Det är varmt och torrt. Gräset är brunbränt. Inte en droppe regn på en lång rad dagar. Jag funderar på vad jag kan sätta ut som fåglar och insekter kan dricka ur. Själv vistas jag mest i skuggan på uteplatsen och inte så mycket i solen. Förkylningen är äntligen på upphällningen. Men ännu kan jag inte andas helt fritt. Jag tackar min svullna hals och den snoriga näsan för den kärlek som Gud visar mig genom den kropp där Gud lever i mig.
Djupt inom mig finns en rytm som är min egen. Den rytmen har en melodi utan ord med dova toner. Den låter kadunk... kadunk... kadunk... och känns som ett gammalt tåg som kör i gemytlig takt över en räls som andra lagt åt mig. Den färden tar mig genom ett mycket vackert landskap som rymmer både berg och dalar, hav och floder, ängsmark och kärr.
När jag sitter i vagnen ombord på Gudståget och blickar ut genom fönstret ser jag en värld jag vill leva i. Då och då saktar tåget ner farten och stannar vid en station där jag kan kliva av. Ibland är stoppet bara där för att jag ska sträcka på benen, gå på toaletten och sedan äta lite mat. Ibland finns det en by jag kan besöka. Människomöten som väntar på mig. Gåvor att ge och gåvor att ta emot. Berikande möten. Befruktande möten. Livgivande möten.
Då och då uppstår möten som får mig att längta efter att rota mig, bygga bo, leva med dessa människor på en och samma plats för resten av mitt liv. Många år kan passera. Men så plötsligt hör jag ett ljud. Först låter det som om det kommer från långt långt bort i fjärran, likt en viskning i en storm som trots alla omständigheter ändå når fram till mig på något märkligt sätt. Det är signalen av en lokförare som släpper ut ånga ur lokets skorsten. Följt av en stins som blåser i sin visselpipa. Ljuden kommer inte utifrån. De kommer inifrån. De drar i mig. Kräver min uppmärksamhet. Fångar in mig. Halar in mig. Jag är chanslös. Jag kan inte gå emot dem. De kallar på mig och jag måste bryta upp och gå. Om så mitt i en mening, ett samtal, en uppgift, en relation eller ett liv.
Kallelsen kommer från de som är kvar och väntar på mig. De som för livet framåt. Mitt liv. Ditt liv. Allas liv. Deras vilja tycks vara min lag. Något jag inte förmår stå emot. Något jag inte kan besegra. För jag är besegrad. Mitt hjärta tillhör dem. Mitt liv tillhör dem. De är olika gestalter av en och samma Gud. Fadern som älskar mig. Sonen jag älskar. Anden som är kärleken med vilken jag älskas och älskar.
Jag har varit med och byggt rälsen. Inte hela sträckan, men en bit av den. Andra före mig har byggt sträckor som jag nu fritt kan färdas på, som gör att jag inte måste gå själv hela vägen utan kan sätta mig till rätta i den vagn Jesus är är och låta mig tas till platser som bara Anden känner till.
Sträckorna jag lagt finns uppe bland molnen. Jag inledde det arbetet med Youtube-serien Ett år med Gud pingsten 2017. Bibelorden jag utgår ifrån varje dag är en sådan där träbit som en tågräls består av. Ett helt almanacksår är utlagt där tomrummet mellan varje träbit är min utandning, berättelsen om mitt liv som det ser ut just då när jag delar med mig av det.
Några stationer har jag också varit med och byggt. De har sin en rytm. Kyrkoårets rytm inbäddad i almanackans rytm. Evighetens tid inbäddad i den kronologiska tiden. Guds liv som genomsyrar människans liv. I Söndagarna med Jesus sitter vi ner och samtalar inne i stationshuset. Människa till människa. Kvinna och man. Moder och Fader. Flicka och pojke. Självlärd och lärd. Ande till Ande.
Ingen människa kan leva endast av bröd. Vi behöver också andlig näring. Regelbundet har jag brutit det bröd jag tar emot varje vecka i mässan och det vatten jag fylls upp utav varje dag i min bibelsläsning. Bloggen och Sötnosen är som sagans Hans och Greta. De efterlämnar sig brödsmulor men också små glas med levande vatten för de resenärer som är på hem till Gud.
Och jag har rest till den sista utposten som vi alla förr eller senare kommer att befinna oss i. Där döden och livet möts. Där allt vilar i Guds händer. I skärningspunkten mellan evigt liv och mänskligt liv. Där har jag suttit och samtalat med min allra bästa vän, som Marie och Carina och så delat med mig av det som är en av de mest värdefulla gåvorna från Gud, vänskapens kärlek.
Fadern släpper ut sin ånga. Sonen blåser i sin visselpipa. Andens viskande "Kom" tränger igenom allt brus. Gud kallar på mig. Gud väntar på mig. Gud tar mig inte bort ifrån mig själv. Gud kallar mig ombord på det som de heliga före mig började bygga och som jag får vara med att bygga vidare på. Gud kallar mig till en resa som är oviss, men inte osäker utan trygg.
Ibland måste jag bli svullen i halsen och täppt i näsan för att bli så tyst och stilla att jag kan känna Guds andning och höra Jesu vissling.
Varje fredag stannar tåget på en station för att Sötnosen ska kunna posta sin teckning till molnet där ni andra kan få läsa om hennes resa.
Varje onsdag tittar jag in här en stund på bloggen och säger hej till er jag kallar mina vänner.
Varje måndag hänger jag upp en snygg tavla i molnet och en text som påminner er om Gud och den obegripliga kärlek som ryms inom honom.
Kram,
Marie
Comments