Gåvan

När jag blickar bort mot vardagsrummet ser jag ett ballonghav som når nästan upp till taket. Min dotter har en stor beställning till imorgon. En ny företagskund. Kul! Hon blåste ballonger till midnatt och idag när hon kommer hem efter hennes jobb som barnskötare fortsätter uppblåsandet.

Jag nämner detta för att det finns en intressant historia bakom den relation min äldsta dotter och jag har idag. En episod som utspelade sig i november 2006 när hon var 14 år gammal och som jag skriver om i det allra sista Heal My Voice bokprojektet från 2017 med Andrea Hylen, Innovative Voices: True Stories by Women Awakening a New World.

Min berättelse i antologin heter Pain Has a Purpose and A Story to Tell. Översatt blir det ungefär "Lidande har ett syfte och en historia att berätta". Så här inleder jag min berättelse, fritt översatt.

Allt började en sen novemberkväll i vårt hus. Hat rann ut ur min äldsta dotters ögon och hennes mun. Jag bara stod där i hallen och tog in alltihop. Jag såg hur hennes blick gick från varmt mörkbrun till dödligt svart. Ord efter ord strömmande in i min kropp och min själ. Jag hade blivit avtrubbad efter att ha försummat mina egna behov och känslor under en hel livstid, men hennes vrede bröt igenom min tjocka rustning. Varje bokstav som lämnade hennes tunga marscherade rakt igenom sprickorna i mitt skydd. Långsamt byggdes något upp inom mig. Jag hade ingenting att hålla upp som beskyddade mig från denna sorts ilska. När hon nådde kulmen av mörkret hade hennes ögon inget ljus kvar och hon väste som en elak svart orm när hennes slutgiltiga ord skar upp mig vidöppen. "Jag hatar dig! Jag hoppas att du dör!"

I det ögonblicket hade min kropp fått nog. Den hade nått djupet av ovärdighet. Vad mitt sinne och min mun var okapabla till, det gjorde min kropp. Den satte stopp för denna galenskap. Det kändes som en reflex när jag gav min dotter en hård örfil. Ungefär som när en doktor träffar en viss punkt på knät med sin lilla hammare och benet sparkar till. Men ögonblicket senare när jag mötte hennes blick som sade "dö", kände jag skräcken av att ha slagit mitt barn och jag översvämmades av skuld och skam."

I nästa ögonblick stormar jag ut ur huset full av förtvivlan. Historien slutar med att jag kör ut till Ön i Malmö och ropar på Gud om hjälp. Jag ber honom visa mig vad som är problemet i vår familj. Gud svarar efter en stund med en bild där min dotter hänger som en tung last utanpå den luftballong där jag och hennes två yngre syskon färdas. Flera av linorna på min luftballong har gått av. Allt är på väg att brista. Jag blir ledsen av bilden som beskriver henne som en yttre tyngd och att deras pappa inte ens finns med i korgen. Jag ber därför Gud om ännu en bild och i den visar Gud att min dotter färdas i en egen luftballong men att det finns en lina mellan hennes och min ifall att hon glider alltför långt bort.

Dessa bilder tecknar jag när jag kommit hem igen. Min djupa förtvivlan har bytts ut mot en strimma hopp. Bilderna tänker jag visa för min dotter i hopp om att vi ska nå fram till varandra. Vad jag inte vet då är att något nytt har fötts. Jag har fått ett nytt språk en ny kommunikationskanal. Om svenska är mitt modersmål är bilder mitt fadersmål. Ett bildspråk är mig givet. Det har jag allt sedan dess varit en flitig användare utav. Frukterna av de fröerna som såddes den kalla novemberkvällen 2006 är mina karaktärer Sötnosen, Lilla M, Madame Ooh la la och alla andra figurer jag tecknar numera.

Det är en dramatisk scen jag målar upp. Och den var just så dramatisk. Känslomässigt oerhört smärtsam. Vad jag idag ser när jag tittar tillbaka är hur lika vi är varandra i den scenen. Vi speglar varandra. Det är inte ondska som strömmar ur min dotter även om man vid första ögonkastet kan tro det. Det är hennes rustning som sammandrabbar med min rustning. Det är som två förstenade människor som slungas ihop. Och jag kommer att tänka på hur energi utsöndras. Fission är när en atomkärna klyvs. Det är så vi får kärnkraft. Fusion är när två atomkärnor slås samman och då frigörs stora mängder energi, ännu mer än vid fission.

