top of page

Försoningens språk kommer från Anden

Högstadiebarnen har rast. Jag hör deras livliga röster från skolgården. Solen strålar varm mellan molnen som seglar över himmelen. Augusti närmar sig sitt slut och bjuder på skönt sensommarväder.

Det blev härliga havsbad i helgen och goda djupa samtal ihop med äldsta dottern. Vi har en fantastisk relation idag. Så har det inte alltid varit. Den där kalla höstdagen 2006 klövs vår relation mitt itu.

Det år jag nu levt och bott hos henne har på många sätt varit gott för oss båda och för vår relation. Vi känner varandra som vuxna människor och inte bara som mamma och barn.

Jag kommer en dag att se tillbaka på denna tid med mycket värme och djup tacksamhet. Det är sällan vi föräldrar får en chans att leva i vardagen tillsammans med våra vuxna barn och så lära känna varandra på nytt. Det är verkligen en gåva som jag varje dag njuter av.


Gårdagens högmässa var näringsrik och viktig. Temat var tro och liv och den kommer med uppmaningen att inte bara höra Guds ord utan också göra Guds ord. Det passar mig. Jag funderar mycket över vad mitt nästa steg är samtidigt som jag lär känna mig själv utifrån mina nya förutsättningar.

Jag blir aldrig vackrare än jag är idag. Det är svårt att leva med den sanningen tycker jag när jag ser mig i spegeln. Åldern och klimakteriet har förändrat mig på så många sätt. Det är som om jag inser vidden av det först nu och det kommer med ett vemod.

Hela jag är förändrad. Min kropp ser annorlunda ut och den känns annorlunda. Jag saknar blödningarna som hjälpte min kropp att rent fysiskt släppa taget om sådant jag bar på inombords. Menstruationen verkade som en rening för mig. Jag saknar kraften jag bar på som kunde generera nytt liv. Jag saknar lusten jag kände till livet och elden som brann i min livmoder.

Min spegelbild berättar att min blick har förlorat en del av sin intensitet och sin lyskraft, att strukturen på håret är helt förändrad. Jag ser påsar under ögonen, åldersfläckar i hyn och känner att jag numera har en något melankolisk och mer allvarlig läggning.

En extra liten mage under den vanliga magen, ett tandkött som kliver uppåt, leder som knastrar och en blåsa som behöver tömmas oftare bjuder åldrandet också mig på. Jag gör mitt bästa för att omfamna det och funderar över hur jag ska kunna bevara den del av mig som förut hade sitt säte i livmodern men som nu tvingats på flykt upp till hjärtat får att bo och leva där resten av mitt liv.


Jag är en görare och inte bara en hörare av Gud ord och vilja. Men något saknas mig. Jag behöver att Andens eld tänds i mitt hjärta nu när tändvätskan är slut i min egen kropp och jag inte längre kan brinna av mig själv. Jag saknar värmen inom mig som förut var så självklar. Längtan efter den djupa föreningen, uppgåendet i livet, mannen och i Gud. Allt det underbara som puberteten gav mig i gåva. Fruktbarhet, en inre styrka, livslust, längtan efter kärleken, åtrån för mannen, lekfullhet, en stor portion sund vrede och ett jävlar anamma.


Livet gav mig aldrig riktigt en ärlig chans att tillvarata allt det som låg inslaget i puberteten och min kropp. Det var så mycket runt omkring som lades på mig och tvingade mig att dämpa allt jag hade fått i gåva av Gud att öppna, undersöka och använda. Jag har som så många andra kvinnor genom historien berövats mycket av min frihet och mina rättigheter. Motats in i ett hörn av tillvaron för att inte störa ordningen och vända upp och ner på livet.


Men det är slut med det nu. Igår serverade mig livet en svårsmält möjlighet att sätta punkt för den ande som bryter ner kvinnan. En ande jag växte upp med och tvingats umgås med hela livet. En ande som definitivt inte kommer från Gud. En ande som förvandlar hjärtan till sten. En ande som spyr ut giftiga ord och påstår att de är kärlek.


