Idag kämpar jag

18 maj 2025

Kroppen värker av sorg.

Själen är tyngd av oro.

Hjärtat känns genomborrat.

Jag kan inget annat än att uthärda. Gå en runda med hundarna när regnet gör uppehåll. Lyssna till lite fransk musik som vill uppmuntra till att tro på kärleken. Plocka en första bukett med lila och rosa lupiner och sätta på matbordet som sällskap. Baka en enkel pizza så jag får någon mat i magen. Städa lite på hemsidan. Höja swishgränsen med hopp om att köpa en bil denna vecka.

Jag mediterar en stund, tar emot mig själv, omfamnar det som är, talar kärleksfullt till min kropp, själ och mitt hjärta. Upprepar om och om igen att jag älskar alla dessa delar av mig trots att det är så väldigt tungt och smärtsamt idag. Och jag skriver.

Tack, säger jag till fyrtioåriga kvinnan som sitter i soffan 17 år bort. Tack, för att du bröt upp från äktenskapet fastän det var så svårt. Tack, för att du trodde på dig själv och släppte fri själen som var på väg att kvävas till döds. Tack, för det hem du valde åt oss alla. Tack!

Tack, för alla de fantastiska möten som ditt mod resulterade i. Tack, för att du tog emot Jesus med öppen famn när han kom till dig. Tack, för att valde tillit fastän du bar på så många erfarenheter av svek. Tack!

Tack, för att du vågade öppna ditt hjärta för kärleken. Tack, för att du valde sårbarhet trots att du var skräckslagen inför att släppa någon nära. Tack, för att du lät dig beröras till både kropp och själ av en man. Tack!

Tack, för att valen du gjorde som kom med en oförglömlig vänskap till både Gud och människor. Tack, för allt du gav och allt du till sist också vågade ta emot. Tack, för att du visade att livet är mycket större än man först kan tro och för att du visade att verkligheten är mycket djupare än den yta vi lär oss att leva på. Tack!

Det är min bästa vän Carina som tagit denna bild på mig. Det krävs en kärleksfull blick bakom kameran för att fånga människan sådan hon är och ser sig själv. Detta är jag. Den jag är när jag vandrar på min inre strand där Jesus en gång klev i land. Barfota i sanden, med skorna i handen, bara ben, klänning och en mjuk sjal över mina axlar. Avslappnad. I mitt rätta element. Bland vänner. Sedd. Älskad. Värdesatt. Till glädje för andra. Levande.

Carina har också tagit denna bild på mig. Hon har fångat värmen i mig. Kärleken jag bär på. Den som har sitt ursprung i Gud.

Det handlar inte för mig om att vara vacker, uppklädd, välfriserad och stylad. Jag vill bli sedd för den jag är och älskad för att jag är just jag. Det är jag av Carina. Och om allt hade varit som det skulle hade jag en sådan här dag ringt henne och lättat mitt hjärta. Hon har aldrig haft något behov av att förstå mig, hon har nöjt sig med att ta emot mig sådan jag är. Full av ord, berättelser, insikter, kärlek och smärta. Hon vet att min djupa närvaro av Gud både är min glädje och något som emellanåt är svårt att bära.

Ofta har jag använt hennes djupa närvaro i kroppen och frågat vad hennes kropp säger när jag delat något. Vi har varit ett fantastisk komplement till varandra, stora kontraster som vi lärt oss att älska hos varandra och nyttja på olika sätt. Men jag kan inte ringa som jag gjorde förut. Vi talar inte längre med varandra varje dag i minst en timme. Den tiden kommer aldrig tillbaka och jag hatar det, för jag saknar våra dagliga samtal där precis allt i livet fick lov att existera. Jag saknar att höra hennes röst, lyssna till alla roliga familjehistorier och känna närvaron hon kommer med. Vår vänskap har varit som en väldig oas som brett ut sig mitt i vår ökenlika värld. Där har funnits levande vatten, skugga och det bästa sällskap man kan tänka sig. Där har funnits god mat, djupa livserfarenheter och kunskap som generöst delats.

Om cancern inte hade kommit tillbaka hade vår vänskap fortsatt att breda ut sig i vår klimathotade värld. Men den kom tillbaka en tredje gång och har bestämt sig för att utgå med segern.

Om hon inte hade haft väldigt ont idag och varit så trött då hade hon ringt, för det var tanken idag, att vi skulle prata en stund. Men mobilen är tyst. Mitt sms ligger obesvarat. Jag vet därför att hon har det svårt. Mycket svårt. Och jag skulle bara vilja vara nära henne, krypa tätt intil och säga: Jag älskar dig. Jag älskar dig. Jag älskar dig, du fina underbara vän.

Hon vet att jag älskar henne och att hennes vänskap är dyrbar för mig, men jag anar att hon ändå inte förstår hur mycket hon betyder för mig. Hur tyst, livlöst och ensamt det känns i den öken där det förut fanns en frodig oas. Jag saknar allt hos henne. Allt.

Carina och jag har ofta pratat om att vi människor blir till i mötet med varandra. Vi blir till i mötet med den blick som ser på oss med kärlek och som inte värderar något som gott eller ont, bra eller dåligt, rätt eller fel. Vi blir till när vi delar med oss av vårt inre och blir mottagna i all vår storhet och vår ofullkomlighet. Vi blir till när vi inte försöker förändra varandra utan istället vidgar våra hjärtan så att vi kan älska alltmer av den andre sådan den är. Vi blir till när vi prioriterar varandra och investerar i vänskapen. Vi blir till när vi står kvar med varandra också när det skaver, svider, värker och gör ont. Vi blir till när vi möter kärlek och älskar varandra. Vi blir till när vi stöttar varandra, när vi tror på varandra varje gång vi tappar tron på oss själv.

Alla människor borde ha sin egen Carina, en bästa vän, en att bli till i mötet med, en att älska och älskas av.

Det plingar till i mobilen. Jag kastar mig över telefonen och ser ett litet rött hjärta på mitt sms, därefter tre prickar som berättar att hon skriver något. Ännu en tid får jag glädjas åt att ha min vän i de små doser hon förmår. Jag kan bara be till Gud om att han lindrar hennes smärta, skänker henne sin kraft och bär henne när det alltför jävligt. Jag önskar att jag kunde be om ett mirakel, men jag har insett i mötet med min väns sjukdom att jag tyvärr inte tror på mirakel även om jag önskar att jag kunde göra det.

En bästa vän önskar jag dig. Någon du kan tänka på med kärlek och värme de dagar och stunder då livet gör ont. Någon du bär i ditt hjärta som en dyrbar skatt. Någon som kommer med kärlek och tröst vid blotta tanken på henne. Någon som fortsätter att inspirera dig också när hon inte längre säger så mycket. Någon som sått ett frö i dig som du fortsätter att vårda i all evighet.

När vi männniskor inser hur mycket vi kan betyda för någon annan inser vi också storheten och det heliga i att vara människa. Vi äger inom oss kraften att både upprätta och att förgöra. Vi väljer själv vilken väg vi ska ta. Så stora är vi människor.

Kram,