HAGAR - en ensamstående mammas väg till frihet

Ni vet den där ömma punkten i armbågen som gör så förbaskat ont när man får ett slag på den att både kropp och mun reagerar reflexmässigt på smärtan. Svordomarna släpps fria och för en stund är armen nästan förlamad så ont det gör. Tänk på den ömma punkten som en liknelse för det jag nu ska skriva om i detta inlägg.

Just idag ska jag använda mig av Hagar (en av Guds kvinnor i Bibeln), mitt eget liv och en text av Thomas Sjödin, pastor och författare, för att vandra runt på denna ömma punkt som uppenbarat sig för mig.

Jag är fullt medveten om hur laddat området är som jag ska beträda. Det är som ett minfält. Jag kommer att beröra människan och det jag upplever är Guds ursprungliga tanke om sin skapelse och sin avbild. Det innebär att jag också kommer att utforska det som skaver i relationen mellan kvinna och man och den verklighet vi tillsammans lever i.

Den vanligaste reaktionen hos en manlig läsare kan vara att gå i försvar och hos kvinnan att släppa sin egen inneboende ilska fri.

Så här lät det (helt ocensurerat) inom mig idag när jag läste en text av mannen jag nämnde ovan: "För helvete människa! Är du helt dum i huvudet?"

Om mannen ifråga hade befunnit sig framför mig hade jag nog inte bara sparkat han på smalbenet utan sparkat underbenet ur led på honom.

Vad var det han skrev? Vilken nerv i mig träffade han? Vad hände i min egen kropp?

Texten jag läste kommer ur en daglig andaktsbok skriven av författaren och pastorn Tomas Sjödin. Detta är det utdrag som fick mig att reagera så kraftigt:

"Hagar har blivit illa behandlad och har tvingats fly ut i ödemarken. Hon bär skuld till det själv eftersom hon blev "stöddig mot sin matmor" istället för tacksam till Gud."

TRAUMARESPONS

När jag håller hans ord i min hand: "Hon bär skuld till det själv" börjar mitt hjärta att galoppera. Det är en traumarespons. Det är inte bara en känslig nerv författaren slår på med sina ord. Det är mitt personliga trauma och det är traumat jag har gemensamt med varje kvinna som någonsin levt och som lever idag. Inom mig blir jag fullständigt rasande.

Föreställ dig denna scen jag ser inom mig. En kvinna står framför en man och han ger henne den ena örfilen efter den andra. Varje dag. Varje vecka. År ut och år in. Till slut får hennes kropp nog och med alla de slag han fyllt henne, slår hon slutligen tillbaka.

Vem bär skulden?

VEM VAR HAGAR I BIBELN?

Hagar var en ung egyptisk slavflicka som tvingades ligga med den åldriga Abraham. Det är Sara, Abrahams hustru och Hagars matmor som kräver det. Sara är gammal och ofruktsam och kan inte själv ge Abraham några barn.

Vilka skäl har Hagar till att vara "stöddig mot sin matmor"?

1. Hon är slav. Hon är inte en fri människa. Hon är deras egendom.

2. Hon tvingas ligga med en gammal man som vore hon ett avelsdjur åt mannen och hans hustru.

Hagar börjar se ner på sin matmor när hon inser att hon väntar barn med Abraham, står det i 1 Mosebok 16:4. Är det konstigt? Är det inte naturligt att en människa i slutänden börjar förakta en annan människa när den inom sig bär på och nu tvingas leva med de fysiska konsekvenserna av den andre människans förnedring och kränkande handlingar?

GASLIGHTING

Hur ska jag som kvinna inte bli fly förbannad och vilja sparka benet ur led på en man som 2024 så omedvetet lägger skuld på den som egentligen är offret som fått nog. En ung ofri flicka slår tillbaka mot sina slavägare med det enda vapen hon har och som de dessutom påtvingat henne, ett barn?

"Hagar har blivit illa behandlad och har tvingats fly ut i ödemarken. Hon bär skuld till det själv eftersom hon blev 'stöddig mot sin matmor' istället för tacksam till Gud". Detta är Gaslighting. Författaren förnekar och förbiser det övergrepp som ligger till grund till Hagars handling.

Det går inte att läsa Bibeln med dagens moral och syn på människan. Det är inte vad som står i Bibeln om Abraham, Sara och Hagar som gör mig upprörd, det är vad jag läser i en bok utgiven 2023 som gör mig pissförbannad.

Jag blir inte bara arg, jag blir också ledsen och besviken. Författaren ifråga är en man vars böcker jag gärna läser. Jag uppfattar honom som en mjuk och klok man. Han har förlorat två av sina tre söner och lever själv med en nervsjukdom. Han har publicerat texter som krönikör sedan sin ungdom, ändå är han lika blind för Hagar som Sara och Abraham var för cirka 4000 år sedan. Hans egna ord vittnar om det, vare sig han skulle erkänna detta eller ej.