Den där kyliga höstdagen 2006 när relationen till min äldsta dotter klövs mitt itu har jag haft många olika förklaringsmodeller till under årens gång. Nu när jag är fri från mitt djupa medberoende tänker jag inte längre att jag var skuld till den händelsen eller att jag behövde vakna upp. Inte ens att min dotter tog ut det på mig för att hon visste att hon kunde lita på min kärlek, att jag stod kvar oavsett hur illa hon betedde sig. Jag tänker heller inte att det var Guds vrede eller något annat från Gud.

Idag tänker jag att något ont for in i henne, för hennes ögon svartnade och orden som kom ur hennes mun var dödliga.


Det kan hända oss alla. Vi kan vara den människa genom vilken jävelskap tar sig form i ord och handling. Störst risk är det att det sker när vi är sjuka, sårade, nedbrutna, värnlösa, sårbara, vilsna eller långt borta från Gud. Det får förödande konsekvenser. Det klyver människan och splittrar relationer.


Jag hade en gräns för hur mycket elakheter jag kunde ta emot. När min dotter skrek att hon hatade mig och hoppades att jag skulle dö, då gav jag henne en rungande örfil. Min kropp satte stopp för mörkret som vällde in över mig.

Jag lämnade huset full av skam, skuld och tanken på att jag var den sämsta mamman i hela världen. Och det kanske jag var, men inte för att jag gav henne en örfil, utan isåfall för att jag inte satte stopp långt tidigare. Men jag var så van vid att ta andras skit att jag trodde det var ett tecken på kärlek att stå kvar och låta mig förnedras. Idag vet jag att det är ett tecken på avsaknad av kärlek, till mig själv och därmed indirekt också till den andre.


Hur fruktansvärt livet än kan te sig i en situation eller under en längre period så finns det en möjlighet för Gud att verka mitt i mörkret, om vi ger honom den chansen. Jag var så desperat den kvällen efter att jag hade örfilat min dotter. Mörkret hon hade spytt ut fyllde upp hela mig. Jag ringde en vän men hon förstod inte och kunde inte hjälpa mig.

Jag körde planlöst omkring. Till slut styrde jag bilen ut till Ön och Lernacken. Där vandrade jag runt som en vålnad i fullständig förtvivlan. Till slut kom ropet på Gud. Det steg upp ur mitt djup. Jag bad om att han skulle visa vad som var fel. Och Gud besvarade min bön. Jag bad om att han skulle visa lösningen på problemet. Och Gud besvarade min bön. Den kvällen började jag teckna. Jag ritade de bilder Gud hade visat mig och använde dem till att försöka nå fram till min dotter. Jag ville berätta för henne om vad som var det verkliga problemet och vad vi båda kunde göra för att förändra det. Ett nytt språk hade jag fått att kommunicera med. Bilder. Liknelser. Metaforer. Ett språk som rymmer mer än ord förmår. Som ger båda parter en möjlighet att tolka och förstå. Ett försoningens språk.


Mer än tio år senare satt min dotter framför mig i mitt hem på landet. Hon i soffan och jag i min meditationsfåtölj. Ett soffbord mellan oss. Jag hade vandrat en lång inre själslig resa och var inte längre samma människa och mamma. Jag levde med Gud, inte längre med hennes pappa. I stillhet och tystnad. I stor utsträckning avskärmad från världens brus och bråk. Jag hade förlorat allt det yttre jag hade byggt upp under äktenskapet. Den ekonomiska tryggheten och banden till samhällets säkerhetsnät. Men också alla murar kring min sårbarhet och alla lögner om mig själv. Jag var naken in på min själ och utan försvar.

Jag delade lugnt och stilla en berättelse om mig. För första gången kanske i hela hennes liv lyssnade hon på allt jag sade. Hennes murar och försvar var nere. Då plötsligt brast den sista resten av det som hade skiljt henne från mig ett årtionde innan. Hon tittade på mina händer och sade något om att de var vackra. Det var som om hon såg vem jag verkligen var i skönheten de utstrålade.


