Högmässan har startat denna morgon. Jag är inte där. Trots att evangeliet handlar om Jesu möte med Maria från Magdala. Trots att jag älskar just den scenen mer än alla andra i hela Bibelns värld. Trots att den på så många sätt handlar om mig och Jesus.
Men Maria stod och grät utanför graven. Gråtande lutade hon sig in och fick då se två änglar i vita kläder sitta där Jesu kropp hade legat, en vid huvudet och en vid fötterna. Och de sade till henne: »Varför gråter du, kvinna?« Hon svarade: »De har flyttat bort min herre, och jag vet inte var de har lagt honom.« När hon hade sagt det vände hon sig om och såg Jesus stå där, men hon förstod inte att det var han. Jesus sade till henne: »Varför gråter du, kvinna? Vem letar du efter?« Hon trodde att det var trädgårdsvakten och svarade: »Om det är du som har burit bort honom, herre, så säg mig var du har lagt honom, så att jag kan hämta honom.« Jesus sade till henne: »Maria.« Hon vände sig om och sade till honom: »Rabbouni!« (det är hebreiska och betyder mästare). (Joh 20:11-16)
Tre kvinnor i Evangeliet har jag stora likheter med. Alla heter Maria, men till sin person är de väldigt olika. Moder Maria, Maria från Betania och Maria från Magdala. Jag är lika dem alla på så många sätt. I berättelserna om dem ser jag mig själv. De olika sidorna i min inre människa. Jag har länge sökt efter harmonin i dessa mina inre personligheter. Lyckas jag fläta samman dem utan att en tåt blir tjock på en annans bekostnad kommer min tro att vara av en sådan karaktär att den är mjuk och ledig, men tät och stark. Som en fläta i mitt hår.
Jungfru Maria är min tro. Den sida av mig som känner mig mest levande när jag bär liv inom mig. En gång i form av människobarn. Idag lever Sötnosen, ett Andens barn, i min moderskropp.
Maria från Betania är mitt hopp. Den sida av mig som sitter vid Jesu fötter och lyssnar till både hans muns undervisning och blodet som pulserar i hans kropp.
Maria från Magdala är kärleken. Den sida av mig som måste få älska och se kärleken materialiseras. Hon ger Sötnosen kropp i teckningarna och Ordet blir till tavlor.
Mina Marior är inifrån och ut: ande, själ och kropp.
Jag är inte där, men han lever. Jesus är uppstånden.
Jag är inte på mässan. Min inre Maria från Magdala stod vid graven redan i påsknattens mässa. Jag har ropat: Kristus är uppstånden. Jag behöver inte gå med bud till de andra lärjungarna. De vet själv. Min Maria från Magdala kan sluta upp med de andra Mariorna i mitt inre. Flätas samman i jordens djup.
Bibeln ger mig inga svar och få ledtrådar på vad som händer med Mariorna efter Jesu uppståndelse och hans kommande himmelsfärd. Jag kan inte söka vägen framåt i bokens sidor. De berättelserna jag önskar fanns för mig att läsa skrevs inte ner. Jag måste vandra med Jesus och låta honom vara författaren av mitt nästa kapitel. Annars vandrar jag i cirklar, i fotspår som leder mig tillbaka snarare än framåt. I ett ändlöst sökande där min längtan efter en kärlek som tar kropp i mig, i dig och i vår värld långsamt tynar bort för att till sist dö av undernäring.
Det är viktigt för mig att kunna identifiera mig med andra människor och känna både gemenskap och tillhörighet. Jag gör det i dessa Bibelns tre Maria. Jag har sökt länge efter förebilder för min tro och min längtan efter kärleken. Jag finns inte i en av dem. Jag ryms inom den stora öppenhet som deras kontraster bereder rum för, i deras kärlek som i första hand riktar sig mot Jesus och i gemenskapen de alla har med Anden. Inom mig flätas då en gemenskap. En kvinna som kan vara moder utan påtvingad jungfrulighet. En kvinna som kan knäfalla och lyssna utan att vara tystad och försvarslös. En kvinna som kan längta och älska utan att förlora sig i åtrån.
Glad påsk!
Marie
Comments