Jag gråter mig igenom nästan hela mässan denna söndagsförmiddag. Stora tårar är det som väller ut över kanten på mina ögon, slingrar sig ned för mina kinder och faller fritt från hakan innan de landar i halsgropen.
Jag sluter ögonen och vänder mig inåt. Till källan varifrån allt detta salta vatten strömmar fram. Jag ser henne. Hon står inte ut längre. Inifrån slår hon ned väggarna hon själv aldrig byggde upp. De stod där från början. De andra hade satt upp dem som skydd omkring sig själv. För att stänga ut farorna kanske. Men de stängde också ute kärleken.
Ibland förstår vi att en händelse i livet är avgörande. Kanske inte just i stunden då den utspelar sig, men senare när vi tittar tillbaka. För upplevelsen etsar sig fast i minnet och fyller själen med känslor. Den har en paralyserande effekt som gör att en del av oss "fastnar".
Jesaja sade det. Jesus sade det. "Herrens ande är över mig, ty han har smort mig till att frambära ett glädjebud till de fattiga. Han har sänt mig att förkunna befrielse för de fångna och syn för de blinda, att ge de förtryckta frihet och förkunna ett nådens år från Herren." Jag säger det nu.
Befrielse för de fångna.
Ibland bakbinder vi oss själva. Ibland bygger vi vårt eget fängelse. Men ibland är det någon annan eller några andra som håller oss fångna.
Allt ont gör vi inte mot oss själva. Ibland kommer det onda utifrån. Det är viktigt att se och urskilja när vi själva bär ansvaret och när någon annan är ansvarig för det som sker med oss. En del saker i livet får vi acceptera och lära oss att leva med, annat behöver vi bli fria ifrån eller befrias från. Det är inte alltid att vi kan ta oss ut på egen hand. Vi är trots allt enbart människor och med det följer en hel del begränsningar.
Solen blänker mot glasbordet jag sitter vid. Jag har tagit av mig mina glasögon trots att jag då ser lite suddigt när jag skriver. Överst på näsryggen löper en blek remsa som visar att jag bär glasögon. Jag tänkte låta solen färga också den brun.
Jag sitter i det upplysta hörnet av uteplatsen. Iklädd min svarta klänning full av kolibrifåglar som suger nektar från blommor. Solen gassar på i mitt ansikte och på mitt bröst. En svalkande vind sveper förbi som på beställning. Jag har inhandlat fyra pelargoner, två vita och två ljust rosa, som jag ska plantera när jag bloggat klart. På väg ned i magen är resterna av gårdagens afganska veganska smårätter Lina bjöd mig på. En lång promenad av skräpplockande har jag i benen. Och rätt låt vann igår i Mellofinalen som hölls i mitt Malmö.
I, I went to hell and back
To find myself on track
I broke the code, wo-o-oah
Like ammonites, I just gave it some time
Now I found paradise (Ohh)
I broke the code, wo-o-oah (Ohh)
(Nemo, Switzerland)
Gud vill inte hålla mig fången på den plats jag en gång tilldelades. Där finns inget utrymme för sårbarheten. Där hålls jag fången mot min vilja. Bakom de andras stänga dörrar.
Om det finns en sak som tydligt visar vem jag djupast sätt är, så är det sårbarheten. I den finns jag, mitt sanna djupa jag.
Jag trodde länge att det var jag som hade byggt upp väggarna omkring mig, att om jag rev ner dem och jämnade marken mellan mig och min nästa skulle allt förändras. Så jag klädde av mig allt jag hade påklätt mig genom livet och stod till slut naken inpå bara själen. Då såg jag att väggen inte var min. Den var min nästas.
Jag är fånge i en värld där människor fruktar sårbarheten och skyddar sig mot kärleken. Jag är inte fri att vara mig själv i en sådan omgivning där min nästa behåller det bästa för sig själv och ger mig det den själv inte tycker om eller vill ha.
Hon har rätt, flickan i mig som nu har blivit en vuxen mogen kvinna. Lätträknade är de platser och relationer där det finns rum för sårbarheten. Där var och en har modet att säga sanningen. Där Anden förmår tränga in på djupet för att ge befrielse åt de fångna, syn åt de blinda och frihet åt de förtryckta. Stor är den slutenhet som stänger ute kärleken.
Jag har stirrat på många stängda dörrar i mitt liv. Knackat på otaliga portar i hopp om att släppas in. När min nästa väljer den vägen sluter jag numera mina ögon, för jag vill inte se på mer bortvändhet från Gud. Jag vill inte ropa "Kom!" till den som inte vill lyssnar. Jag vill ge vidare allt det jag fått av Gud till dem som själv ropar "Kom!" Till de som öppnar när jag knackar på och med glädje och frimodighet talar öppet om kärleken. För bara ett barn förväntar sig att bli älskad bakom sin stängda dörr.
Det finns inte mer tid att spilla. Jag överlåter till Gud att ta hand om de styvnackade och ovilliga. Jag vet idag att jag hårdnar i mötet med stängda dörrar. Jag tvingas in i en föräldraroll jag inte ber om eller önskar. Sårbarheten skadas svårt. Jag förlorar mig själv, den kvinna Gud skapat mig som.
Kram,
Comentários