top of page

GUDS "wild card"

Frostbiten heter en serie jag följt på SVT. Det är olika människor som lever i vildmarken i Alaska. En del av mig känner sig hemma där i det enkla men hårda livet. I den vilda och naturliga tillvaron.

De senaste dagarna har jag varit både på en utbildningsdag och suttit med vid mitt första möte i församlingsrådet som jag nu är invald i. Det känns som att jag varit på studiebesök i "civilisationen". Mitt sinne är trött av alla ord och alla samtal.


Kanske är mitt uppdrag att vara ett Guds "wild card" i församlingsrådet. Jag tillåts vara med utan att egentligen vara kvalificerad för det. En sorts religiös vilde med mandat som ändå är obunden. Det kan nog vara så att jag kommer som en representant för ett kristet liv som levs ute i vildmarken. En representant för urinvånarna i Guds rike.


När jag smälter de gångna dagarnas information och intryck inser jag flera saker.

Jag kan inte skumma igenom texter längre. Förut kunde jag läsa fort, det går inte längre. När jag läser gör jag det långsamt för att förstå vad där står och ta emot det i mitt djup.

Jag blir också medveten om att jag inte bara tar in det som sägs utan också hur människor agerar. Utbildningsdagen som pågick i 6,5 timme knockade därför mig. Min kropp och själ måste processa allt den tagit emot. Jag gick rakt hem och sov. Dagen därpå tillbringade jag i soffan så trött jag var.


Jag beundrar de människor som orkar leva så, inom den ordning vi satt upp för vår demokrati med allt vad det innebär av omvärldsanalyser, dagordningar, stadgar, motioner, valberedningar, omröstningar, möten och mycket mer. Jag själv bryts ner i den miljön.

Utbildningsdagen handlade om barn och unga. FN:s barnkonvention, barnsyn, barnens perspektiv, barnkonsekvensanalys, barns delaktighet och inflytande. Ett fantastiskt ämne. Men i vår demokratiska ordning är handlingstiden lång. Från tanke till handling är en tidskrävande process. Det blir väldigt tydligt när jag ställer det i relation till min egen livsstil. Jag har inte någon fördröjning. Jag vill sätta det goda i jorden så fort det är möjligt. Fröer är till för att sås.


Min spontanitet har förändrats. "Doern" i mig har mognat. Jag är fortfarande en görare, men jag agerar inte längre på alla tankar och idéer jag får. Numera urskiljer jag. Jag smakar på tankar. Jag smälter idéer. Men jag är handlingskraftig. Ord och handling är ett hos mig.

Jag har en fröpåse med tankar, frågor och idéer från "civilisationen" som jag tar med mig hem till vildmarken. Ännu är marken frostbiten. Det är inte tid att så.


Var i vildmarken ska jag bygga ett hus? Vad ska jag leva av i vildmarken? Vem ska jag leva där med? Det är frågorna jag funderar allra mest över.


Det finns så många sätt att leva livet på. Det förstår jag idag. Jag önskar att jag redan som ung kände till det, att vi alla inte är formade för en och samma livsstil. Att försöka "passa in" är att begå våld på sig själv. Det är bättre att bejaka den man är och söka efter den tillvaro som rymmer ens person.

Livet är inte statiskt. Med ålder förändras våra behov och våra drömmar. Vår omsorg om oss själva och andra är med och bestämmer hur och var vi vill leva.


Jag har nog alltid varit en vilde, ett "wild card". Samtidigt som min längtan varit samhörighet och gemenskap. Den kombinationen har varit komplicerad. Jag har inte kunnat hålla ihop de två självklara delarna av mig. Det har kluvit mig.

Jag tror splittringen i mig sker vid sexualdebuten. Jag har inte med mig en pappas kärlek in i mötet med tonårspojken. Men längtan efter den kärleken finns helt naturligt i mig. Dotterns längtan efter en faders villkorslösa kärlek och omsorg. Flickans längtan efter pojkens kärlek, närhet och vänskap. Min uppväxt lyckades inte döda min längtan. Det är fint. Det är gott. Det ser jag som en Guds nåd att min längtan bevarades trots att jag upplevde så mycket som skadade och försökte utplåna den.


