I en sal på lasarettet

När beslutet väl är taget blir andetagen djupare. Kroppen slappnar av. Jag blickar ut genom köksfönstret, upp mot hustaken som får mina tankar att vandra till gamla arbetarkvarter. Jag hör min mammas stämma när hon sjunger "I en sal på lasarettet" och ser framför mig barnen som leker på en asfalterad innegård. Såsom jag minns det från i en gammal film på teve när jag var barn.

Jag har stigit upp tidigt för att cykla till dansträning denna lördagsmorgon. Det är kul att dansa. Jag blir glad när jag ser att det är solsken ute och inte regnrusk. Men när jag duschat av mig, klätt mig och sitter med mitt kaffe känner jag pressen. Efter dansen hinner jag bara hem, duscha, klä mig igen för att sedan bege mig till barnkalas för mitt yngsta barnbarn. Jag ser framemot att fira honom och träffa släkten. Och jag ska upp tidigt imorgon för planen är att jag och dottern ska på högmässa i Lund för att kunna vara med på ett föredrag efteråt.

Min kropp pressas ihop av schemat som ligger framför mig. Allt är roliga saker, men ingenting blir kul för jag hinner inte andas emellan och njuta av någonting. Det är för lite andrum. För kort tidspann mellan den ena aktiviteten och den andra. Där finns inget utrymme för mig att "bara vara", att betrakta ett hustak, att lyssna till min mamma sjunga en sång från min barndom, att fundera över varför det minnet plötsligt bubblade upp.

Jag beslutar mig för att avstå dansen. Att lunka i min egen takt denna förmiddag och se framemot att gå på 2-årskalas i eftermiddag. I lugn och ro ska jag förbereda mig. Dra ner mössan över öronen. Njuta av en promenad med hundarna. Betrakta de sista löven på träden innan de fallit av. Andas djupa friska novemberandetag. Göra i ordning presenten. Duscha länge och göra mig fin. Gå till lokalen lite tidigare för att hjälpa min dotter med kalaset. Möta släkten avslappnad och på gott humör.

Gud älskar mig. Jag vet det numera. Det finns ingenting i relation till Gud som jag är rädd för. Ingenting jag måste bevisa eller leva upp till. Vad jag önskar är att känna samma djupa kärlek för mig själv som jag vet att Gud känner för mig. Att visa samma omsorg. Att vara lika ömsint. Att värna livet med samma varsamhet och värme. Det sista jag vill är att hamna i en sal på lasarettet.

Ibland är kärlek och omsorg om mig själv att cykla iväg till dansen. Ibland är det att avstå dansen. Det finns ingenting jag gör som alltid är det bästa att göra i varje given situation. I mig finns en liten flicka, liksom jag är en vuxen mogen kvinna. Den ena utesluter inte den andra. Den ena är inte mer värd än den andra. Där finns ingen inbördes konkurrens. De behöver varandra.

På dansen kan jag vara som ett barn. Jag har inget ansvar. Jag är elev. Dansen är något lustfyllt, lekfullt, avslappnat och skönt. Ändå är det just barnet i mig som hellre vill avstå idag. Som behöver ta det lugnt. Kanske för att barnet vet att i eftermiddag på kalaset då är det den vuxna som kommer att vara framträdande. Jag vet att det innebär att jag håller ett vakande öga på barnbarnen. Dukar fram och av. Diskar och fixar. Jag är inte direkt en gäst som sitter och blir betjänad när jag går på kalas för mina barnbarn. Jag är en hjälpreda, en avlastning och det vill jag gärna vara. Jag minns stressen och pressen när mina egna barn var små.

Jag kan inte leva under press längre. Hela mitt väsen protesterar. Ett fullknökat schema är inget jag strävar efter. Att göra så mycket jag kan på så kort tid som möjligt för att få ut så mycket som möjligt av livet är inte min melodi. Jag förvandlas till en robot. Jag lever på autopilot då. Jag bara gör och gör, utan att egentligen tänka efter eller känna efter. Det är som att konsumera livet snarare än att leva det.

Jag har ett val. Jag kan välja. När jag ska göra det goda och när det är bra att avstå från något som vanligtvis gör mig gott. För mycket av det goda kan göra en sjuk.

Kanske blir det inte Lund imorgon. Kanske blir det högmässa här hemma. Det återstår att se.

Här kommer den sorgliga men fina visan min mamma sjöng för mig när jag var barn. Så vackra slutorden är.

1.

I en sal på lasarettet

där de vita sängar står

låg en liten bröstsjuk flicka

blek och tärd med lockigt hår.

2.

Allas hjärtan vann den lilla

där hon låg så mild och god.

Bar sin smärta utan klagan

med ett barnsligt tålamod.

3.

Så en dag hon frågar läkarn,

som vid hennes sida stod:

Får jag komma hem till påsken

till min egen lilla mor?

4.

Läkarn svarar då den lilla:

Nej mitt barn, det får du ej,

men till pingsten kan det hända

du får komma hem till mor.

5.

Pingsten kom med gröna björkar

blomsterklädd står mark och äng,

men den lilla sjuka flickan

låg där ständigt i sin säng.

6.

Så på nytt hon frågar läkarn

som vid hennes sida står:

Får jag komma hem till hösten

till min egen lilla mor?

7.

Läkarn svarar ej den lilla,

men strök sakta hennes hår,

och med tårar i sitt öga

vänder han sig om och går.

8.

Nu hon slumrar uti mullen

slumrar sött i snövit skrud.

Från sin tåligt burna längtan

har hon farit upp till Gud.

Kram,