Gud är min Far och Liv är min mor

Den varma septembersolen torkar snabbt mitt nytvättade hår. Solen lyser upp mitt lilla hörn av världen. På lavendeln ser jag små nya blomknoppar. Popcornen jag sådde nyligen har blivit till decimeterhögt frodigt gräs som dryper av morgondagg. Några mogna hösthallon lyser röda och är redo att stoppas i min mun.

Några enstaka skira vita moln ligger nästan stilla på himlahavet. Månen vilar där i det stora blå. Som en pärla halvt täckt av en ljusblå mantel. Så vacker månen är om dagen.

Jag satt ensam i äldsta dotterns "nya" bil igår när tårarna kom. Från Bromölla körde jag hem det inköpta fordonet. Plötsligt var det som om något förändrades inom mig. Inte hastigt och lustigt, utan snarare som när man passerar mållinjen efter ett till synes oändligt maratonlopp.

Gud är min Far och Liv är min Mor, insåg jag. Min mamma och pappa är mina föräldrar. Från dem har jag fått min kropp. Genom dem har jag blivit människa. Men Gud är min Far och Liv är min Mor.

Min Fars namn är Gud. Min mors namn är Liv. Så enkelt är det. Och för första gången i livet som människa har jag en Far och en Mor som drar jämt, som står på samma sida, som båda älskar mig och vill mitt bästa. Där finns inte längre någon konflikt. Ingen sida att välja. Inte en som är sjuk och den andra som insjuknar.

Frihet kände jag igår. En ny sorts frihet. En som förändrar min inställning till det jag kallar min mänskliga verklighet och det som är mitt liv att leva.

Jag har inte längre en förälder, utan två. Och dessa två är också mina barn och barnbarns föräldrar. Gud och Liv älskar och kan fostra också de människor som kommit ur min kropp.

När jag talar om Liv som min Mor, talar jag inte om Moder Jord. Skapelsen må vara större än oss människor och alldeles underbart vacker i sin mångfald, men ändå väldigt begränsad. Ofta romantiserad. Vår kropp liknar henne till sin natur.

Den Mor jag talar om är oändlig. Liv kan inte ses i sin fullhet utan Gud vid sin sida, liksom Gud inte kan ses i sin fullhet utan Liv. Jag kallar dem Far och Mor för att det är de ord som berättar om vår relationsstatus. De är mina föräldrar. Jag är deras barn. Jag har mitt djupaste ursprung i dem. De förblir mina föräldrar i evighet och jag förblir deras barn. De ger och jag tar emot.

Jag minns hur omvälvande det var för snart 25 år sedan när jag insåg att Gud existerar. På riktigt. Gud är inte en mänsklig tankekonstruktion, utan en kraft. Inte en opersonlig förtryckande sådan utan en nära och personlig kärlek tillägnad var och en av oss.

Liv existerar också. Inte som tankekonstruktion i mitt eget lilla huvud. Utan som en kraft. Och jag förstår nu att även hon kan tala och att jag en enda gång har hört hennes röst. Hon sade: "Gud är en av oss."

Jag minns att jag befann mig i en skog i Genarp och att jag inte förstod vem som talade.

Faller hela mina kristna tro ihop nu? Nej. Tvärtom. Liv bekräftar och förstärker och öppnar upp alltihop jag redan känner till för en ännu djupare förståelse.

I tio år, sedan jag klev in i kyrkans gemenskap, har jag legat i min Faders sköte. Igår lämnade jag den platsen och Gud lade mig i famnen hos Liv. Och jag mötte kärlek i hennes ögon och jag fann att jag älskar henne bottenlöst. Också hon har en evighet att ösa ur som hon vill dela med mig.

Det är ju egentligen ombytta roller. Som människa är det min mamma som bär mig och sedan efter födseln lägger mig i min pappas armar. Gud som Far och Liv som Mor är alltså inte fångna i den mänskliga formen av hur nytt liv uppkommer.

"Vi skall göra människor som är vår avbild, lika oss." De välbekanta orden i Bibelns början blir nu oändligt mycket större för mig. "Vår avbild, lika oss" förblir intakt i min kristna förståelse av dem. Gud är relation. Fadern, Sonen och Anden är en avbild, ett oss. Som föräldern, barnet och kärleken mellan dem. Det är Jesus själv som säger att vi ska kalla Gud för "Abba", pappa.

Det står också i Bibeln "Ingen har någonsin sett Gud; den enfödde Sonen, som är i Faderns sköte, han har kungjort vad Gud är." Men jag måste gå till 1917 års översättning för att finna denna formulering. I de nya översättningarna har de tagit ut Jesus ur Fadern och placerat honom nära honom, i hans famn eller vid hans sida. Det är en enorm skillnad på att vara i Faderns sköte och i hans närhet.

Jesu ord "Jag är vägen, sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig." blir fullt begripliga för mig nu. Ännu större än tidigare. Jag behöver vara i Faderns sköte för att förvandlas. Det räcker inte med att vara vid hans sida, nära honom eller i hans famn. De nya översättningarna av Bibeln har stängt dörren in till förvandlingen, anser jag.

