Hur långt sträcker sig kärleken?

Jag läser några vackra ord av Ylva Eggehorn denna morgon. Ibland är hennes texter extraordinära. Lina är hos veterinären med Lilly. Det kan bli en lång dag där, specialisten Peter tycks vara den ende i sitt slag. Jag är tacksam för Linas ihärdighet igår när hon ringde runt. Remissen som djursjukhuset skickade hade drunknat i Peters inkorg.

Jag tänker på moder Maria och kvinnan vid Sykars brunn. Jag tänker på systrarna Magda och Maria från Betania och Maria från Magdala. Jag tänker på kvinnan med blödningarna och den lilla flickan som verkade vara död. Jag tänker på de flickor och kvinnor som Jesus har talat med.

Livet inom mig tycks bölja på ett sådant sätt att jag på utandningen är i Svedala hos min dotter och hennes hund i väntan på ett besked från veterinären och på inandningen är jag med de kvinnor som Jesus talade till. Det är andetag som sträcker sig över en tidsrymd på 2000 år och från Malmö till Nasareth. Det kanske inte är konstigt att kropp, själ och sinne känner sig trötta.

Min dotter har idag en djup och varm relation till Gud. Hon vet att hon är älskad. Det är en tröst för mig i denna stund. Det finns en källa dit hon kan gå för att hämta kraft nu när hon oroas över sin hund och kostnaderna. Ännu har hon inte haft ett personligt möte med Jesus, men vi talar om honom och i mässorna lär hon känna honom.

Jag har tecknat Jesus på många olika sätt sedan många år tillbaka, men i lördags morse, innan Lillys olycka, steg han fram på ett nytt sätt. Jag berättade om det för Lina då och visade henne ritpappret med alla försöken att fånga honom. Jag minns att jag sade att det kändes annorlunda, att han liksom Sötnosen och Madame Ooh la la tog en egen gestalt, blev en egen illustrerad karaktär. Det är intressant nu när jag tittar tillbaka och ser att Jesus var där precis innan det oväntade hände. Det är som om han ville säga: Jag är med er.

Jag tittade mig omkring en stund på Facebook denna morgon. Jag klickade på en länk som tog mig till Killans bönegård. Där fann jag till min förvåning en bild av något jag skapat med mina händer. Jag tänker att det nog är Lisbeth som tagit med den dit, hon brukar vara på Killan. Eller så är det jag som tog dit den när jag gick min pilgrimsledarutbildning 2014.

Drivveden och fjädrarna till de små båtarna jag skapade plockade jag vid havet när jag hyrde huset i Gessie 2011-2013. Jag minns att jag tänkte när jag samlade ihop dem att det var som om korset gått i tusen bitar och fallit ner på jorden, att Anden tappat alla sina fjädrar och att alltsammans hade landat där på strandremsan. Jag vet inte hur många olika båtar jag byggde men det gladde mig att se den ligga där bredvid Bibeln på Killans bönegård och att bli påmind om de vackra orden ur Matteusevangeliet "Du är min älskade. I dig har jag min glädje". De är till oss alla. Till både dig och mig.

Kanske är det så att det som blivit till i kärlek når till platser vi inte är medvetna om, för att andra bär med sig vår kärlek dit eller vi själv lämnar sådana spår efter oss. Kanske sträcker sig inte bara mina andetag över 2000 år och stora geografiska områden, kanske lämnar också min kärlek spår efter sig på sätt jag inte kan räkna ut. Kanske känner min dotter, Lilly och kvinnorna som Jesus talar med att jag älskar dem och tänker på dem. Jag hoppas och önskar att det kan vara så.

Vad jag vet är att Jesus ser oss innan vi sett honom. Att Jesus vakar över oss för att dela både vår sorg och vår glädje. Att han talar till oss för att bringa in ljus, frid och ordning. Att Jesus i de avseenden är på pricken lik vår himmelske pappa.

I år firar Killan 20 år. Det firas bland annat med 20 berättelser av deras medlemmar. Här är Lisbeths: https://www.killan.nu/20-ar-20-berattelser-lisbeth-jonsson/

Besök gärna Killans bönegård på https://www.killan.nu

De finns också på Facebook https://www.facebook.com/killansbonegard

Ylva Eggehorns ord som jag berättade om i inledningen:

Väglöst är landet du måste besöka när du är kallad av sorg att gå ut långt bortom arbetet, vardagen, rollerna för att följa din saknad till slut.

Mörkret har följt dig och mörkret kan växa, ljuset du tänder är vakt vid en gräns. Vem orkar vaka med dig genom natten? Bara en Vän. En som vet hur det känns.

Glädjen låg gömd som en källa i skogen, glömde du söka din kärlek, ditt liv, strömmande vatten i nätternas tystnad ner i ditt djup för att viska: – För dig.

Bara Guds rörelse, ordlös men verklig, som när man andas helt nära din hud. Känner du värmen? Den råkalla morgonen mjuknar. Det vänder nu. Vänder mot ljus. (Ur boken Natt och Dag - ord för årets alla dagar, den 18 och 19 mars.)

Kram,