Det brusar högt från elementen som är uppskruvade till max i alla rum. Det är ovanligt varmt i lägenheten, men inte märkvärdigt kallt ute. Det är någon kontroll som ska göras under dagen i lägenheterna i området, därför går nu elementen på full speed.
Inom mig finns ett liknande brus. Svårt att definera. Något som skruvats upp till max och kör på alla sina krafter. Och jag har fått erfara att jag är som ett gammalt vattenburet element som börjar läcka när temperaturen stiger över en viss nivå.
Jag är fortfarande skakig efter gårdagen då jag fick åka hem från jobb. Skör. Väldigt sårbar. Idag är en sådan dag då jag behöver "bara vara", ta allt i min egen takt, låta elementet droppa så mycket det behöver medan jag skruvar ner mätaren till en för mig hållbar temperatur.
Innan jag satte mig att skriva tänkte jag på alla de barn som tvingas gå till skolan i det skick jag är i idag. Jag kan stanna hemma. Vårda mig själv. Låta allt lägga sig från igår. Yrseln, illamåendet, desorienteringen, svajjigheten och ångesten som kommer med allt det.
Jag tänkte på alla dem som liksom jag, av många olika skäl, inte kan hantera omvärlden och hur den är uppbyggt. Som inte klarar av de stora grupperna med mycket ljud och oljud. Som inte kan hantera den gränslöshet som råder med nätet. Som inte förmår anpassa sig efter den struktur och ordning på vilken samhället är uppbyggd, från födsel till död.
När jag tänkte på alla de barnen och de mest sårbara människorna insåg jag hur totalt maktlös jag är. Att jag inte kan hjälpa en enda av dem, för jag har inte funnit ett hållbart sätt att leva mitt eget liv. "Poff" sade det i min spegelbild när den hjälpare jag alltid varit gick upp i rök.
Så länge jag kan minnas har jag varit en hjälpare. Den som ställt upp och hjälpt till. Jag har varit ett fysiskt stöd, lika mycket som ett känslomässigt och mentalt. Människor har kunnat räkna med mig. Vid en flytt, på en fest, i nöd och i lust.
En god lyssnare har jag varit som fått bära både hemligheter och förtroenden, och de goda nyheterna innan någon annat känt till dem. Jag har trivts i rollen som hjälpare vare sig det handlat om att diska på den stora festen, passa någons barn, komma med inredningstips, bygga ihop ikeamöbler, bära tungt och torka skåp vid flytten, trösta den som gråter och kunna se ljuset mitt i det nattsvarta mörkret eller glädjas på djupet åt någons framgång. Att få lov att vara och kunna vara hjälparen har varit en stor glädje för mig sedan jag var barn. Jag har varit tålig och alltid haft en styrka mentalt, känslomässigt och fysiskt. Förlusten av den styrkan har inneburit en förlust av den jag är, min person, och med det den djupa glädjen i att kunna finnas till för andra.
När, hur och varför denna nedbrytningsprocess började och utvecklade sig är mer komplicerad än jag själv förstår och kan sätta ord på. Men det började i huvudet, att jag mentalt blev allt tröttare och det slutade i en kropp som slutligen rasade ihop. Inte en droppe vatten fanns kvar i mitt element. Jag var helt tömd på liv.
Då fick jag lära mig något värdefullt om Gud, om människor, om livet. Hur det är att vara den som behöver hjälp. Att vara mottagaren av andras kärlek, omsorg och stöd. Fysiskt, känslomässigt och mentalt. Rollerna var omvända. Jag fick se en annan sida av mig själv, av att vara människa. Den hjälpsökande, den hjälpbehövande, den sköra, den sårbara och den värnlösa. Jag fick kännedom om hur det är att inte passa in, inte kunna prestera på den nivå samhället satt på sina medborgare och därmed jag på mig själv, och möta svåra känslor av värdelöshet, utsatthet, övergivenhet, ensamhet och utanförskap.
Men jag fann också den finaste av gåvor under denna min mest utmanande tid i livet. Kärleken.
När både samhället och jag själv såg på mig som vore jag värdelös eftersom jag ingenting hade att ge och bidra med till andra människor, då visade Gud mig något annat. Jag kanske är ratad av det samhälle jag lever i, men Gud ratar ingen människa. För honom är jag värdefull och fullt användbar. Om jag bara ger mig själv, min tomhet, min hjälplöshet, så kan Gud använda det lilla till att göra stora ting med mig.
