för Guds skull - vägskälet

Jag är tillbaka till den 22 januari 2009 då jag fikar med Ulrika på St Gertrud i Malmö. Så här skriver jag i inledningen till min bok för Guds skull:

Jag har precis haft ett energigivande och andligt möte med en utav de andra kursdeltagarna över en kopp kaffe. Vi satte omedelbart ett nytt mötesdatum. Övertygade om att vi ska hitta ett fantastiskt sätt att samarbeta på. Dessutom insåg vi att vi var i liknande processer och för att kunna genomföra det vi önskar, behöver vi varandras stöd.

Både Ulrika och jag jobbar med personlig utveckling och vi står vid vägskälet som innebär att det är dags för oss att stå upp för vår tro. Och att våga kalla det vi gör för dess rätta namn. Det kräver mod. Och jag är modig. Just nu i alla fall. Idag, när jag har tillbringat dagen med likasinnade.

Ulrika hade en lång karriär bakom sig på Sveriges television. Sent i livet trappade hon ner sin anställning för att istället ägna sig åt människors hälsa och välbefinnande i egen regi. Hon kom att bli en flitig och uppskattad deltagare i en av mina meditationsgrupper.

Ulrika finns inte längre med oss. Drygt två år efter vår fikastund reste hon hem till Gud. När det hände satt resten av meditationsgruppen samlade i min lokal. Den lilla metallfjärilen, eller om det var en ängel, som var fäst på det vita blockljuset föll av och landade på silverfatet. Då förstod både jag och Tove att Ulrika hade lämnat oss.

Ulrika och jag var kurskamrater. Vi gick en utbildning som främjade kvinnligt företagande. Expansiva företag hette utbildningen. Där mötte jag många fina människor som än idag finns närvarande i mitt hjärta. Underbara Tove var en av dem. Hon kom att bli en nära vän till Ulrika. Den vänskapen skrev Tove om i antologin Frigörande Röster som jag gav ut 2014 när jag ledde bokprojekten i Heal My Voice Sweden. Tre år av kärlek heter Toves berättelse och när jag idag plockar fram boken och läser blir hennes historia ett stöd för mig.

Efter fikat med Ulrika den där dagen i slutet av januari 2009 gick jag upp till en av lärarna på utbildningen. Individuell coaching ingick i paketet. Någon coaching blev det inte. Istället var jag med om något som kom att ändra färdriktningen på hela mitt liv och på mitt företagande.

Jag skriver i boken för Guds skull:

– Jag kan inte riktigt stänga ner, säger jag till Liselotte. Det är som om det inte vill ta slut.

– Det har pågått i 45 minuter nu, svarar hon.

Denna morgon kom jag åter att tänka på den där filmen som spelades upp i mitt huvud under en dryg timme för snart 15 år sedan. Jag hade svårt att tänka mig att det var den framtid som väntade oss, men den gjorde ett så starkt intryck att jag inte kunde ignorera den. Jag avslutar den dagen 2009 med att skriva: Det kommer en dag då vi måste välja sida. Och om vi ska ha en framtid, då måste vi också kunna särskilja det goda från det onda.

Angiverilagar, främlingsfientliga högervindar, barn som vänder sig mot de vuxna, smältande glaciärer och ett växande klimathot. Vad jag såg i den där filmen är idag det jag ser när jag betraktar min omvärld. Men lika lite som jag trodde att Ulrika skulle insjukna och lämna oss bara ett par år efter den härliga fikastunden på St Gertrud, lika lite trodde jag att drygt ett årtionden senare skulle vår värld vara så sjuk som den nu är.

Den filmen förändrade min inre kompass för all framtid.

Idag behövde jag bli påmind om den här brytpunkten i mitt liv. Om mitt "varför". Varför jag satte riktning mot Gud. Varför kravet på lönsamhet inte får hindra mig från att göra det som är mitt kall. Ekonomiskt lönsamhet är nämligen den kompass som styr hela mänskligheten. Och den kompassen styr oss bort från att göra det som är rätt för vår värld.

Jag behövde läsa Toves berättelse om vänskap och bli påmind om hur vägen till hälsa och välbefinnande ser ut.

Jag behövde det för min egen skull och därmed för Guds skull, för det onda i och utanför mig vilar aldrig. Det tycks ha oanade krafter till sitt förfogande. Och det onda i mig kan inte bekämpa det onda i den värld jag lever i.

Jag måste samla ihop mig. Samla Andens kraft. Fylla min magväska med stenar från livets flod. För jag är som lille David mot jätten Goliat. Jag kan inte röra mig om jag är klädd i krigsrustning. Jag vet inte hur man hanterar svärd och andra vapen. Utmanas jag till strid får jag iklä mig min tro på Gud, sikta på det tredje ögat hos min motståndare och slunga stenarna som Anden utvalt åt mig.

Det finns dagar då jag vill ge upp. Då jag ber om att få slippa vakna upp till nästa morgon. Dagar då jag känner mig som ett vrak, då allt är en enda röra i sinne, själ och hjärta.

Det finns dagar då jag vill ställa mig på en bergstopp och skrika ut all frustration jag samlat på mig över den förnekelse som råder i vår värld och över bortvändheten från Gud.

Det finns dagar då jag vill ruska liv i människor som blivit alltför självcentrerade, alltför bekväma i sin lättja, i sin tro och sin skenheliga skepnad.

Ibland är jag bara så trött på att inte få sova i min egen säng och på att inte kunna köpa ett par nya glasögon så jag ser ordentligt. Ibland står mig avsaknaden av ett eget hem upp i halsen. Det är då jag tänker för en stund att jag skiter i den där filmen och ställer om siktet på ekonomisk lönsamhet, hög levnadsstandard, bekvämlighet och självförverkligande.

Det är då jag försöker sudda ut namnet Jesus från min näthinna och ta bort Guds tatuering från mitt hjärta. Det är då jag försöker ställa om den inre kompassen genom att vingklippa Anden, ringmärka den som min personliga ägodel och trycka in den i en fågelbur.

Det fungerar en liten kort stund. Sedan väller Andens sorg över mig. Inte för att den är inburad, utan för att den inte får sitta på min axel och kvittra i mitt öra. Och tatueringen i mitt hjärta börja då blöda och det går inte längre att dölja för mig själv vem jag tillhör. Sedan forsar tårarna fram och då står han där igen, honom som jag försökte sudda bort från mitt synfält. Denne Jesus. Som gjort mig fattig som en kyrkråtta, men rik på sanning. Som gjort mig värnlös som ett barn, men stark i tro. Som brutit ner mig, för att bygga upp mig. Som tagit allt och alla ifrån mig, för att ge mig till de ännu ofödda som kommer efter mig.

Den som vet något om Guds kärlek, den förstår mig. För de andra framstår jag som en dåre och jag kan förstå det.