top of page

Jag är för feg för att våga svika

Ännu en morgon, förmiddag kanske en del skulle kalla det för, kommer Ylva Eggehorns bok med tröst till mig. När jag slipper känna mig ensam med livet sådant det är just nu återvänder lugnet. Locket av ångest som bildats under natten brister och fram strömmar lättnadens tårar.

Trots att jag sover nio timmar varje natt är jag trött när jag vaknar. Jag noterar att minsta lilla krav skapar ett tryck över bröstet, till och med att komma upp till klockan tio för att gå till tvättstugan. De senaste dagarna har det blivit köpemat för jag har ingen ork att laga något åt oss att äta. Min dans börjar idag, inte förra veckan insåg jag när jag stod där den gångna onsdagen, och jag funderar på om jag klarar av att gå dit. Kommer snurrandet att framkalla yrsel, liksom buss- och tågresorna gör? Kommer jag att orka med alla nya människor? Och det är min dotters födelsedag, har jag kraft nog att gå över och gratta henne, klarar jag av barnbarnens stim?

Det är många år sedan jag behövde ställa mig alla dessa frågor, men det är inte första gången i mitt liv. Lyckas jag inte bromsa utvecklingen av hur jag mår är jag på väg mot en tredje utmattning sedan 2002. Det känns nästan overkligt. Och enda sättet jag förmår behålla lite distans till det hela är att skriva om det. Inte göra som tidigare generationer har gjort, tysta det som är svårt och obekvämt, hålla det inom familjen, eller i värsta fall inom sig själv. Jag orkar inte det längre, att vara ensam med det svåra, att vara någon annan än den jag är. Det får vara slut med det nu. Supermamman är död. Stålkvinnan är död. Under den röda manteln och torson av metall finns en människa av kött och blod. Hon är jag. Jag är hon.


"Att vilja det som är vackert och gott, är det inte bara ett uttryck för genuin maktlöshet? Det ger mig åtminstone chansen att vara exklusiv. Något jag skyggat för hela mitt liv men börjat bejaka, sent i livet. Min ondska, hårdhet, framförallt min feghet inbillar jag mig känna. Men varför trodde jag att jag var färdig med min längtan efter godhet bara för att jag hade gjort upp med snällheten och följsamheten? Varför var jag inte mer nyfiken på det i mig som drogs till ljuset? Att det finns där är ju märkligt." (Ylva Eggehorn)


Har jag gjort upp med snällheten och följsamheten? Jag tvivlar på det. Bygger inte Supermamman just på mina försök att vara snällheten själv? Och är inte Stålkvinnan den som försöker vara följsam in absurdum?


Det är verkligen tröttsamt att skämmas för att man är människa, för att man är uppbyggd av just kött och blod, av levande material som inte tål hur mycket som helst, och som med åldern dessutom blir skörare.

Ett exempel på osund följsamhet är tanken jag tänkte igår när jag funderade över hur jag ska kunna gå tillbaka till jobbet som husmor. Första hindret är resorna dit och hem. Just nu klarar jag inte av dem. Jag är hjärntrött och alla intrycken som den en timme långa resan innebär slår omkull mig. Min åksjuka som annars är hanterbar klarar jag inte alls av. Så jag har frågat dottern om jag kan låna hennes bil, vilket hon sagt ja till. Men jag är inte helt säker på att jag kan hålla fokus på en mycket trafikerad motorväg i cirka 50 minuter. Dock kan jag inte ha bilen alltid utan måste ta tåget kanske en dag i veckan. Min lösning på det problemet skulle då vara att be om att få utskrivet lugnande medel. Jag hör själv hur tokigt det låter, ändå finns tanken med i bakgrunden.


Jag håller inte på med självrannsakan för mitt höga nöjes skull, utan för att jag måste förstå mig själv så att jag kan bli frisk på alla plan. Jag är trött på alla ytliga lösningar där den djupa problematiken plåstras om men aldrig åtgärdas. Jag vill få rätsida på mitt liv. Jag är inte mina utmattningar. Jag är inte medberoendet. Jag är jag, Marie. Jag är värdefull, jag är snäll men inte dum, jag är följsam, men inte en idiot. Det goda i mig kämpar för att bryta fram och igenom. Det finns i mig, liksom i Ylva Eggehorn, en mycket märklig och stark längtan som sträcker sig efter ljuset, efter godheten. Det är helt fantastiskt att det består, mitt i allt det andra. Det är verkligen märkligt att det vägrar ge upp.

Jag dras till ljuset, det har jag alltid gjort. Jag har sedan barnsben varit kär i godheten och velat efterlikna den. Och kanske just för att jag längtat så mycket har jag också tvingats till alla dessa brottningsmatcher med livet och sådant som motarbetar mig. Jag föddes inte så snäll att jag är dum mot mig själv och inte så följsam att jag framstår som en idiot. Det är något som formats fram i mig för att jag skulle överleva de olika miljöer jag som barn och vuxen vistats i. Om det är någon som ska skämmas för den utgången så är det iallafall inte jag, utan de händer som inte var varsamma och de ögon som inte såg på mig med kärlek. Jag vägrar bära den skulden och skammen. Den var aldrig min.