Kärnan i min dotter och kärnan i mig är inte mörker utan ljus. I denna fasansfulla sammandrabbning blir nytt liv till. Händelsen för mig närmre Gud, inte bort från Gud. Gud svarar på min bön när jag ropar. Min dotter är den första jag börjar försöka nå fram till med detta nya bildspråk. En ny form av kreativitet är född. Ett nytt sätt att kommunicera, att förstå livet, att helas, förlåta och försonas.

Ett år senare lämnar jag äktenskapet och flyttar ut ur huset. Tyvärr bidrar relationen och sättet vi lever våra liv på till ett förhårdnande av mig som människa. Jag vill förändra mig själv och det jag kan påverka, men jag kan inte kräva av min partner att han ska vilja göra detsamma. Det blir därför ohållbart. Jag ser ju vad det gör med våra barn. Vill jag något bättre för dem börjar det med att jag tar bättre hand om mig själv.

Ett år efter att Innovative Voices publicerades fick jag ett sms från min dotter. Hon hade nått sin botten och sträckte ut handen mot mig. Precis som Gud hade visat mig med de allra första bilderna mer än tio år tidigare kom min dotter att färdas i sin egen luftballong efter den där sammandrabbningen och hon gled allt längre bort ifrån mig.

Nu gav hon mig en möjlighet att hala in henne igen. Hon flyttade in hos mig på gården där jag bodde. Det var början på en helt ny relation. I sitt eget mörker stärktes hennes relation till Gud. Här sker vändpunkten i hennes liv. Helandet av hennes kropp, själ och sinne inleds. Idag är hon sig själv igen och hon fortsätter att rannsaka sig själv och växa som människa.

När hon hade bott hos mig ett tag började hon följa med mig till kyrkan. Hon valde själv att konfirmera sig. En tid arbetade hon i församlingen med barngrupper och konfirmander. Vi gjorde podden På middag med Gud. Här lades grunden för hennes egen relation till Gud. Det känns fint att få lov att ha gett henne det.

Jag tror hon bodde hos mig i drygt ett år. Därefter bodde hon på sin pappas inglasade balkong en längre tid, tills hon slutligen flyttade in här där hon bor. Nu jobbar hon på förskola, driver eget företag, har två hundar, tränar regelbundet, passar sina två syskonbarn så ofta hon kan, umgås med vänner och delar med sig av det hon har till mig och dem hon älskar. Jag vet att jag banat väg för det helandet, men jag vet också att det är hon som vandrat i de fotspår jag lämnat efter mig.

Några avsnitt av podden gjorde vi på Youtube också.

Våren 2022 fick jag oväntat ett mejl från min hyresvärd som berättade att jag inte kunde bo kvar på gården längre efter åtta år. Min dotter öppnade då sitt hem för mig. I mer än två år har jag nu bott hos min äldsta dotter. Vi har fått lära känna varandra bakom rollerna som mamma och barn, mer som vuxna kvinnor och personerna vi är bortom våra blodsband. Det har varit en fantastisk tid. Helt ovärderlig. Ett bevis på det helande som skett i oss båda.

Nu närmar sig en flytt. Min flytt ut ur hennes hem. Jag känner det i hela min kropp. Som vanligt är det kroppen som vet bäst. Vi förbereds för en separation där vi åter ska leva åtskilda. Det känns. I oss båda.

Det väcker liv i ett mycket gammalt minne. Den där första natten efter hennes födsel då jag var så trött att jag sade ja till att hon sov inne på sovsalen med alla de andra nyfödda. 1992 hade man inga egna rum och det fanns inget patienthotell. Jag såg på ett rum med flera andra mammor och deras barn.

Om jag hade känt min egen kropp bättre när jag var 24 år och nybliven mamma hade jag säkert också förstått mer om hur min dotters lilla kropp fungerade. Då hade jag sagt nej tack till erbjudandet om en hel natts sömn och istället haft henne hos mig den första natten, vare sig jag fick sova eller ej. För jag tror att den natten utan varandra har haft en inverkan på vår relation under alla de 32 år som passerat. Bandet oss emellan töjdes ut och har lett till att vi ofta glidit ifrån varandra. Men och andra sidan är det som om vi aldrig riktigt velat och kunnat klippa det bandet. Och kanske ska vi inte det. Kanske är den långa löplinan en gåva till oss båda. En försäkran om att det alltid finns en plats hos den andre oavsett vad som sker i livet. Vare sig man är ung eller gammal. Och kanske är det bandet spunnet av Guds kärlek till oss båda och hans kännedom om oss och våra kroppar. 