Så vi slog oss ned vid det runda bordet jag tyckte var så oerhört vackert, min himmelska far och jag. Jag var som ett barn, helt beroende av andra människors hjälp. Ensamheten jag upplevde var oerhört svår. Jag levde väldigt avskilt och isolerat under flera år. Men han var där, Pappa Gud. Vad vi gjorde var att vi ritade ihop. Eller snarare jag ritade och han log åt varje teckning. Jag satt kloss intill honom skälvande som ett asplöv. Hudlös, utan en kropp som kunde bära mig. Jag ritade en liten flicka och han älskade henne. Jag ritade en tonåring och han älskade henne. Jag ritade en kvinna och han älskade henne. Jag ritade och han älskade, det var dealen han erbjöd mig. Han kommenterade aldrig mina teckningar. Sade aldrig något om att en var fin och annan inte fin, eller att någon var bättre än den andra. Alla älskade han lika mycket. Och så lärde jag mig älska barnet inom mig, tonårsflickan och kvinnan.
När jag inte hade krafter nog att utföra något samhällsarbete, fyllde jag skåpen hemma med tusentals teckningar. Jag var mer produktiv än jag någonsin varit. Kanske för att Gud var Hjälparen och jag den öppna mottagaren för allt han hade att ge mig. Tänk så annorlunda Guds blick är på människan mot den blick vi så ofta möter hos andra och som vi också ser på varandra med.
Gud stannade inte där. Gud vet att en människa behöver människor. Under de svåraste åren hade jag min själasyster Lisbeth vid min sida vid varje mässa i kyrkan. Allt delade jag med henne om vad Gud gjorde i och med mig.
Varje dag pratade jag i en timme eller mer med min bästa vän Carina. Jag hade en plats att vara mig själv, där jag blev lyssnad till och hade en klok människa att lyssna till.
Varje dag skrev jag mejl till min präst. Till honom öste jag ur mig alla svåra tankar och känslor, alla obegripliga drömmar och andliga upplevelser, så att jag inte hade en chans att dölja sanningen om hur livet var. Och hans böner rann som honung in i mitt såriga tillstånd.
På olika sätt hjälpte dessa mina vänner mig materiellt och fysiskt, såg till att jag åt när jag knappt fick i mig mat. Jag tog emot med öppet hjärta och öppna armar all den kärlek och omsorg de visade mig. Utan dem hade jag varit död.
Jag har aldrig släppt någon människa så in på livet som jag gjorde med dessa mina tre livräddare och tänker att det nog aldrig kommer att ske igen. Nöden öppnade den nödutgången i mig. Trots att det var en på gränsen till outhärdligt plågsam tid i mitt liv skulle jag aldrig vilja vara utan all den kärlek människor visade mig. Det är inte bara Gud som älskar mig, jag är älskad av mina medmänniskor. Den erfarenheten bär jag som ett dyrbart smycke runt min hals.
Gud vill att jag som människa gör min del och att han får göra sin. Hur den fördelningen ser ut är garanterat olika i alla relationer mellan Gud och människan. Jag försöker förstå min. Det gör jag genom att prova gränserna i hopp om att hitta min väg med Gud. Den som håller hela livet. Om en sådan finns. Kanske det är en illusion?
När jag var helt nedbruten och teckningarna fyllde alltfler block insåg jag att man kan vara till indirekt hjälp genom ord och bilder. Att hjälpen jag tar emot från Gud för att teckna kan förpackas i böcker så att andra kan ta del av den när de läser böckerna. Jag måste inte möta varje enskild människa för att ge vidare Guds hjälp. Den tanken och insikten kom med djup tröst åt den hjälpsamma sidan av mig.
Jag minns att jag tänkte då att det är kanske det som krävs, ett visst andrum mellan mig och min nästa, om jag ska kunna vara till hjälp för någon enda. Kanske har det jag varit med om gjort mig så oerhört sårbar att endast hos Gud finns den plats som inte i någon form eller något mått bryter ner mig.
Jag anar att jag byggt upp ett skydd, snarare än en styrka, sedan jag fick lämna gården för snart tre år sedan. Men är det så klokt? Vad gör det egentligen med mig? Och är den ökade styrkan och förmågan andra (och jag) uppfattar inte bara en illusion? Och är min längtan efter att åter få vara andra till hjälp så stor att jag då överstiger min förmågas gränser?
Vad jag vet är att kroppen signalerar både det ena och det andra. Yrsel, illamående, desorientering, svajjighet och djup trötthet. Mentalt tappar jag mig med jämna mellanrum. Sinnet är trött av alla intryck, alla människor, alla ljud, alla tankar som jag tvingas processa för jag saknar de filter mot omgivningen som jag hade förut. Känslomässigt faller jag då och då i hål som gör oerhört ont. Kreativiteten sinar kraftigt. Det är skrämmande. Och som min mamma sade förra veckan: "Marie, det ser ut som du tappat gnistan." Hon såg rätt.
