top of page

Guds pekfinger landar på den visa Hanna

Jag vet inte hur det går till. Jag har ingen aning om hur han bär sig åt, då när Gud sticker in sitt finger i en bok precis innan jag tänker att jag ska slå upp den på måfå för jag behöver en riktning, en fingervisning, för jag famlar lite i tillvaron. Alldeles nyss gjorde Gud just så, ett ögonblick innan jag slår upp boken i hopp om att finna något, har han stuckin in pekfingret så att jag hamnar exakt där han vet att det står en liten vägskylt och pekar ut vart jag ska.


Imorse var mina tre andaktsböcker alldeles stumma. Jag avstod högmässan idag men läste söndagens texter i psalmboken. Vackert tema: Uppenbarelsens ljus, men inte heller de berörde mig. Det fanns ingenting i någon av texterna som gnistrade till så att det lös upp inom mig. Så jag tog fram den svenska översättningen av The Message i hopp om att en omskrivning av texten skulle bringa in lite nytt syre, men inte heller där tände något min svarta veke. Så jag gav upp och tänkte att det inte blir något skrivande idag. Jag kan inte krysta fram något, antingen kommer orden till liv och börja strömma ur mig eller så gör de inte det.


En lång dusch och lite menlöst surfande senare, plockade jag undan nästan alla böcker från köksbordet och satte mig ned med en tallrik havregrynsgröt toppad med den sista jordgubbssylten. The Message låg uppslagen med Lukasevangeliet 2 jämte den ihopslagna boken Bibelns kvinnor av Charlotte Frycklund. Det var den senare jag bestämde mig för att slå upp på måfå. Jag hamnade på sidan där det står "Hanna, profeten, Luk 2:36-39". Det var då jag förstod att Gud hade ett finger med i det hela. Av bokens 328 sidor med 101 olika kvinnor är sannolikheten ganska liten, nämligen 1 på 328, att jag ska hamna just på den sidan. Hanna finns med i denna söndags evangelieläsning. Slump, nej knappast.


Hur och vad författarinnan skriver om Hanna värmer mitt hjärta. Orden talar till mig personligen, som om jag och Hanna har något gemensamt, något Charlotte ser i oss.

"Du är en vis kvinna, Hanna, en vis kvinna på det sättet att du känner dig själv och andra. Du vet saker om livet och mänskligheten. Du vet något om hur lätt det är att ta en äldre kvinna för given, hur profetisk hon än är och hur mycket hon än har att komma med. Om kvinnan dessutom är pratsam och socialt begåvad, som du är, ja, då tänker nästan ingen alls på vilka viktiga saker hon har att säga."


Att vara kvinna är att ständigt befinna sig i underläge. Det är så livet ser ut för oss, i alla kulturer och samhällen, och har gjort så i evigheters evighet. Att vara en äldre kvinna har en ännu lägre "status" i vårt samhälle. Vi tas för givna och blir sällan lyssnade till. Men vi vet vad vi vet, om oss själva och andra, om livet och mänskligheten. Och senast igår samtalade jag med min dotter om just detta, hur jag ska kunna överföra allt det jag vet till kommande generationer. Vad är viktig visdom och kunskap som behöver skrivas ned så att den inte går förlorad? Vilka värdefulla livsverktyg har jag att ge de som kommer efter mig?


Också fotnoten på sidan om Hanna värmer mitt hjärta. "I Lukasevangeliet får många personer utrymme som inte syns i de andra evangelierna. Författaren skriver ofta in små korta, relevanta, personliga upplysningar om varje människa."

Jag vet inte varför det gör mig glad, men jag har insett att det ofta är just sådana små saker som gör mig glad, som att en människa ser en annan människa och tar sig tid att skriva in henne i historien och ge henne ett mått av personlighet. Jag tror jag ska läsa Lukasevangeliet i sin helhet, och kanske faktiskt i bibelparafrasen The Message.


Jag går ut och går en runda med hundarna. Fåglarna gör mig glad, liksom ljuset som nu verkar vilja klä om till vår. Stillheten i luften idag och de långsamma stegen jag tar. De torra nyponen som lyser röda på en gren. Pileträden som slutade beskäras för väldigt längesedan och nu har större krona än stam. Sådant gör mig glad. Det enkla. Det vi tar för givet. Det som bara finns där och kanske just därför så ofta blir förbisett. Livet.

Nu när jag deltagit varenda dag i det tysta skrivarrum som min vän Andrea Hylen håller i, återupptäcker jag ännu en gång hur mycket jag uppskattar de enkla sammankomsterna. Hur jag ser framemot den timmen varje dag då vi möts i tystnad för att skriva och sedan kort delar vad som pågår i våra liv. Det kommer med vila. Det ger näring åt min person. Jag får nya idéer. Jag samlar ihop mig själv. Jag kommer som jag är, med trötthet och tårar, uppskattning och glädje. Allt är okej. Och jag får del av andra kvinnors liv och erfarenheter. Äldre kvinnor från olika kulturer som ännu vill verka för en bättre värld. Det är berikande.


Jag ska prova att återgå till arbetet som husmor imorgon. På de sätt jag kan säkra upp mig gör jag det. Inget resande med buss och tåg. Jag lånar dotterns bil. En lite annan planering av min arbetsvecka, en som också innehåller lägre krav på mig själv. Ett samtal med min chef imorgon om hur jag tänker och känner. Tre inplanerade besök hos läkare, terapeut och sjukgymnast nu i februari. Jag tar med öppet hjärta emot allt stöd som går att få.

Mitt liv behöver stabilitet, en stadig grund och stöd utifrån. Fortsatt mycket vila och mycket sömn. Fortsatt mycket skrivande för det gör mig gott. Fortsatt begränsad hjälp med att passa barnbarn och att städa hos mamma. Fortsatt långa hundpromenader. Fortsatt dans. Fortsatt skrivande med Andrea och kvinnorna när jag kan. Tid utan saker inplanerat där jag bara slöar, glor på teve, gör inget vettigt alls. Och köpmat de dagar jag inte orkar laga mat.

Under tiden vill jag tro och hoppas på att ett nytt spirande liv växer fram. Ett där jag får frodas. Där jag får blomma ut. Ett som just nu klär om nere i den mörka skånska myllan i väntan på en ny vår.


Kram,





14 visningar

Comments

Rated 0 out of 5 stars.
No ratings yet

Add a rating
bottom of page