top of page

JAG ÄR PÅ VÄG HEM, MED JESU HJÄLP

Kinderna är röda efter den kyliga men soliga vinterpromenaden. Uteplatsen har varit översållad med fåglar hela dagen. Just nu har vi besök av rödhakar och en koltrast. För några timmar sedan fyllde jag på ena matbordet, det är nästan uppätet. De har bajsat lite överallt, men lite skit får man ta om man vill njuta av de gulliga pippisarna.


Lina sitter inne i soffan och teven är påslagen trots att det bara är eftermiddag och hon tittar inte ens. Det är trav på skärmen. Kommentatorernas röster påminner mig om den egna barndomen och när mina barn var små. Längdåkning, slalom, skidskytte, fotboll, isdans, ishockey, olika sporter som visades under helgens förmiddag och eftermiddag beroende på årstid. Sorlande röster i bakgrunden, strötittande, slappande i soffan. Hemkänsla sprider det.


Jag är på väg hem, tänkte jag under promenaden för en stund sedan. Orden lät jag sjunka ner i mig. Intressant, då är jag alltså inte hemma.

Jag inser att man kan vara borta, gäst i en annans hem, liv eller på en plats i världen och ändå känna sig som hemma. Det är gott att det är så, att hemkänsla kan finnas hos andra och på många ställen.

Jag har känt och känner mig hemma i kyrkan, bland kvinnorna i bokprojekten, i mötet med en manskropp och här hos min äldsta dotter. Men att känna sig hemma är inte detsamma som att vara hemma. Det har jag aldrig tänkt på. Jag har inte kunnat urskilja dessa förut. Jag har trott att jag varit hemma för det har känts som om jag har kommit hem.


Igår kallade Jesus mig till en ny plats i mitt inre. Jag förstod efteråt att han delar upp mitt liv. Inte separerar, utan delar upp. Skillnaden är stor. Jesus klyver inte mig. Han särar på något inom mig. Det kändes ovant, men jag fick syn på många saker om mig själv.


  1. Jag anade att det var Jesus som kallade på mig även om jag inte kunde se honom.

  2. Jag ville komma väl förberedd ifall att det var någon annan jag skulle möta.

  3. Jag valde tillit till mitt hjärta.

  4. Jag dröjde inte.

  5. Jag flydde inte från något eller någon, jag gav mig iväg till en plats som plötsligt och oväntat visade sig för mig och kallade mig till sig.

  6. Jag bad Anden att gå före för att visa vägen så att jag inte gick vilse och inte hamnade i knipa.


Idag i kyrkan under högmässan var en ung kvinnlig musikant inbjuden att spela klarinett. Det var som att få ett hugg i hjärtat när hon började spela. Det kunde ha varit jag, tänkte jag, och mindes hur jag som ung tjej i tonåren hade spelat klarinett men valt att sluta trots att det fanns potential. Jag hade nog aldrig kommit att spela i Malmö Symfoniorkester om jag hade fortsatt, men jag hade spelat i kyrkan. Om ...


Jag tittade på den kvinnliga prästen som liksom jag var besökare i mässan. Sedan såg jag på den kvinnliga diakonen framme vid altaret. De kunde ha varit jag, tänkte jag. Hon, hon och hon, kunde ha varit jag. Jag kunde ha varit den som spelade klarinett. Jag kunde ha varit prästen. Jag kunde ha varit diakonen. Om ...


Om... jag hade haft Jesus vid min sida redan som barn och tonåring. Om jag hade haft en tro. Om jag hade blivit vägledd av Jesus. Om jag hade sluppit lita till mig själv. Om jag hade haft någon att rådfråga innan jag tog några beslut. Om jag hade sluppit att alltid försöka veta vad som är bäst för mig.


Det är stjärntydarnas dag idag. De tre vise männens dag. Jag har gett Jesusbarnet mina tre gåvor, det bloggade jag om igår. Gåvor jag först fick av Gud och som jag därför bara ger tillbaka. Sötnosen, tavlorna och mitt liv med alla sina ord.

I mitt inre finns en plats för allt detta. Där bor Josef, Maria och Jesusbarnet. I deras hem finns också alla mina gåvor. Det är den platsen jag trott var mitt hem. Jag har känt mig hemma där. Det har varit som att komma hem. Men det är inte hemma. Det är mitt hem i världen och det är Guds hem i världen. Kyrkan är den yttre plats som är en återspegling av min inre plats. I kyrkan finns Josef, Maria, Jesusbarnet och alla de gåvor vi troende bär fram till dem.


Jag är på väg hem. Hemma är hos Jesus. Den inre platsen för detta hem har just öppnat sig i mig. Den yttre vet jag inte hur den kommer att se ut.

Jesus lämnar sitt barndomshem och ger sig ut i världen. Så gör de flesta människor. Det är att bli vuxen, att flytta hemifrån och bygga ett eget hem.

Jag gjorde det tidigt. Innan jag egentligen var redo. Lite vind för våg. Utan att vara förberedd. Utan att ha hunnit bli vuxen i verklig mening. Vägledd endast av en vilja att komma bort, inte att komma hem.