Min grundkänsla inför andra människor är kärlek. Jag har älskat andra så länge som jag har funnits till. Mina föräldrar, mina syskon, mina vänner, människor i allmänhet. Jag har mött kärlek från andra människor, men jag har också mött mycket av det som inte varit kärlek och det har satt sina spår. Spår jag kommit att gå i helt omedvetet för det var vad jag lärde mig. Spår jag ständigt måste kliva ur för att söka mig till helt nya stigar. Både sådana som andra före mig trampat upp, men också de stigar där jag är den första att sätta ned mina fötter. Just nu känns det som att jag gör just så. Hugger ner sly, söker efter torr mark att vandra på, ett steg i taget utan att veta om jag kommer att hamna i ännu en återvändsgränd eller plöstligt stå inför väldiga vida vidder och andas frihetens andetag. Det finns ingen garanti. Många är det återvändsgränder jag kommit fram till efter att i flera år har gått i den riktning mitt hjärta satte ut. Så jag har insett att också hjärtat är lurigt, inte ens det går att helt lita på, för även det bär sina spår av sår.


När jag skriver är jag i kontakt med den goda längtan i mig, med den del som sträcker sig efter ljuset, som vill älska och älskas. När jag skriver känner jag mig stark även när jag är sårbar och sjuk. När jag skriver känner jag igen mig själv, den jag är när jag inte försöker vara någon annan. När jag skriver tänker jag inte, jag överlåter mig till sanningen för jag har lärt mig att lita på den även när den är obekväm och svårsmält.

I Bibeln talas det om en "Guds rustning", den bär jag när jag skriver. Dock skulle jag inte beskriva den som en stridsrustning såsom Paulus gör.


"Spänn på er sanningen som bälte och klä er i rättfärdighetens pansar och sätt som skor på era fötter villigheten att gå ut med budskapet om fred. Håll ständigt trons sköld framför er, med den skall ni få den Ondes alla brinnande pilar att slockna, och grip frälsningens hjälm och Andens svärd, som är Guds ord."


För flera år sedan minns jag att Sötnosen berättade hur hennes gudsrustning såg ut. Inte ser den ut att klara ett krig inte, men däremot lämpar den sig för ett fredsarbete, en sorts motståndsrörelse. Inte det minsta passiv, men aktiv på ett annat sätt än den som är ute efter att slåss och bekämpa det onda med ont.


Sötnosens gudsrustning


Jag skrev igår om sprickan i min grund. Jag anar att den sprickan kan vara just barnet i mig. En sårbarhet jag behöver lära mig att leva med. Och det mest sannolika är att den sprickan uppstod när jag var sex år. Vad som hände då har jag skrivit om så många gånger att jag inte orkar upprepa mig igen. När jag tänker tanken att be om lugnande för att klara av resorna till jobb då behöver jag komma ihåg att det är just detta barn jag försöker lugna med medicin när allt hon egentligen behöver är trygghet och tröst, tillit till att jag inte kör över henne och därmed mig själv. Där är ett direkt övergrepp mot barnet i mig, mot den spricka i min grund jag inte själv orsakat men som jag måste acceptera och leva med.

Tanken på att stoppa in tabletter i barnets mun för att hon ska hålla sig lugn så jag kan åka till mitt arbete blir helt grotesk. Och tyvärr kan jag inte låta bli att dra en parallell till alla de barn som vi medicinerar för att de ska kunna stå ut med att gå i skolan, så att föräldrarna ska kunna gå till jobb. Ingen av oss tycks riktigt kloka i huvudet, får jag nog erkänna. Att droga ett barn kan väl knappast vara lösningen på ett problem som de vuxna skapat och upprätthåller. Det är bara att skjuta problemet på framtiden och då kommer det att ha växt sig ännu större.


Jag har fortfarande inte kontaktat vårdcentralen. Låt oss säga att jag är bra på att skjuta upp vissa saker. Just nu med motiveringen att jag försöker komma på vad jag ska svara om de frågar vad jag behöver. Hur översätter jag kravlös kärlek till medicinska termer? För det är just kravlös kärlek jag behöver. Från mig själv och från alla andra. Inga som helst förväntningar, ingen press och ingen stress, så att jag kan återvända hem till mig själv och det lugn som jag vet finns där, trots sprickan i min grund.

Kanske är jag feg. Ja, jag är nog feg, inte alls så modig som människor vill tro. Jag går hellre till ytterligheternas kant än känner att jag sviker. Jag är för feg för att våga svika! Är det roten jag nu stirrar på? Det här är känsligt, känner jag. Det är sårigt och gör ont. Det gör mig ledsen. Det är jobbigt att möta.

Jag är feg för att jag är rädd. Rädd att bli illa omtyckt. Rädd för att man ska tala illa om mig. Dessutom tycker jag inte om konflikter, bråk och tjafs som inte leder någonvart än till att alla parter blir sårade. Jag är rädd för att göra andra ledsna och besvikna, att de känner att jag sviker eller överger dem. Jag vet ju hur det känns. Hur ont det gör. Så hur löser jag det, hur kommer jag förbi min feghet? Genom att svika mig själv, förbise sprickan, överge mina egna behov och internalisera striden. För det var barnets enda lösning. Som liten såg jag ingen annan utväg. Men den är inte frisk, den är överlevnad, inte ett liv. Jag får nog gå en runda till tvättstugan och smälta detta. Jag känner tårarna komma. Sorgen över mig själv och denna livslånga kamp. Hur jag under den fegheten längtar efter att få leva. Längtar så det gör ont. Tårar av tröst.



Kram,

Marie Ek Lipanovskas logotype



13 visningar

Kommentare

Mit 0 von 5 Sternen bewertet.
Noch keine Ratings

Rating hinzufügen
bottom of page