top of page

Hjärtats rockkonsert

"En Bloody Mary, tack!" Min kropp är som en bar för myggorna. Varje kväll går jag på myggjakt för att kunna sova. Idag måste jag torka av tak och väggar från allt blodstänk. Jag måste smaka väldigt gott.


Nästan varje dag när jag vaknar ringlar sig en väldig kö innanför mitt hjärtas dörr. Man skulle kunna tro att det är en konsert på gång för de första i kön har tältat där vid dörren sedan igår kväll. De är unga och ivriga, som konsertbesökare brukar vara.


En annan god liknelse är att de är som barn som vaknar i ottan och till slut inte orkar vänta längre på att jag som förälder ska vakna och stiga upp. En börjar ropa "Öppna dörrarna!" Det räcker för att alla de andra ska följa efter.


Vem är dessa invånare i mitt hjärta? Vem är de unga och ivriga, ibland otåliga fansen som ropar att jag ska öppna dörrarna? Och vem är de så ivriga inför? Vem har de kommit för att se och lyssna till?


Fansen innan för hjärtats dörr är alla orden i mitt ordförråd. Och idolen de kommit för att se och lyssna till är Ordet, Jesus. Att se hur de unga fansen rusar ut genom min öppna dörr och trängs med alla de andra ungdomarna om platsen allra närmst sin idol, påminner mig om en rockkonsert. Skillnaden är bara att Jesus inte står på en scen utan mitt ibland oss. Och när fansen äntligen når fram till honom sätter de sig alla ner för att liksom Maria i Betania lyssna till honom med stor beundran.


I förrgår gick jag ut med att jag startar upp en gemenskap (svenska ordet för Community). I några år har tanken funnits där. Den har kommit och gått. Jag har dröjt för jag har inte velat starta upp något som endast finns en kort tid och sedan försvinner. Det mår inte jag bra av och det är inte gynnsamt för deltagarna heller.

Mina beslut är inte längre grundade i nyckfulla spontana infall som styrs av lust. Inte heller att vad jag gör måste vara roligt. Jag vill att mitt arbete ska vara meningsfullt och till glädje för andra. Då blir det också till glädje för mig.


Jag är inte ryggraden i den nya Open Heart Community, tänkte jag igår när jag limmade två bokryggar som varit sönder i många år. Jesus är ryggraden. Annars kommer denna gemenskap inte att hålla över många år. Det är inte kring mig vi ska samlas, men jag är den samlar ihop och leder oss till ett möte med Jesus. Andra kommer att kunna ta min plats framöver, men ingen kan ersätta Jesus.


Jag känner ingen brådska i detta och inget behov av att driva på. Open Heart Community får växa i sin egen takt. Den är som ett frö jag satt i god jord. Det är inte jag som får den att växa, det är Gud. Min del är att sammankalla, hålla plats och genomföra.


Jag vill att så många som möjligt ska höra talas om Open Heart Community så att alla de kvinnor som behöver den kan komma till oss. Det är en inbjudan till ett möte med Jesus och en plats där vi också får lyssna till vad andra kvinnor har på hjärtat. Det vet jag av erfarenhet kan vara både helande och stärkande.

Open Heart Community är tänkt som en oas i vardagens öken. Ett vattenhål. Ett andrum fritt från prestation och konkurrens. En viloplats. En hjärtats mötesplats. Väldigt enkel i sin utformning och just därför hållbar på sikt.


Jag vet att världen är full av kvinnor som vill gå på konsert med Jesus. Som längtar efter att sitta nära honom för att lyssna till hans ord och vara i hans kärlek. Kvinnor som längtar efter att få sätta ord på sanningen som står och bankar på det egna hjärtats port. Kvinnor som vill ge det inre barnet rösträtt. Kvinnor som längtar efter helande, försoning och upprättelse för sig själv, alla andra och Skapelsen. Kvinnor som vill bli befriade från allt det som inte är kärlek.

Jag är på inget sätt unik i min längtan. Kanske bara lite frimodigare och mer tillgänglig, och troligtvis därför utsänd att kalla oss samman i Open Heart Community.


Delar du min och Jesu längtan och vill du ha mer information om upplägg och lite kort historik om mig? Då hittar du den HÄR -->



bottom of page