top of page

Handen på hjärtat

Handen på hjärtat, vem är du?


Den frågan inleder min "Youtube-karriär". Det är den 12 maj 2017 och jag sitter i bilen på väg från en shopping-runda. Toarullarna ligger i baksätet. Jag har den röda vårjackan på mig och har för ovanlighetens skull lockat håret och sminkat mig. Det är som om något i mig vetat vad som är på väg att ske.


Handen på hjärtat, vem är du? Det är själen som ställer frågan som får mig att stanna bilen och placera mobilen på instrumentbrädan och göra en videoispelning som är ca femton minuter lång. Jag berättar om hur jag kommit ut ur en 18 månader lång djup helandeprocess där jag levt nästan isolerad. Årsring för årsring i mitt liv har jag synat och sorterat. Min känsla är att trädet jag är har beskurits så hårt att inte en gren är kvar.

Det är vår. Pingsten närmar sig. Saven stiger i min nakna stam. Jag vill sträcka upp mina händer till skyn och ropa "Gud, sänd din helige ande och fyll upp mig." Det är som om en helt ny krona vill ta form.

Mitt liv har kokats ner till essensen. Jag har tagit tillvara alla de fröer och frukter jag förut burit. Livet vill börja om. Och det inleds med ett videoklipp som blir till 18 stycken i en serie som får heta "Handen på hjärtat". Den serien är idag privat, så bara jag kan se den på min Youtube-kanal.


Jag vaknade denna morgon en timme innan klockan var satt att väcka mig. Jag vaknade av att jag hade ont i hjärtat. Bilder och ord kommunicerar mitt inre med. Jag såg en svart kanonkula i mitt bröst och den berättade att den var oro. Jag visste varför den var där. Var oron kom ifrån. Vad och vem jag oroas för. Det är ingen obefogad oro, men samtidigt något som ligger utanför min kontroll. En överlåtelse till Gud startade genast. Det är ett inlärt beteende som blivit en god vana. Men värken i hjärtat gav inte vika. Det var lika bra att stiga upp och möta den.


En kopp kaffe och den dagliga morgonrutinen att läsa två andaktsböcker hjälpte inte. Vilket jag visste på förhand. Så jag tog fram den gröna anteckningsboken med de vita olinjerade bladen och min svarta penna. Sedan lät jag tankarna, känslorna och smärtan i hjärtat att föra sin talan över boksidorna. Oron fick göra sin röst hörd och jag blev förvånad när den började skriva.


Jag vill inte att någon ska behöva oroa sig för mig; över de val jag gör och hur jag lever mitt liv. Jag vet hur tungt det är att bära oro för en annan människa. Det är som ett svart metallklot. Oron för att den andre inte är varsam med sin kropp och sitt liv. Oron över att den inte lyssnar till sitt hjärta och sin själ. Oron över den andres förhastade och ogenomtänkta beslut. Ont gör det att oroa sig för den man älskar. Tungt är det att inte kunna leva i tillit till andras val och vila i hur de lever sina liv.


Jag vill inte vara en källa till oro för andra människor. Ingen ska behöva tänka på mig och känna oro. Jag vill vara den man tänker på och känner frid, lugn, ro.

Jag vill inte att någon ska behöva vara rädd för vad jag ska hitta på härnäst. Jag vill komma med frid, eftertanke, hållbarhet och trygghet, Jag vill vara någon att lita på, stabilitet, en som bottnar i kärlek till Gud, sig själv och andra. Jag vill erbjuda kontinuitet, bredd och djup.


För oro slår sönder friden och lugnet. Oro river ner tryggheten. Oro får människan att vackla, tvivla, tveka. Oro skakar om, trasar sönder, förgiftar och tynger ner. Oro förlamar och binder.


Tre veckor efter att jag började göra mina små videoinspelningar till Youtube övergår de i något större. Det handlar inte längre bara om vad jag har på hjärtat, utan också om vad Gud har på hjärtat. Den 3 juni 2017 spelar jag in det allra första avsnittet av "Ett år med Gud". Varje dag läser jag Bibeln och reflekterar över hur bibeltexterna talar in i mitt eget liv. Så här i efterhand måste jag erkänna att det är väldigt frimodigt.

Jag hade bett om Anden och den kom. Den 21 mars 2019 lade jag upp finalprogrammet. Det tog drygt två år att göra hela serien"Ett år med Gud" som innehåller 389 videor.


När jag lägger handen på hjärtat och lyssnar till vad som finns i det finner jag både oro och kärlek för mig själv och andra. Jag upptäcker att det en plats som är genomsyrad av relationer. Ett rum stort nog att hålla plats för både det som skaver och för ett utforskande inställt på att lära mig något av alla de situationer som livet dukar fram åt mig.


Jag ser att det inlärda beteendet att vara närvarande med det som är i stunden, känna vad jag känner, utforska djupet och reflektera över det, har blivit en god vana. Liksom överlåtelsen till Gud.


Oron har ebbat ut. Det svarta metallklotet vilar i Guds händer just nu. Jag vet att det plötsligt kan ligga där i mitt eget hjärta igen. Livet är sådant. Men jag vet även att jag kan överlåta det så ofta jag behöver, därför får oron inte fäste i mig.

Och jag vet att jag lär mig något nytt varje gång oro och andra obehag kommer på besök. Jag får insikt om hur andra människor inverkar på mig och mitt liv, om vem jag själv vill vara i relation till andra och Guds betydelse för mig och mitt liv.


Jag känner en längtan efter att samla mina krafter och göra gemensam sak med Gud, så som Handen på hjärtat övergick till Ett år med Gud.

Min flod vill mynna ut i Guds hav. Jag vill känna Guds hand på mitt hjärta. Jag vill lägga mitt öra mot Guds bröst för att lyssna till vad Gud har på hjärtat. Jag vill vara den kvinna som en man har kär och håller nära sitt hjärta. För min Gud blev människa. Min Gud har hud. Som honom vill jag vara. Med en sådan man som honom vill jag leva mitt människoliv. För jag är relation i mitt hjärta. Jag blir till i relation till andra. Jag växer när jag möter kärlek. Jag krymper där det saknas kärlek. Så enkelt är det. Så självklart.


Handen på hjärtat, vem är du?


Kram,









bottom of page