Vilken är vår väg, den som jag och Gud vandrar ihop? Vilka människor ska vara till min hjälp och vilka är mina att hjälpa på de sätt jag kan?
Prästen har gått i pension. Min själasyster firar mässa på annat håll. Min bästa vän lever med cancer i stadie fyra. Jag vilar i deras kärlek och omsorg för mig på distans. Jag bär dem i mitt hjärta och älskar dem där. Då och då möts vi. Strålar samman. Vi vill varandras allra bästa. Vi vill finnas till för varandra, men våra liv begränsar oss alla i någon form. Jag saknar dem ständigt. Jag saknar oss, allt det vi under många år var för varandra. Jag vågar påstå att vår upplevelse är unik och att vi alla förändrades på djupet av den.
Idag är det främst min äldsta dotter som är till hjälp i vardagen för mig och jag är henne till hjälp. Vi lär känna varandra som kvinnor, på djupet, bortom rollerna som mamma och dotter. Vi lär oss att människor behöver varandra. Mentalt, känslomässigt och fysiskt. Att ensam är ingen människa stark, utan tvärtom väldigt sårbar och utsatt.
Stora mängder livskraft går just nu till mitt arbete i församlingen och resorna jag tvingas göra. Min mamma behöver kontinuerlig hjälp från mig sedan stroken förra våren. Jag har två barnbarn att älska och två hundar som jag hjälper till att passa. Det är med andra ord en stor obalans i min tillvaro mellan att vara till hjälp och ta emot hjälp. Det forsar ut, men droppar in. Det är ohållbart och kroppen säger ifrån. Jag förstår att jag behöver göra både en inre och en yttre förflyttning. Ta avsked av den gamla hjälparen jag var. Säga farväl till den personen med alla de styrkor jag tidigare besatt och all den glädje som kom med det.
Det är svårt. Det gör ont. Det fyller mig med sorg. Hjälparen var inte något jag gjorde, det var den jag var förut. Min person. Min personlighet förkroppslig. Anden, Hjälparen som tog sin boning i mig.
Anden, Hjälparen, är fortfarande med mig. Lika överväldigande stark som förut. Lika översvämmande av kärlek och nåd att ge åt mig och de människor som kommer i kontakt med mig. Men den boning jag var åt Gud står inte kvar. Jag har försökt återuppbygga ett hus på platsen där mitt liv slogs i spillror. Jag har försökt resa ett tempel på ruinens brant, av det gamla material jag fann i rasmassorna och tänkte mig kunna återanvända.
Men det går inte. Alltför mycket är oanvändbart. Det saknas fönster och dörrar, takpannor och golvbrädor. De mest grundläggande mänskliga byggstenarna har jag inte. Men vad jag har är det tält Gud gav mig när jag var som ett barn. Det han slog upp över mig. Det som rymmer oss två, Gud och mig. Det som har plats för ritpapper och färgpennor, samt en gammal reservoarpenna från 1967. De fanns alltså innan jag blev till till. Pennan och Ordet. Nu finns också Sötnosen och Madame Ooh la la.
Jag kan inte hjälpa mig själv. Jag behöver Guds hjälp. Jag behöver Anden, Hjälparen och Tröstaren. Jag behöver människors hjälp. Människor behöver min hjälp.
Den hjälp jag får av Guds ande kan jag ge vidare åt andra som behöver den hjälpen. Jag kan göra det utan att själv tyna bort om jag finner den rätta formen. Kanske är tecknandet det enda som kan vara mitt levebröd. Det arbete och den livshållning som inte äter upp mig. Kanske är den första formen inte böcker, utan berättelsen bakom böckerna. Finns det ett sätt att berätta utan att resa hemifrån? Finns det ett sätt att låta människor betala för den hjälp de får av den berättelsen?
Den hjälp jag får av människor kan jag dela med andra människor. Ett bröd jag ges kan jag bryta med flera. När jag får en tröja kan jag ge bort en av de jag redan har men ändå aldrig använder. Ett gott råd kan jag föra vidare. Andras livsvisdom kan jag dela med mig av.
Att ge vidare och samtidigt behålla något för sina egna behov är en konstform jag inte behärskar, men som jag nu vill och behöver lära mig. Jag ska se efter den egenskapen i människor jag möter och jag ska lyssna till Guds ande för att bli vis på detta område. Jag skulle med stor glädje vilja vara en mästare i den konsten.
Kram,

Comentarios