top of page

I kölvattnet av en skilsmässa

Jag söker inte efter dem, ibland bara är de där närvarande. Återblickarna på mitt liv. Och jag får möta upp vad jag tror är över men visar sig innehålla både tankar och känslor kring mig själv som person, de val jag gjort och konsekvenserna som de valen haft för mig och andra människor.


Troligtvis var det för att jag hade träffat honom igår som det förgångna kom på besök några timmar senare. Vissa saker kan inte bekämpas med logik. En del händelser är laddade med så mycket känslor att de ibland kan bli överväldigande. Åtminstone för mig.


Det var min son, mitt yngsta barn, vars närvaro sände mig tillbaka till 2007. Han var fem år och skulle fylla sex en månad senare, när jag flyttade ut ur huset och splittrade vår familj. Det var mitt beslut. Min önskan att gå skilda vägar som ledde till skilsmässan efter 17 år ihop. Och det som än idag kan hemsöka mig är vad det beslutet gjorde med barnen, i synnerhet min son som var så liten.


Våldsamma gråtattacker böljade genom mig igår kväll. En sorg så svår och plågsam, trots att mina barn aldrig någonsin skuldbelagt mig och trots att det gått 16 år sedan skilsmässan.

Skuldbeläggandet kommer från mig själv. Inte för att jag har några religiösa övertygelser som säger att det är fel eller förbjudet att skilja sig. Inte för att jag inte förstår varför äktenskapet slutade med en skilsmässa och att vi båda har del i den utgången. Utan för att min djupaste längtan från det att jag själv var ett litet barn var att mina egna barn skulle växa upp i trygghet och kärlek.


De fick en pappa värd namnet. En älskande mamma. De fick ett hem utan missbruk. De fick föräldrar som båda var vuxna nog att låta barnen vara barn. De fick ett tryggt hem, materiellt överflöd, mormor, farmor och farfar, semestrar utomlands och föräldrar som var engagerade i alla deras aktiviteter. Barnen fick mycket. Ändå hemsöker skulden och sorgen mig. För min son var så liten och han behövde att vi höll ihop. Han behövde det.

Men jag hade ingen kraft kvar att hålla samman oss med. Och jag var kittet i familjen, den sammanhållande länken. Jag är det i nästan alla relationer. Så länge jag kan minnas har det varit så. Och det suger musten ur mig. Tömmer mig på både liv och lust.


Jag har det i mig på ett naturligt och självklart sätt, att förena, att föra samman, att foga ihop. Jag tycks ha en förmåga att tänja mig själv till bristningsgränsen för att hålla samman två kontinenter som långsamt glider isär. Men när limmet i min tub är slut, då är det över. Då finns ingen återvändo. All kärlek, all längtan, all vilja och villighet är uttömd. Den relationen är över. Oavsett vem den andre personen är.

Den närhet som fanns. Den enhet som var. Kan inte återuppstå. Inte ens om den andre i sista ögonblicket skruvar av sin kork och börjar använda sitt lim för att behålla mig i sitt liv. Vårt vi har blivit ett du och ett jag som för alltid är som två kontinenter som glidit isär. Ett helt hav skiljer oss åt. Eller en ravin. Det gemensamma språket har gått förlorat. Det som är kärlek. Kvar finns ofta fina minnen, respekt och önskan om välgång för den andre. En sorts vänskaplig och medmänsklig välvilja, men inte den djupa kärlek som ger sitt liv för den andre.


Jag kämpar in i det sista. Tills ingenting finns kvar i tuben. Den sista droppen är alltid hoppet och det är smärtsamt när den lämnar mig.


Det är inte svårt att tänka att det är något fel på mig, att jag borde vara annorlunda, för då kanske det här inte behöver upprepa sig. Men jag väljer att hoppas på att det finns någon som verkligen älskar och uppskattar den sidan hos mig, som till och med vill förstärka den genom att addera sitt lim till relationen med mig. Både i ett parförhållande med en man, i familjerelationer och i arbetsrelationer där vi samarbetar med varandra mot ett gemensamt mål.

För världen behöver varenda en människa som kallar samman, fogar samman, håller samman, överbryggar klyftor och tänjer på sina egna gränser för att nå fram den andre. Mer än någonsin behövs sådana egenskaper. Vår värld är splittrad och separation breder ut sig.


Men ... kittet eller limmet måste vara kärlek. Den kärlek med vilken Gud älskar oss.

De relationer och grupperingar där vi är sammanfogade genom rädsla, ohälsosamma religiösa övertygelser, konspirationsteorier, hat, förakt, lättja eller något annat sjukt och sårat behöver däremot brytas upp så att det som är friskt kan komma in.


Mina barn har växt upp med min kärlek till dem och deras pappas kärlek till dem, men inte i en kärlek mellan mig och deras pappa. Vi älskar våra barn. Jag tror vi båda älskade tanken på äktenskapet och den trygga känslan i familjelivet. Men världen behöver något mer. För när en människa verkligen älskar en annan människa får inte bara deras barn leva och växa upp i, av och med den kärleken. I den verkligt sanna kärleken föds och ryms en hel värld.

Jag vet att det är så.

Jag bara vet.

Med hela min varelse.


Det är den kärleken jag väntar på att möta. Det är den kärleken jag idag önskar för mina vuxna barn, för mina barnbarn och alla Guds barn. Så att alla ska veta vad som är möjligt med Guds kärlek och rikta all längtan dit.

Det är den kärleken jag vill ge ett ansikte, en kropp och en röst.


Kram,





bottom of page