HAGAR GER NAMN ÅT GUD

Vad som är så speciellt och underbart med historien om Hagar är att Gud ser henne. Hagar är den kvinna som ger Gud namnet "Du är Seendets Gud". Hon har alltid varit sedd av Gud även om människorna osynliggjort henne och behandlat henne som vore hon en egendom.

Lyssna till dessa vackra ord ur Bibeln:

Herrens ängel fann Hagar vid en källa i öknen, källan på vägen till Shur. »Hagar«, sade han, »Sarajs slavflicka, varifrån kommer du och vart är du på väg?« Hon svarade: »Jag har rymt från min matmor Saraj.« Då sade han till henne: »Vänd tillbaka till din matmor och underkasta dig henne.« Och Herrens ängel sade: »Jag skall göra dina ättlingar mycket talrika, så talrika att ingen kan räkna dem.« Herrens ängel sade till henne:

»Du är havande och skall föda en son,

och du skall ge honom namnet Ismael,

ty Herren har hört din klagan.

Hör ni den milda rösten? Hör ni hur varsam Herrens ängel är? Där finns inget förnekade, inget osynliggörande, inget förtryck. Gud ser hur det är.

Först kallar ängeln henne vid namn, Hagar. Sedan berättar han att han vet vilken roll hon har i relation till andra, hon är Saras slavflicka. Sedan undrar han varifrån hon kommer och vart hon är på väg, han frågar alltså efter hennes historia och hennes framtid. Och hon svarar sannesenligt som det är.

Ängeln ber därefter henne att återvända, men inte för att stanna i slaveriet för gott, utan endast för en tid. Hagar är ju havande. En ung gravid flicka kan inte klara sig på egen hand. Ängeln berättar om den framtid hon har att vänta sig, att hon ska bli fri, att hon ska föda en son, vad namnet på barnet ska heta och att hon och hennes barn är början på ett stort släkte.

Fjorton år senare inleds Hagars och sonen Ismaels fysiska vandring ut ur slaveriet mot ett liv i frihet. Det själsliga inleds i mötet med ängeln ovan när sanningen ges åt Hagar.

De två tvingas på flykt av Sara, och Abraham är den som verkställer Saras önskan. Hagar och Ismael är på väg att dö i Beer Shevas öken när Gud hör pojkens gråt.

Och Guds ängel ropade från himlen och sade till Hagar: »Hur är det fatt, Hagar? Var inte rädd, Gud har hört hur pojken gråter där borta. Gå och lyft upp honom och ta väl hand om honom, jag skall göra honom till ett stort folk.« Och Gud öppnade hennes ögon, och hon fick syn på en brunn. Hon gick dit och fyllde säcken med vatten och gav pojken att dricka.

Gud var med pojken, och han växte upp och blev stor. Han bodde i öknen och blev en god bågskytt. Han bodde i Paranöknen, och hans mor skaffade honom en hustru från Egypten.

Ännu en gång denna milda varsamma ton från ängeln till Hagar. En röst och ett tonfall som säger: "Jag ser hur du har det min flicka. Jag ser hur ditt barn har det." Så talar den Gud som tröstar en människa som levt under förtryck i hela sitt liv. Hon är rädd för att hennes son ska dö. Hon har skäl att vara rädd. De är i öknen och saknar vatten.

Gud talar inte bara vackra ord genom sin ängel. Gud handlar. Första gången ber han Hagar gå tillbaka för en tid. Nu 14 år senare pekar han i en riktning bort från slaveriet, mot friheten för både henne och hennes barn.

Vatten är det första de behöver. Hon har varit så utom sig av sorg och rädsla att hon inte sett brunnen. Gud öppnar hennes ögon. De är räddade, mor och son.

Jag önskar att vi hade fått höra resten av Hagars och Ismaels livshistoria. Allt vi vet är att Gud var med dem för det var viktigt för författarna att framställa Guds godhet. Det är bra. Gud är god. Men jag hade gärna hört resten av historien om denna mor och son. Varenda ensamstående mamma som inte tillhör de utvalda och priviligierade vandrar deras väg.

MOTGIFTET MOT MÄNNENS DOMINANS

När man som kvinna reagerar så starkt både fysiskt och känslomässigt som jag gör i detta fall över en text jag läser, får man inte sällan höra att man är överkänslig eller tar det alltför personligt. Det är så den maskulina kulturen som placerar logik över känslor verkar. Det är så vi kvinnor lärt oss att också se på våra egna responser i en mansstyrd värld. Vi har avfärdat allt det som inte kan förklaras med huvudets logik och vi har förtryckt kroppens och hjärtats visdom.

Men en hjärna utan hjärta blir en elak människa och ett hjärta utan hjärna blir en dum person. Jag är inte ute efter att hugga huvudet av män. Jag kommer inte att förkasta boken jag läser. Motgiftet mot patriarkatet är inte ett matriarkat. Motgiftet mot kolonialism är inte att ge upp alla gränser. Motgiftet är slå följe med dem som är redo att utforska allt det som dyker upp längs med livets väg. Allt som skaver och synliggör djupa mänskliga trauman.

