Jag sitter på uteplatsen med en kopp kaffe. Egentligen skulle jag varit i Strandkyrkan nu och bytt ut mina tavlor. Men när jag kom dit visade det sig att prästen jag hade pratat med måste ha blandat ihop fredagarna för idag var kyrkan full av människor. Det var sopplunch.
Jag gick med tunga steg tillbaka mot bilen. Denna vecka har varit tuff. Jag hade hoppats på att det vände idag.
I bilen hem funderade jag över hur jag skulle kunna försöka klämma ihop mig och få upp tavlorna innan pingstdagen. Det var ingen behaglig tanke, ingen skön känsla. Jag är redan trött och ledsen efter allt den gångna veckan.
Det handlar inte om mig, ändå är det personligt. Jag vet inte om jag någonsin kommer att kunna förklara den ekvationen för någon som inte själv upplevt det jag ständigt tvingas hantera. Det handlar om andemakter i himlarymderna och det min kropp uppfattar, som andra inte ser och hör. Jag känner mig vansinnigt ensam om denna djupa lyhördhet.
Jag försökte att skjuta undan mina känslor när jag kom hem. Mind over body, som man brukar säga. Jag tänkte att jag kan göra en del förberedelser här hemma med tavlorna så kanske jag kan klämma in mig och få upp tavlorna i det lilla tidsspannet efter sopplunchen och innan alla åkt hem.
Nej, kände jag efter en stund. Det är inte så här jag vill arbeta, mot detta förbaskade motstånd från alla håll, långt ifrån fridens djupa andetag. Då kom tårarna och jag beslöt mig för att utbytet får vänta. Jag tänker ta emot pingstens gåva först. Den helige andes utgjutande över mänskligheten.
Jag kan inte slåss mot andemakter. Kyrkan behöver mig. Skapelsen behöver mig. Mänskligheten behöver mig. Lika mycket som jag behöver dem alla. Jag överlåter åt Gud att strida mot de krafter som på alla möjliga sätt verkar för att bryta ner mig, hindra mig från att nå ut med Gud och få mig att gå tillbaka till den ordning jag en gång levde efter där Gud inte var mitt centrum och sanningen inte min väg.
Jag minns varför jag en gång lämnade alla tankar på berömmelse, lyx, konsumtion och ytlig lycka. Jag minns vad Gud visade mig skulle hända om vi människor fortsatte leva så. Vart den vägen leder, för mig, för hela mänskligheten och för den helt oskyldiga Skapelsen. Det var ingen trevlig syn. Det är inte den framtid jag önskar för mina barn, barnbarn och Guds barn.
Allt sedan den dagen, den 22 januari 2009, har jag gjort mitt bästa för att leva så nära Gud jag kan och så vara en god kraft i världen.
Jag dröjde inte. Redan samma kväll jag hade haft min syn började jag skriva min första bok, för Guds skull. Jag avslutade den första texten med dessa ord:
"Därför sitter jag nu här och skriver, fastän jag borde ringa mina barn innan de hunnit somna. För detta är så viktigt. Framförallt för dem, vars framtid är avhängig av att jag och alla dem med mig som bär på liknande gåvor, förmedlar detta på ett begripligt sätt. Det kommer en dag då vi måste välja sida. Och om vi ska ha en framtid, då måste vi också kunna särskilja det goda från det onda."
Sötnosen, min Själaglad konst, mina böcker, min blogg - allt tjänar samma syfte, allt är för Guds skull.
Min nya kollektion tavlor heter "Liv". De kommer att komma upp i kyrkan när jag ges tid att hänga dem. Men redan nu på söndag den 28 maj kan du se dem här hos mig nätet. De kommer att finnas där tillsammans med mina andra kollektioner, i sitt eget rum – Själaglad konst, www.sjalaglad.nu
Så länge jag inte hindrar mig själv från att dela med mig av de gåvor Gud nedlagt i mig står jag på segrarens sida, helt intill Gud. Så länge min vilja är att dela ut Andens frukter som Gud odlar i min själ, utan krav på egen vinning och vinst, är jag med och låter Guds kärlek spridas i vår värld. Så länge jag gör så, är jag trogen det val jag gjorde för fjorton år sedan den där januaridagen då jag fick se in i en framtid jag inte önskar för någon enda människa.
Mina tavlor handlar inte om mig, men de kommer genom mig och de talar om Gud. De berättar om en djupare verklighet, den Gud släppte in mig i av skäl som bara Gud känner till, men som jag accepterar att han låter mig vandra i. Och en sak har jag kommit att förstå under dessa år som gått sedan han öppnade den dörren för mig.
Om Guds verklighet och vilja hade fått forma livet i varje människa hade vi levt i Eden, ett paradis. Det finns nämligen inte en enda droppe ont i Gud. Gud är ren kärlek. Gud är liv. Och jag önskar inget hellre än att få leva i den kärleken och det livet också som människa tillsammans med alla andra människor redan nu, här i vår vackra Skapelse. Det är fullt möjligt. När Guds ande strömmar fritt i oss alla och sanningens ande besegrat varenda lögn och illusion vi lever i.
Det är fredag idag. Fredagar kom att bli Guds och min mötesdag efter den där uppenbarelsen som ledde fram till boken för Guds skull. Så här skrev jag då, fredagen den 23 januari 2009.
Jag tror på synkronicitet
Vad var det egentligen som hände igår? Det har hunnit bli lunchtid denna kalla och småsnöiga fredag. Jag har haft en taktil behandling och lukten av mandelolja ligger kvar i rummet. Jag har inte längre med mig någon av mina gamla guider när jag behandlar. Istället ber jag Jesus komma och ge den healing som strömmar ut ur mina händer medan jag berör den människa som kommit till mig. Denna ljuvliga form av lätt massage skänker lugn i både kropp och själ. Såväl för den som ligger på britsen som för mig.