När jag tänker tillbaka undrar jag om jag inte hade börjat teckna Sötnosen då. Hon föddes ju julen 2016. Var det Gud i mig och jag i Gud min dotter kunde se den kvällen? Var det därför de sista resterna av mörkret lämnade henne och hon såg på mig med en ogrumlad blick?

Det var starten på en ny relation för oss. En jag hade hoppats på och trott på och väntat på skulle kunna ske. Men jag hade också kommit att inse att jag bara kan göra min del och att hon måste göra sin. När en av oss förändras öppnar vi dörren för den andre att göra likadant, men den måste själv vilja ta alla de nya stegen som förändringen kräver för att den ska ske.


Min dotter valde att prova den väg jag gick. Men inte i mina fotspår, utan de Gud visade henne. Hon började följa med till kyrkan. Hon lät mig hjälpa henne på de sätt jag kunde. Hon valde att åter börja lita på mig, som mamma och som vuxen. Jag vågar påstå att min dotter är förvandlad. Hon med, inte bara jag. Därför är vår relation enkel. Den är öppen. Vi visar varandra hänsyn. Vi lär av varandra. Vi är två vuxna människor. Det finns en vänskap, samtidigt som vi har kvar en mamma-dotterrelation.

Jag är oerhört stolt över henne. Min dotter har gått igenom mycket mer än de allra flesta känner till som hon nu valt att berätta för mig. Jag önskar att hon hade sluppit mycket av det, men jag är tacksam för att hon släppte in Gud och idag är en ärligare och mjukare människa, mer sann både mot sig själv och andra.


Under alla de 16 år jag tecknat har majoriteten varit illustrationer för mig och helandet av mitt liv. Förutom Sötnosen finns också Lilla M och Emme som stående inslag i mina ritböcker. Det är Sötnosen som lyft fram de två. Lilla M är det inre barnet i mig. Emme är kvinnan i mig. Liksom jag bjöd min dotter att följa med mig till kyrkan, har Sötnosen bjudit in mitt inre barn och kvinnan jag är till att lära känna Gud som Fader, Jesus som vägen till försoning och upprättelse, och Den Helige Ande som kärleken. Därför bär jag just nu på funderingen om mitt tecknande kan hjälpa andra människor att hela sina inre barn, försonas med sin historia och få upprättelse genom Anden. En teckning av Lilla M tyder på det. Att det är hennes tid att kliva fram och bli en Ordets görare. En Guds medhjälpare. En som lär ut Vägen till andras inre barn och öppnar dörren för kvinnan i Kristus.


Lilla M, illustration av Marie Ek Lipanovska
Lilla M börjar andra klass i Livets skola. I den lär man sig genom att lära ut till andra.

Skolbarnen har hunnit ha sin lunchrast. Vovvarna behöver rastas. Min mage vill äta lite mat. Jag växlar mellan att sitta i solen och i skuggan när jag skriver. Miljarder myrsteg har jag tagit sedan dagen då jag ropade på Gud om hjälp och började överlåta mitt liv i Guds händer. Varje bokstav, varje pennstreck och varje drag med mina målarpenslar berättar om den långa vandringen jag nu har bakom mig. En vandring hem till Gud där hela jag får plats. Allt det som puberteten ville ge mig men som kvävdes i en värld som inte anpassats till kvinnliga mått. Allt det gudomliga och genuint mänskliga som är min personliga gåva från Gud. En skattkista full av liv jag nu istället får öppna långt hemifrån min livmoder. I sällskap av Gud. I det nya hjärta som väntar på att sättas i brand av den helige ande.


Jag hoppas att mina andra två barn också kliver upp på den väg jag och min dotter vandrar. Den kärlek de behöver finns inte hos mig, hos sin partner, hos sina syskon eller sina barn, inte heller i arbete eller pengar. Den finns endast hos Gud. Deras sanna identitet finns därför också endast hos Gud. Hur ska jag inte önska det för mina barn? För alla människor?


