens visste att jag ägde i mig själv. Det var som om hela mitt väsen tänkte att det gäller att passa på innan det är försent, allt medan vallningarna i sinne, hjärta, själ och kropp pågick.
Jag önskar att jag kunde resa tillbaka i tiden för att vara både förälder och en kvinnlig förebild åt kvinnan under hela klimakteriet. För övergånsgåldern kom med psykiska utmaningar, djupa känslor av förlust och sorg, och kroppsliga fenomen jag som kvinna inte var i stånd att ensam orka med.
Nu är jag på andra sidan och undrar suckande om det är så här min framtid ska vara nu. Hormonlös. Menlös. Passionslös. En enda lång nedförsbacke. Oattraktiv. Grå. Tant. Där jag ännu en gång genomgått en total kroppslig, själslig och mental förvandling som även denna gång gör att jag möter en ny sorts blick från min omgivning. Jag är inte längre ett hot för andra kvinnor eller ett byte för män. Jag är heller inte den som förväntas avguda mina barn medan jag förkastar mig själv för att leva upp till det heliga moderskapets och äktenskapets omöjliga ideal. Blicken jag möter efter klimakteriet berättar att jag är ointressant på både äktenskapsmarknaden och arbetsmarknaden, jag är verkligen inte åtråvärd eller hotfull. Något eget liv förväntas jag inte ha utan istället "borde" jag ta ett steg tillbaka, ta hand om barnbarn och börja min vandring mot döden.
Trist då att jag inte alls tänker göra det. Jag tänker istället vara min egen bästa vän och ännu en gång lära mig älska den kropp som nu är ofruktbar och inte liknar den jag nyss hade vant mig vid och börjat uppskatta. Jag måste söka skönheten i mig själv bortom de en gång så brinnande bruna ögonen och den eldiga person jag var. Jag får söka mig till glöden som ännu finns kvar och lära mig hur jag utan andras blickar håller den vid liv så att jag inte blir en gammal nucka utan vare sig längtan efter kärlek eller med någon sexuell lust.
Jag tvingas lära mig att leva utan den gamla kraftkälla som hormonerna var och förstå hur jag förblir ung i mitt sinne samtidigt som kärleken mognar inom mig.
Jag behöver se på mig själv med samma blick som jag har när jag söker efter blommor bland allt det som blommat ut, torkat och håller på att dö. För jag bär på mycket liv och längtan inom mig som jag ännu inte har levt ut.
Det har övergått i söndag. Jag är mättad av nattvardens bröd och vin, samt frukostbullen och kaffet med havremjölk. Solen är varm och skön mot min hud. Jag ska snart ta en promenad med hundarna.
Igår kväll när jag stod i badrummet efter en fin eftermiddag och kväll med min familj stod jag en lång stund och såg på mitt ansikte i spegeln. För ovanlighetens skull hade jag lagt av mig glasögonen inför gårdsfesten och bar istället kontaktlinser. Jag har glömt hur jag ser ut utan bågarna på min näsa. Glasögonen har blivit en del av mig. Men ansiktet utan dem känner jag efter en stunds betraktande igen som mitt, som den jag är. Naken. Avslöjad.
Denna morgon valde jag att platta håret och sätta i linserna igen. Jag iklädde mig en blå klänning, tog jeansjackan ovanpå och satte för en gångs skull på mig mitt enda par sommarsandaletter med kilklack. Jag kände igen kvinnan jag mötte i hallspegeln. Det är hon som finns där innanför alla drastiska förändringar som utspelar sig i ett långt kvinnoliv. Det är hon som till slut inte visste vem hon själv var eftersom omgivningens blick aldrig någonsin såg bortom ytan och sin egen förvrängda bild av vad en flicka, en tonårinstjej, en kvinna och en moder är.
Men jag fann mig själv till slut i den blick som inte värderar, som inte väjer för sanningen, utan älskar mig på djupet med alla de inre och yttre förändringar som sker när jag åldras. Jag finns där inför Jesus som ser mig och fyller mig med liv.
Min kropp är ny för mig. Den tar längre tid på sig att vakna om morgonen. Stress trivs jag inte alls med. Både hjärta och leder är skörare. Varsamhet lär jag mig av det.
Smaklökarna tycks ha blivit förfinade, de vill ha god och näringsrik mat. Riktig mat, inte skräpmat. Och mina öron älskar att lyssna till naturens ljud i tystnaden. De sluter sig för oljud, elakheter, gnäll och meningslöst pladder, men öppnar sig för Guds liv i den andre.
Passionen som jag förut personifierade har övergått i en djup ömhet. Jag längtar mer efter innerlig beröring, djupa kyssar och mycket närhet än efter spännande sexuella äventyr. Jag har blivit långsam, jag som förut var så snabb. Inte bara till rytmen i vilken jag lever och äter eller tempot när jag arbetar och lagar mat, utan också i älskogen behöver jag mycket tid på mig för att älskas och att älska. Snabbisarnas tid är förbi.
Jag kan därför inte erbjuda allt det jag en gång hade och gav. Inga fasta bröst och en platt mage, ingen jonglering med flera bollar i luften samtidigt, ingen multitasking eller några snabba matleveranser. Tid tar allting numera. Sin tid. Den tid som behövs. Och just därför kan jag erbjuda det jag aldrig tidigare haft och aldrig gett förut. Min djupa fulla närvaro, ett gott genomfört arbete som bär på sikt och ett ömsint intimt möte där mannen också får vara sig själv. För allt jag ger och gör idag är genomsyrat av det som behöver mycket tid för att mogna, kärleken.
Så egentligen är jag vackrare och mer attraktiv än jag någonsin varit förut, för den som ser bortom min yta. Och jag är ett större hot mot ordningen och mer åtråvärd både när det gäller arbetslivet och kärlekslivet, för den som ser bortom min yta. Jag har det andra längtar efter och världen på många sätt saknar, Guds kärlek och kärlek till mig själv. Friheten i Kristus, kallar vi kristna det för.
Kram,
コメント