top of page

Innan det brister - innanför knoppen möts det gamla och det nya

Det nya livet existerar än så länge endast inom mig. Förnyelsen är inte synlig på ytan för er andra. Det är en inre rörelse i mig, som vore jag en blomknopp på livets träd som ännu inte brustit och slagit ut.


Förbönerna sker spontant i den stund då jag tänker på en människa som jag vet behöver bön och Guds hjälp. När jag är ute och går med hundarna. I duschen. När jag diskar.

En gång hade de sin egen ritual och en given fysisk plats i mitt hem, nedanför krucifixet. Utan en sådan plats har förbönen nästan försvunnit. Den har hållits vid liv vid sänggåendet. Med huvudet på kudden har jag skrivit människornas namn på stenar och lagt vid korset. Satt personerna i båtar och sänt dem över nådens hav till Gud. Tänt ljus som jag placerat i sanden på stranden eller i en hemsnickrad böneljusstake. Med fantasins hjälp har jag framkallat de meditativa bilder som varit min förbön precis innan jag klivit in i nattens sömn.


Matlagningen har tagit ett allt större utrymme i min vardag. Det får numera ta tid att tillreda måltiderna, trots att det går lika snabbt som förut att äta upp dem. Inte mycket halvfabrikat finns kvar. Mina smaklökar har blivit bortskämda. Det är positivt. Jag tillagar nya rätter ständigt. Många är vegetariska.

Men det nya är inte maten utan tankarna jag försöker behärska medan jag lagar mat. De tillåts inte vandra fritt lika mycket som förut. Inte till de platser de varit på så många gånger och sedan återvänt nedslagna. Jag vill att de stannar hos mig där jag är och istället tackar för alla ingredienser som jorden frambringat åt mig. "Stanna här hos mig", säger jag ständigt till mitt sinne. "Var hos mig som är här, inte hos de frånvarande. Överge mig inte för de andra. Lev med mig och lär känna mig. Stanna i min kropp. Lyssna till min själ. Så att jag finner vila i umgänget med dig."


Jag är i en process där jag praktiserar självbehärskning. Mitt sinne behöver det för att komma till ro. Det är vansinnigt splittrande att vara ute på sociala medier för att publicera inlägg, även om inläggen är en fin frukt av mitt arbete med Gud. Alla miljoner intryck jag översköljs med har inte en samlande inverkan på mitt sinne, utan tvärtom. Också att titta på teve kan fragmentera mitt fokus och så en massa ord och bilder i mitt sinne som jag sedan måste sopa bort.

När jag nu bor hos min dotter och hennes två hundar påverkas också mitt sinne. Jag saknar mitt knivskarpa fokus. Det som gör att jag kan förlora mig i skapandet eller i Bibelns berättelser under flera timmar. Alla de yttre ljuden och rörelserna inverkar på mig. Bristen på en samlad lång tystnad och stillhet gör att jag dras ur mig själv, ibland väldigt drastiskt. Som när hundarna plötsligt skäller precis när jag är djupt försjunken i något.


Just nu förmår jag bara koncentrera mig korta stunder i taget. Det är omöjligt att leva i djupet av mitt väsen när jag ständigt kallas ut ur det. Det påverkar både kropp, själ och sinne. Jag blir trög och trött. Men också det kan Gud använda.

Nu när mitt sinne är trött är det är fladdrande. Så Gud passar på att vädra ut de gamla tankar som inte tjänar något gott. Istället gör han plats åt sina nya tankar, de som ska hitta sin plats i mig så jag kan vandra på okända stigar.


I detta knoppliknande tillstånd existerar alltså både det gamla och det nya. Det är trångt, måste jag erkänna. Det är omväxlande väderlek. Sol och moln. Grönskande frodighet och torr öken. Allt på samma gång. Ny spirande tro och gammal uttorkad längtan. Något som vill komma till liv samtidigt som något redan har dött.

I detta trånga utrymme ska jag försöka pressa fram ett porträtt och en Sötnosenserie till Bunkeflo kyrkoblad. Hur intressant personen än är och hur mycket jag än älskar Sötnosen så är det verkligen inte enkelt. Att vara närvarande med det som är just nu, livet och de subtila rörelserna i denna trånga blomknopp, och samtidigt producera frukter på bar kvist, det tar enormt mycket på mina egna livskrafter. Trots att Gud är med mig.

Jag försöker finna vila i att det är det sista jag gör på detta gamla vis där efterfrågan styr utbudet. Jag kan inte längre producera på det gamla sättet. Framöver kommer jag endast att kunna erbjuda det som redan är skördat. Det är det enda hållbara sättet att leva på. Åtminstone för mig.

Vad Gud efterfrågar av mig är aldrig mer än vad jag kan klara av. Den regeln gäller inte i relation till människor. De vill oftast ha något mer eller något annat än vad jag ger dem. Vi har lärt oss att vi kan äta jordgubbar hela året om, inte bara i juni när de har säsong och smakar himmelskt. Och så som vi ser på och behandlar Skapelsen, så ser vi på och behandlar vår egen kropp och andra människors liv. Vi lever efter vår egen lust och vad vi är sugna på i stunden. Men en sådan livsstil kan aldrig mätta på djupet. Och den utarmar alla, både producenter och konsumenter. Den fyller inte det tomrum varifrån suget egentligen kommer.


Idag är det fredag. Jag ska sätta ord till en Sötnosenbild jag tecknade för ett bra tag sedan. Varje fredag lägger jag upp en sida av min framtida bok - Sötnosen och Anden läser PsaltarenSötbloggen, hennes Instagram och Facebook.

Därefter ska jag lägga upp den näst sista av mina tavlor på Instagram. Jag kallsvettas vid tanken på att behöva besöka sociala medier, men om jag ska kunna visa upp Gud i min tappning är det just nu det sätt jag har att tillgå. Det får bli ett kort och koncentrerat besök.


Och idag behöver jag ta korta fokuserade stunder med jämna mellanrum för att arbeta med texten till porträttet. Deadline är om fem dagar. För femton år sedan hade jag klämt fram den texten under dagen. Numera är det en omöjlighet. Jag behöver en evighet till mitt förfogande, för jag förmår ingenting längre av egen kraft. Det är sanningen, även om den kan vara obekväm för andra och mig själv att behöva förhålla sig till.


Men hur kan jag då skriva all denna text, om det är så trångt och krävande?

Närvarande i nuet är en vidöppen plats. Där flödar livet och mitt sinne är fritt att bölja i Guds vind utan krav på ett resultat, utan krav på form och innehåll, utan krav på vinst och lönsamhet. Livet i sig är produktivt. Om man gläds åt vad livets träd producerar istället för att avkräva vad man själv vill ha ut av det, översköljs man av en mångfaldig rikedom. Och just nu i denna stund hörs ett "Amen" från himlens alla fåglar när de utbrister i en kakofoni av sång och drillande. Och jag svarar med ett "amen" tillbaka till dem. Som jag ser på livet i mig själv, så ser jag på livet i Skapelsen. Jag är av både himmel och jord.


Kram,

Marie





16 visningar

Comments

Rated 0 out of 5 stars.
No ratings yet

Add a rating
bottom of page