Idag kom en kvinna med reumatisk värk. Jag kände stor vördnad när jag såg hennes stela händer och fötter. Insåg hur jag tar så mycket för givet. Mina händer är mina verktyg. Den största tillgång jag har. Ändå får de inte den omvårdnad de förtjänar. Utan dem skulle jag inte kunna skriva, inte kunna massera, inte kunna skänka tröst och omsorg genom smekande beröring till mina älskade barn och till min själsfrände.
Det är genom dem jag förmedlar Guds ord till alla de underbara människor som önskar min hjälp. Det är dem som skriver denna bok. Det är dem som förmedlar kärlek genom beröring. Förståelse och hopp genom det skrivna ordet. Och det är dem som håller mig ren, fyller min mage med mat och skapar den atmosfär jag älskar i mitt hem och i min lokal.
Ett par år senare skriver min då nioårige son just det. I sanden på en strand i Grekland, hundratals mil från mig. Om mina händers betydelse. Idag vill jag påminna mig om allt detta. Om vad som fick mig att välja Guds väg. Om mina egna tankar och känslor då 2009. Om Andens ord genom min egen son.
Så många gånger har jag undrat över vad det var Jesus skrev eller ritade i sanden den där gången när han fick hela hopen av anklagande män att lägga ner sina stenar. Då när han sade till dem: »Den av er som är fri från synd skall kasta första stenen på henne.« (Joh 8:7)
Jesus böjde sig ner och ritade på marken med fingret. (Joh 8:6)
Kanske var det Jesus som klev ut genom min son, tog kropp i honom, böjde sig ner och ritade detta meddelande till mig. Anden är inte bunden av tid och rum. Jesus lever och finns där i djupet också i min son, vars namn dessutom betyder "Guds gåva".
Kanske vet vi inte vad Jesus skrev där och då för det var endast riktat till den kvinna han då räddade livet på. Kanske skrev han hennes nya framtid där i sanden. Ett liv i frihet.
Jesus såg upp och sade till henne: »Kvinna, vart tog de vägen? Var det ingen som dömde dig?« Hon svarade: »Nej, herre.«
Jesus sade: »Inte heller jag dömer dig. Gå nu, och synda inte mer.«
(Joh 8:10-11)
Jag vill leva ett liv fritt från medveten synd. Omedveten synd kommer jag som människa alltid att tvingas leva med. Gud uppenbarar inte hela sanningen för en människa med en gång. Inte om henne, inte om sig själv och inte om den djupa verklighet livet består av och vi sällan är närvarande med.
Det finns en fördel med att vara kvinna i Bibeln och i vårt samhället. Vi utpekas ofta som ensam syndabock där skulden är bådas. Men det innebär att Gud oftare får chansen att befria oss. Vi kvinnor blir snabbt varse att vi behöver någon som vill lösa oss ur skuld och synd, vare sig den är vår egen eller den påläggs oss.
Männen med stenarna däremot lade ner sina anklagelser mot kvinnan men de stannade inte kvar och tog emot befrielsen från sina egna synder. Så ser världen vi lever i ut.
Vänd mot kvinnan sade han till Simon: »Du ser den här kvinnan. Jag kom in i ditt hus, och du gav mig inte vatten till mina fötter, men hon har vätt mina fötter med sina tårar och torkat dem med sitt hår. Du gav mig ingen välkomstkyss, men hon har kysst mina fötter hela tiden sedan jag kom hit. Du smorde inte mitt huvud med olja, men hon har smort mina fötter med balsam. Därför säger jag dig: hon har fått förlåtelse för sina många synder, ty hon har visat stor kärlek. Den som får litet förlåtet visar liten kärlek.«
Och han sade till henne: »Dina synder är förlåtna.« De andra vid bordet sade då för sig själva: »Vem är han som till och med förlåter synder?« Men Jesus sade till kvinnan: »Din tro har hjälpt dig. Gå i frid.«
(Luk 7:44-50)
Vi kvinnor lär oss som barn att söka kärleken och bekräftelsen hos mannen. Det beteendet bekräftas i den patriarkala struktur hela vår globala värld lever efter. Det ger oss kvinnor ett andligt försprång. När helst vi vill kan vi vända det beteendet till vår fördel och istället för att söka oss till mannen kan vi söka det vi behöver hos Jesus. Hos honom finns vägen som leder till vår frihet.
Sötnosen har fått ärva mina fredagar med Gud. Den lilla tjejen tar sin bästa vän Anden till hjälp när hon läser och tolkar den svåra och ofta mörka böneboken Psaltaren i Gamla testamentet. Jag styr inte över ordningen. Den följer psaltarpsalmerna. Jag tror fortfarande på synkronicitet. Det är ingen slump att också hon idag möter det som inte kommer från Gud. Besök gärna henne på www.sotnosen.se
Pingsten närmar sig. I år sammanfaller den med Mors dag och mina barns pappas födelsedag.
Pingsten räknas som Kyrkans födelsedag. Jesus har lämnat lärjungarna, han är tillbaka hos Gud. Men han har lovat att sända Anden, hjälparen och tröstaren, sanningens ande. Anden tillkännager sig för apostlarna på pingstdagen. De börjar tala i tungomål.
Jag tror jag har tillräckligt med språk i mitt ordförråd – ord, teckningar och tavlor. Jag tror inte jag skulle klara av att lära mig ännu ett. Men Anden får gärna fördjupa och ge nytt liv åt de språk jag redan fått att använda för Guds skull.
Kom Anden! Kom!
Marie
Comentários