På matbordet står saker som ska slås in i julpapper. Ett vitt ark bär på listan med mat som ska inhandlas. En liten lapp talar om vad som ska bakas och köpas. Om två dagar firar jag jul med familjen. På själva julafton är jag ensam med Gud, men vandrar iväg en stund för att tomta för mina barnbarn och avslutar sedan kvällen i kyrkan.
Det fanns en tid då det värsta jag kunde tänka mig var att tillbringa julen eller någon annan högtid på egen hand. Då ensamheten var ett straff, ett utanförskap fyllt med känslor av övergivenhet. Så är det inte längre. Den självvalda ensamheten, främst under jul och påsk, kan vara den finaste av gåvor för mig när hela världen vibrerar av förväntan eller ängslan. Ensamheten bereder väg för Herren, om jag ska uttrycka mig högtidligt. Jag ges en möjlighet att vara djupt närvarande i mig själv och med min kropp, och där möts vi - Gud och jag.
I torsdags på morgonmässan talade prästen om mörkret i världen. "Föreställ er ett mörkt rum ..." sade hon utan att veta att de där orden är som "Sesam, öppna dig!" för mig. De för mig rakt in i min meditativa värld. Den som numera är genomsyrad av Guds närvaro.
När dörren i det mörka rummet öppnades och ljus strömmade in stod han där. Han som är ljusets sändebud, som lyser starkare än alla stjärnor tillsammans och som kommer med en frid världen aldrig skådat. Min älskade fina Jesus, Världens ljus.
"Föreställ dig ...", hur ofta har inte jag uttalat de orden i mina meditationsgrupper. Jag skulle också ha kunnat säga det med många ord. "Tänk bortom dina vanliga tankar, öppna fantasins portar på vid gavel, våga drömma och ge hoppet och längtan inom dig lov att sväva fritt en stund utan att du dömer, begränsar eller måste förstå allt du får se och uppleva." Det finns en hel värld bortom den synliga och påtagliga vi lever i och fantasin är en nyckel som låser upp portarna in dit.
I min föreställningsvärld finns en hel värld. En ny himmel och en ny jord är redan där en verklighet. Inga lögner och ingen ondska råder här. På åkrarna är det Fadern som sår och skördar. På det stora korset hänger inte längre Jesus. Han har stigit ned från det och strövar fritt omkring över de öppna landskapen, på stränderna, inne i skogarna, nere i dalen och uppe i höjderna. Det är en föreställningsvärld som expanderar. Inte av min kraft, utan när Gud bestämmer sig för att öppna upp och synliggöra ännu en bit av sig själv för mig.
När jag skriver detta inser jag hur självklart detta är för mig. Hur jag tar denna föreställningsvärld för given. Kanske för att det är en gåva, en gåva som Gud aldrig tar tillbaka oavsett hur jag hanterar den, inte ens om jag skulle missbruka den. Går det ens?
Den är så självklar att jag inte riktigt förstår värdet av den och storheten i den. Men nu när jag berättar om den ser jag på den med lite andra ögon. Och jag förundras. Jag bär inom mig en ny himmel och en ny jord. Jag bär inom mig himmelriket. Här sover jag bredvid Jesus om natten med stjärnhimlen som täcke och hans arm som kudde. Hit går jag så ofta jag kan för att sitta ner och dela med mig av vad dagen innehållit som varit både svårt och fint. Här talar jag med Fadern och får ibland lyssna till hans ord. Skogarna, åkrarna, ängarna, bergen, gräset, blommorna, ja himlens alla fåglar och markens alla djur vittnar här inne om Guds liv och kärlek. Här verkar vi för alla och blir till i mötet med varandra. Det går inte att förstå, men det går att föreställa sig om man är som ett barn som aldrig slutar hoppas på kärlekens seger i alla människors hjärtan.
Kram,
Comentarios