Jag tror att den där första natten i hennes liv då jag inte ammade henne också ledde till att amningen inte riktigt kom igång och efter några veckors kamp tvingades jag därför övergå till välling och flaska. Jag tror att hon kom att formas i sin personlighet av detta, en tanke om att hon inte behövde mig för att överleva. Tills livet blev för svårt på egen hand, utan en mammas kärlek och omsorg.

Men flaskan öppnade också för en nära relation till hennes pappa. Han kunde mata henne om nätterna, inte bara jag. De kom varandra nära. Hon var pappas flicka som liten och hon stängde tidigt ute mig från deras relation. Som om hon omedvetet hämnades. Om hon inte fick mig, fick jag inte henne. Vi får inte glömma att vi i grunden är gråtande djur. Vi är primitiva i våra tankar och känslor, i synnerhet när det handlar om vår överlevnad.

Hur mycket vet vi egentligen om hur dessa tidiga upplevelser formar oss och hur vi sedan lever våra liv? Fanns det ett skäl till att jag valde att få sova den första natten, förutom att jag var trött och tänkte att jag kanske inte skulle få så mycket sömn som nybliven mamma?

Ja, kanske var det barnet i mig som var med och tog det beslutet. Kanske den lilla flicka som vid sex års ålder hade mist sin trygga förankring till en annan människa. Kanske var jag så livrädd för att knyta an eftersom jag förkippade det med död, sorg och övergivenhet, att jag inte förmådde ta till mig min egen dotter helt och fullt. Kanske skapade jag ett litet luftrum oss emellan som tillät mig att andas ifall att något skulle hända mig eller henne.

När jag fem år senare födde vår andra dotter fanns den rädslan inte kvar. Med henne tror jag min längtan efter anknytning vaknade till liv. Min ursprungliga längtan efter att tillhöra någon annan och komma nära både till kropp och själ. Hon var mammas flicka från start. Hon sov tätt intill mig om nätterna. Amningen var aldrig ett problem. Jag har alltid varit trygg i min kärlek till och från henne. Hon har gett mig två ljuvliga barnbarn.

Ytterligare fem år senare föddes vår son. Han är resultatet av ett lyssnande till min kropp. Den uttryckte en längtan efter att ge liv åt ännu ett barn som tycktes finnas djupt inom mig. Deras pappa var nöjd med våra två flickor, men inte jag. Med sonen föddes min längtan efter att bli hel som människa och en längtan efter att få se mina barn helade från det lidande som de ärvt från både min släkt och sin pappas släkt. Min son inte bara ammade jag, det fanns hos mig som 34-åringen en insikt om att jag också behöver beskydda, vårda och ge näring åt hans själ.

Jag älskar mina barn. Mer än jag egentligen förstår och kan greppa. Utöver min kärlek som mamma och livgivare finns där ett stråk av Guds kärlek för mina barn som jag också älskar dem med. Igår tänkte jag att Gud är som den morfar de aldrig fick. Gud är min pappa och den kärlek för mig som han har, blir som en morfars kärlek till dem genom mig. Kanske är det inte förrän jag och deras pappa är borta som de behöver Guds faderliga kärlek och Skapelsen som sin mor. Vår uppgift är ju att var deras ställföreträdare medan vi lever.

När jag var var havande med min äldsta dotter mådde jag oförskämt bra. Jag kände mig full av liv och stark. Visserligen ökade jag 26 kilo i vikt och var oerhört vätskefylld, men det var också under graviditeten som kreativiteten vaknade till liv. Jag började pyssla och sälja mina alster när hon låg i magen.

Jag tror vi formas och färgas tidigt. Redan i moderlivet. Jag tror att de första åren i våra liv präglar oss för all framtid. Jag tror att det vi som föräldrar bär på inverkar på vår relation till våra barn. Jag tror att alla föräldrar gör sitt bästa också när resultaten kanske visar oss något annat. Jag tror att det aldrig är försent att läka sina egna sår och jag tror att det är vägen som förändrar både det egna livet samt barnens och barnbarnens liv. Jag har så mycket som tyder på att det är så, men det är ett annat blogginlägg.