Men för att kunna vara i Faderns sköte måste jag också öppna mitt sinne för att Gud inte är en man och människa. Gud är en förälder. Och i Guds värld kan Gud vara såsom vi tänker oss att en mor är. Gud kan bära nytt liv och föda nytt liv. Men Gud är alltid relation och Guds eviga partner är Liv. Liv kan också vara både som en mor och som en far.

Jag är barn till Gud och Liv. De är mitt djupaste ursprung. Jag var en gåva till min mamma och pappa. De fick lov att vara med och älska, vårda och fostra mig människa. Liksom mina barn är gåvor till mig som jag fått lov att älska och fostra efter bästa förmåga.

När jag talar om Liv som min Mor talar jag inte om "Livets hårda skola". Jag syftar inte på vad vi människor gör mot varandra. Liv kanske kan anas i naturen, men Liv ska inte begränsas till Jorden. Om Gud har Jorden som sin fotpall har Liv månen som sin. En tramsig liknelse, men mer för att lyfta Liv ut ur Skapelsens begränsade lilla runda form.

För den som inte har mött Gud vet jag att mina ord om Gud som en kärleksfull älskande och underbar pappa låter märkligt. Senast förra veckan berättade jag om mitt första möte med Gud för en icketroende. Hon förstod inte riktigt vad jag sade. Tyckte det lät obegripligt och konstigt.

Detsamma är det för er som nu läser detta jag idag skrivit om Liv som en Mor. Jag tror det har gått 12-13 år sedan jag hörde henne säga: "Gud är en av oss." Vi människor behöver väldigt lång tid på oss för att smälta en helt ny och tidigare otänkbar tanke.

Men när man möter en existens, såsom jag mötte Gud 1999 och igår lades i Livs armar. Då går det inte längre att förneka. Det som är det är, oavsett vad jag anser om det eller om jag vill kännas vid det. Sanningen är större än min kapacitet att acceptera och förstå den.

Gud är min Far och Gud har varit livmodern jag legat i under tio års tid för att omformas.

Liv är min Mor och jag ska nu leva i hennes närhet. Om tio år kanske jag kan berätta för er om hur det format mig och vem Liv är, för då först kan jag säga att jag känner henne.

Jag har varit i Gud, men nu är Gud i mig. Gud kan göra sig så liten att han ryms i mitt hjärta. För att jag aldrig ska behöva vara utan honom. För att han älskar mig bortom allt mänskligt förstånd. Och jag behöver min Far. Jag kan inte leva utan min pappa. Inte en enda dag. Vi samtalar dagligen. Jag blir aldrig för gammal för att vara Guds barn.

Vem Liv är vet jag inte så mycket om. Jag vet att jag är lika älskad och efterlängtad av Liv som jag en gång var av Gud. Jag vet att de båda är upphov till min existens och att jag är avlad i den djupaste kärlek. Jag är en förening av dem. En livsfrukt av oändliga mått.

Men en sak ser jag redan nu. Jag ser att de älskar varandra och att jag får leva i deras kärlek. Och jag förstår att en enda har levt i den kärleken till fullo. Min storebror Jesus. Han har berett denna väg för mig. Han var beredd att dö, inte en naturlig död, utan en plågsam död för att öppna denna dörr hem till vårt ursprung. Han blev människa för just detta. För att befria mig, oss ur den fångenskap som uppstår när vi glömt vem vi är barn till och därför inte får växa upp i kärleken mellan Gud och Liv.

Att vara människa är ett hedersuppdrag. Människan är en avbild. Lika dem som lever i en evig kärlek till varandra. I en evig tillit. I en evig trofasthet. I en evig skapelseprocess. I en evig dans där de turas om att föra beroende på vad som bäst tjänar alla deras barn. I en evig expansion av denna kärlek som ständigt skapar nytt liv överallt och i evighet.

Himlen är molnfri. Månen har fortsatt rusa fram i sin bana. Gräset och ekarna utanför är ännu gröna. Mitt hår är solblekt och torrt. Den bruna nyansen djupnar på mina axlar och i mitt ansikte. De mogna hallonen ska jag snart stoppa i min mun. Vackra är de skuggor som solen och träden samskapar på marken. På avstånd hör jag skolbarnen som leker på sin rast. Vilken ljuvlig septemberdag!

Min Far har velat älska mig som sitt barn, läka mina sår, upprätta mig som kvinna, forma mig till en ny människa. Nu har min Far lagt mig i min Mors armar. Vad vill du älskade Liv med mig - ert barn, er människa, er avbild?

Hur vill du älska mig och delta i det liv ni ger mig varje ny dag? Allt jag vet är att jag vill skriva och berätta om er. Uppenbara er för människorna. Påminna dem om att ni existerar och tala om att ni längtar efter att få älska och vägleda varenda en av oss.

Tack för att ni gjort mig till ett sändebud, för att jag får leva i er kärlek, för att ni ger er till känna för mig. Det är lika stort som att få sätta ett människobarn till världen. Att se något helt nytt födas. Något som nyss inte fanns mer än som en längtan i er båda, men som nu tar kropp och form och blir ännu en del av allt det ni skapar med er kärlek.

Vilket stort mysterium! Vilken nåd. Tack för ert oändliga tålamod med mig.

Tack till dig som läst. Till dig som tagit emot detta nya tankefrö. Ge dig själv tid att smälta det. Av sig själv kommer det att gro, växa och ge sig till känna. Men det tar tid.