För 21 år sedan gav jag liv åt mitt yngsta barn. Jag lovade mig själv när jag höll min nyfödde son i mina armar att göra allt som stod i min makt för att läka och hela de sår jag bar på och som därför påverkade min relation till honom. Jag har hållit det löftet. Min villighet att undanröja alla hinder som är på min sida av relationen till alla mina barn är det största beviset på min kärlek för dem. Jag var beredd att dö för att bryta upp från det arv jag föddes med. Det vi alla föds med och som djupnar med varje ny generation om vi inte gör något åt det. De ärvda trauman vi bär på i våra gener. Allt det skadade och oförsonade som våra förfäder lämnat efter sig. All ond bråd död på den plats där det egentligen skulle flöda av heligt liv.


Nu håller jag mitt löfte till Gud, som är att hålla mig nära honom, att låta mig älskas och att älska. Att lära känna kärleken, men inte den vi människor kallar kärlek. Att utforska sanningen. Att öppnas av Anden.

Ingenting i Guds kärlek förnekar min mänsklighet och kroppslighet. Tvärtom. Jag behöver se på mitt eget åldrande med Guds ögon. Jag behöver Guds kärlek för att älska hela den process av nedbrytande som sker med myrsteg varje dag. Jag behöver ha Guds kärlek brinnande i mitt hjärta för att kunna njuta av min egen person och allt det som Gud format mig till. Mer än någonsin behöver vi bli ett, Gud och jag.


Det gamla är förbi. Det nya ligger framför mig. Jag vill bygga upp ett ikoniskt och ekonomiskt självförsörjande. Jag vill skapa ett liv som får min åldrande människa att slappna av och känna sig trygg inför framtiden. Jag vill leva med en mogen och älskande man. Njuta av kroppens kärlek så här när jag lever i sensommaren och går mot höst. Jag vill efterlämna mig ett arv som helar, försonar och upprättar människan. Inte bara till mina biologiska barn, barnbarn och kommande släktled, utan också till alla de som kallar sig Guds barn. De andra människorna kan jag inte hjälpa, de får Gud ta hand om. Jag kan nämligen inte undanröja den andre människans hinder. Bara de hinder som finns på min sida av vägen i vår relation. Det har livet lärt mig.


Har du ett behov av att hela ditt inre barn eller kvinnan i dig? Känner du att mitt liv och den berättelse du just läst väcker en längtan efter mer av Gud och dig själv? Tänker du att tiden är mogen för dig att ta dig an de hinder som inverkar på ditt liv? Önskar du dig ett liv i större tillit till Gud, till livet, till dig själv och andra människor?

Jag öppnar nu dörren för individuell coaching på meditativ grund* och hoppas kunna hjälpa många så som jag själv blivit hjälpt.


*Coaching på meditativ grund

Jag har praktiserat meditation i 24 år. Jag vet därför att meditationen är en väg som leder fram till Gud, det inre barnet och kvinnan. Vi behöver gå bortom de gamla tankarna, genom känslorna, in i stillhet och tystnad för att där höra och se det som hindrar oss från att leva i tillit till Guds kärlek och friheten som finns i sanningen om oss själv.

Jag har coachat och arbetat som meditationsledare i 15 år. En lång erfarenhet är den gedigna grund jag erbjuder dig att kliva in på. Jesus kommer att vara med oss, för jag bjuder in Anden som en hjälpare, tröstare och vägledare.


Jag har hunnit vara ute med hundarna och äta lunch. Solen fortsätter att lysa ömsom bakom molnen och på en klarblå himmel. En halv arbetsdag har gått sedan jag satte mig och började skriva detta bogginlägg. Jag visste inte vad det var som ville bli nedtecknat. Inte vad det skulle innehålla för berättelser. Inte varthän det skulle leda. Inte vad syftet var. Allt jag visste var att Anden ville att jag satte mig ned och lät mig användas. Och som alltid ser Anden till Guds behov, mina behov och andra människors behov. Ingen lämnas utanför. Vi behöver alla varandra.


Kram,

Marie

16 visningar

1 Comment

Rated 0 out of 5 stars.
No ratings yet

Add a rating
Rated 5 out of 5 stars.

"Vi behøver alle hinanden"

Sådan er det.

Tak Marie🙏

Like
bottom of page