Nu vill jag bara hem. Jag vill vara nära honom och leva ihop med Jesus. Få stöd och hjälp med att ta kloka beslut för mitt liv. Bygga upp ett helt liv ihop med honom. För i uppdelningen som han gjort i mitt inre ser jag att något väsentligt saknas. Hela min tro har med åren kommit att bli mitt arbete, på samma sätt som familjen tidigt blev ett arbete, äktenskapet ett arbete, barnen ett arbete, meditationen ett arbete, ja allt det goda och alla relationer blev ett arbete. Till slut fanns ingen plats för vila.

Jag önskar att min tro också är mitt privatliv. Att tron är vila och återhämtning. Att tron är glädje och vänskap. Att jag har ett liv med Jesus bredvid mitt arbete. Att jag är människa också utan allt det jag ger och gör för kyrkan vare sig det är i henne eller utanför. Jag önskar att relationer är vila. Att familjen är vila. Att hemmet är en plats där jag vilar.


Jag är på väg hem, tack vare Jesus och med Jesu hjälp. Uppdelningen inom mig visar sig redan i små yttre detaljer.

Kanske är det så att hemma är en plats som inte är cementerad på en och samma plats hela ens liv. Kanske är det så att vi emellanåt flyttar från ett hem till ett annat. Jag ska inte lämna kyrkan. Liksom jag inte lämnat min mamma. Jag besöker dem båda. Jag känner mig hemma hos dem båda.

Uppdelningen som är på att ske är en uppdelning som aldrig riktigt skedde när jag var ung, därför ser jag mycket framemot att få veta vad den ska leda fram till. Vem är jag när hemmet skänker mig vila, återhämtning, frid, glädje, värme, omsorg och kärlek? Vem är jag när jag kan slappna av hemma och ta emot det jag behöver för mig själv som människa? Vem är jag när de nära relationerna är vilsamma? Jag vet inte. Det är något nytt för mig.


Jag längtar verkligen efter att leva mer uppdelat. Var jag än varit förut, på platser, i sammanhang och i relationer har det alltid inneburit mer arbete än vila för mig. Jag har oftast varit den som låtit den andre vila. Den moderliga. Den som försakar för den andres skull.

Det kom att bli en identitet. Jag är den som alltid finns där. Den man alltid kan komma hem till. Den som står redo att hjälpa oavsett vad som hänt. Jag har vant mig vid att vara sådan och andra har vant sig vid att jag är sådan. Nu får jag lov att lämna det bakom mig. Jag får vara otillgänglig. Jag får vara den behövande. Jag får vara den som kommer hem och vilar upp mig.

Det är den gåva Jesus vill ge mig. Den är stor. Det är ett helt nytt sätt att leva. Ett jag ännu inte känner till men ser framemot att utforska. Jag är nyfiken också på hur det kommer att påverka min relation till mitt arbete. Vad händer med allt det jag ger och gör när jag kan komma utvilad och uppfylld till mitt arbete? Vet inte. Jag är så van vid att arbeta utifrån min tomhet, mitt intet och min oförmåga. De tre var mina första gåvor till Jesusbarnet. Ur de väldigt mänskliga gåvorna har Sötnosen, konsten och vittnesbördet fötts fram. Det är fint, att Gud kan använda det vi har om vi bara ger honom det.


Jag är 55 år. Det är försent att bli präst, diakon och klarinettspelare. Det vet Jesus också. Men det är inte försent att vandra hem till Jesus. Det är inte försent att bo ihop med honom. Det är inte försent att vara älskad och ompysslad av honom, att få vägledning, svar på frågor och stöd och hjälp. Det är inte försent att bygga ett liv med hans hjälp som är uppdelat i privatliv och arbete, där Jesus alltid är inblandad. Det är inte försent att lyssna till vad Jesus tänker är bra för oss. Vad Jesus anser är ett gott nästa steg. Vad Jesus vill.


Min längtan är god. Den är ren och fin. Ett återsken av Guds längtan för människan. Jag kan ge Jesus min längtan efter ett fridfullt och varmt hem som är vilsamt för mig och samtidigt gästvänligt för andra. Jag kan ge Jesus min längtan efter att stå på egna ben så att jag kan försörja mig själv och tillgodose mina mänskliga behov. Jag kan ge Jesus min längtan efter att älskas av och älska en Guds man, så att jag har gott sällskap i min vardag av både den vuxne Jesus och en mogen man.


Jag är på väg hem, med Jesu hjälp. Därför att han är min Frälsare, den som räddat mig.


Ute har det mörknat, men snön lyser upp. Jag ser inga fåglar. Kanske har de ätit upp allt. Det börjar bli tid att laga middag och tända belysningen på uteplatsen. I bakgrunden hör jag sorlet från rösterna på teve.

Hon, hon och hon, de tre som jag tänkte kunde ha varit jag. Vad de kvinnorna gör denna lördagkväll vet jag inte, men här är iallafall jag. Med dig. Med er. Och vi har Jesus med oss. För där han är, där är också jag. Kanske har han sträckt ut sin hand till dig med för att leda dig hem till sig. Isåfall lär våra vägar korsas någonstans på vägen en dag.


Kram,






bottom of page