Jag bottnar idag i Guds kärlek och omsorg för mig som hans dotter. Det är inte mannens uppgift att älska mig villkorslöst. Min längtan efter mannens kärlek och vänskap är ren och fin, men den är inte längre större än den kärlek jag finner hos Gud för mig och mitt liv. Jag överger inte mig själv för att en man vill ha mig. Jag lämnar inte vildmarken för att få uppleva samhörighet och ingå i en gemenskap med mannen. Inte politiskt, inte religiöst och inte privat. Det är i det vilda jag kan vara mig själv. I friheten som finns där. I det korta avståndet mellan tanke och handling, i ordet som vill bli till kropp. Det är i det vilda som jag har Guds frihet att vara den kvinna jag är formad som. Det är i "civilisationen" jag tror att jag måste vara som alla andra för att kunna bli älskad, vald och respekterad.


Det var under sommarlovet efter att jag hade gått ut nian som min allra första riktiga pojkvän gjorde slut med mig. Jag såg honom som min bäste vän. Han var min första intima partner. Han gjorde slut utan att ge mig någon som helst förklaring. Hans agerande sådde tvivel jag inte hade haft förut. Om jag hade bottnat i en pappas kärlek hade det kanske inte fått så svåra konsekvenser, men tonårsgrabben satte det första yxhugget i min spirande tunna bräckliga stam. Det var fegt och respektlöst, sättet han bröt upp på.


Idag kan jag stå intill den nya tunna spirande stam som växt fram inom mig. Det gamla ekträdet föll för cirka tio år sedan efter att jag hade tagit emot mer hugg av både män och kvinnor än vad jag klarade av att stå emot.

Jag kan idag stå med det som spirar, livets träd, och om jag ser yxan komma förmår jag att stoppa den. Kärleken från Gud har gett mig den motståndskraften.

Jag öppnar mig inte längre som kvinna enbart för att en man vill ha mig. Längtan efter samhörighet och gemenskap är numera grundad i kärlek, inte i åtrå. Jag öppnar mig endast för den man som längtar efter att leva sitt vildmarksliv med en kvinna som mig.

Idag tror jag att Gud nedlagt en motsvarande längtan efter ett liv i frihet och kärlek i någon man, såsom han nedlagt den i mig som kvinna. Jag tror att det finns en man som bottnar i en moderlig villkorslös kärlek så att jag inte behöver vara den mamma han saknade som barn. Jag tror att det finns en man som själv valt att inte leva efter den ohållbara kultur som är rådande i vårt globala samhälle. Jag tror att den mannen längtar efter en kvinnas kärlek, närhet och vänskap i sitt liv.


Min första kärlek valde världen framför kärleken. Han lever ännu i, av, med och för den världen. Han utgör majoriteten av män över hela vår planet.

Min sista kärlek har valt kärleken framför världen. Inte för min skull, utan av egen fri vilja. Han lever i, av, med och för kärleken på sitt unika personliga sätt. Han tillhör den minoritet av män som valt att bryta med gamla orättvisa och ojämlika strukturer i ett försök att leva ett hållbart liv och så breda ut Guds kärlek. Han finns någonstans. Liksom jag finns här.


Jag behöver inte passa in. Jag behöver passa upp mig själv och den kvinna som Gud formade mig till. Jag behöver passa på att ta tillvara livet varje dag och ta emot kärleken när Gud presenterar mig för den.


Jag tänker på den vackra psaltarpsalmen 139 och vill avsluta inlägget med ett utdrag som jag älskar:


Du kände mig alltigenom,

min kropp var inte förborgad för dig,

när jag formades i det fördolda,

när jag flätades samman i jordens djup.

Du såg mig innan jag föddes,

i din bok var de redan skrivna,

de dagar som hade formats

innan någon av dem hade grytt.

Dina tankar, o Gud, är för höga för mig,

väldig är deras mångfald.

Vill jag räkna dem är de flera än sandkornen,

når jag till slutet är jag ännu hos dig.



Här kommer delar av psalmen som en sång.




Project of Love - the Bible in Song finns på Youtube, Instagram, Facebook och Spotify.


Tänk så många underbara sätt det finns att nå ut med Guds kärlek och Bibelns berättelser.



Kram,

Marie Ek Lipanovskas namn


bottom of page