Vad är nästa steg när jag nu varit närvarande med mina starka känslor och varken flytt det trauma jag bär på i min kropp som kvinna eller gett efter för tanken på att skada mannen? Jag måste ta hand om kroppen. Trauma är inte att leka med. Ett sätt att hjälpa kroppen är att andas djupt och medvetet.

Här kan du lyssna på en inspelning som är fem minuter lång. Jag läser en text som heter "Att andas medvetet" av Wilfrid Stinissen. Lyssna under den nya fliken MEDITATION härinne på min hemsida.

När vi lever i en värld där vi kvinnor aldrig riktigt ges en möjlighet att läka, för traumat är pågående, inte endast något som hände där och då. Då innebär varje dag och varje möte med en annan människa, man eller kvinna, att denna nerv kan få sig ett oväntat slag. Ibland är det inte ens i de uttalade eller de nedtecknade orden som det slaget gömmer sig. Min kropp snappar upp också de som döljer sig i tystnaden, i det som inte sägs.

Jag kan inte förändra det som redan har hänt i mänsklighetens historia, men jag kan gå mot en framtid som tagit lärdom av vad andra före mig varit med om och sådant som jag själv upplevt. Jag kan låta Gud se mig här och nu i detta nya år 2024. Jag kan låta Gud upprätta mig som kvinna. Jag kan vandra den väg som låter mig vara den avbild jag alltid varit för Gud, men som den manliga kulturen och dess författare försökt hindra mig från att vara.

Hagars vandring mot frihet ihop med sin son blev tyvärr också den på sikt till en kultur där mannen dominerar. Kanske är det svårt för en slavflicka att känna till och leva som en vuxen fri kvinna. Kanske var hennes son Ismael så djupt präglad av sin far, trauman av att ha blivit bortvald av sin egen pappa och de fördelar hans könstillhörlighet medförde, att han inte förmådde förvalta och föröka den frihet hans mor hade fått i gåva av Gud.

Faktum är att så länge männen inte är med och ger kvinnan den frihet hon fick i gåva av Gud från början, är också mannen slav under sitt eget styre.

Jag kommer att fortsätta läsa den dagliga andaktsboken av Tomas Sjödin. Jag kommer att fortsätta att läsa hans texter med ett öppet hjärta. Hans avsikt är inte att skada, men han är skadad som man, det vittnar hans egna ord om.

När han eller någon annan människa får min kropp att reagera på ett så kraftfullt sätt kommer jag att vara kvar med allt vad det innebär i tankar, ord och känslor. Inte för att slå den andre på käften, utan för att samla ihop den kraft som frigörs och gå i den riktning som leder bort från alla former av dominans som är på någon annans eller Skapelsens bekostnad.

Jag vill leva i en jämlik och rättvis värld där vi slutit fred och lever i frid. Det är den framtid jag ser är möjlig om en förändring sker. Jag kan göra min del, men mannen måste göra sin.

GUD GER OSS EN NY CHANS

Nästa gång Gud ger människan denna möjlighet till frihet som endast kan existera i en värld som avskaffat slaveri och ojämlikhet, är 2000 år senare när ännu en ung flicka vid namn Maria får besök av samma ängel som kom till Hagar. Och Herrens ängel talar till Maria på ett liknande sätt. Denna gång stiger Gud själv ner för att bli hennes son. Kanske inser han att den som har makten ogärna delar med sig av den.

Maria och Jesus bryter ny mark och går tillsammans en helt ny väg. Inte en väg som förnekar sitt ursprung, men som har lärt sig av historien och inte vill att den fortsätter att upprepa sig.

Min djupa sensitivitet är min kompass och jag kan använda både Guds kvinnor och Guds män som stöd när jag delar med mig av min livserfarenhet och den visdom som Gud nedlagt i min kvinnokropp.

Gud säger inte åt mig att gå tillbaka till den gamla ordningen där jag är slav under andras tankar om Gud och hans avbild människan. Gud säger åt mig att ta mitt barn och gå mot en frihet för oss alla. Brunnen Gud pekar på i mitt fall är Jesus. Hans vatten jag ska dricka. Det som är ande och liv, sanning och kärlek - för oss alla!

När nu Hagar klivit fram i ljuset vill jag inte ställa tillbaka henne i skuggan av någon av oss andra. Därför kommer Hagar, den abstrakta tavla jag målade 2023 som en hyllning till henne i mitt konstprojekt Guds kvinnor, att vara till salu i nästa Veckans tavla. Jag ska åka och hämta hem henne från förrådet imorgon och försöka ta en vacker bild på henne.

Jag hoppas sedan att Hagar finner ett nytt hem hos den människa eller den familj som vill frambära ett glädjebud till de fattiga, förkunna befrielse för de fångna och syn för de blinda, att ge de förtryckta frihet och förkunna ett nådens år från Herren, som Jesus så vackert säger i Lukasevangeliet 4:18-19 när Herrens ande är över honom.

Håll utkik efter henne på torsdag den 25 januari.

Missa inte att lyssna på Att andas medvetet, en vägledd meditation på fem minuter med fokus på andningen. Här hittar du den MEDITATION.

Kram,