Rösterna omkring mig är många. Fåglar, hundar, barn och vuxna. Ljud som kommer och går. Däremellan rasslar grenarna i ekarna. Som om de skakade av sig vägdammet från oss människor. Solen är stark när den tittar fram mellan molnen och luften är varm. Jag läser Stinissen och en pusselbit faller på plats.
När jag tittar tillbaka på mitt liv ser jag att jag har en egenskap som i relation till människor kan vara den värsta tänktbara att ha, men i relation till Gud är den en fullträff. Jag förlorar mig i relationen till människor. Så har det varit sedan tonåren, ja kanske till och med sedan jag var väldigt liten. Något i mig har nog alltid tänkt och känt att jag är ingenting av mig själv, men jag kan vara allt i relation till någon annan. Kärleken är ju ingenting som existerar av sig själv, utan alltid i relation till den andre.
Med enkelhet och utan någon större eftertanke kliver jag in i relationer och ger mig själv och mitt liv åt den andre. Jag har i alla år fått höra att jag ska behålla något för mig själv, att bara ge av mitt överflöd, att först se till att jag har allt jag behöver. Därför har jag känt mig fel. De andras ord har klingat falskt i mina öron. Som rädsla. Som bristande tillit. Som kontrollbehov. Som egoism. För kärleken tänker inte på sig själv på det viset, har en djup röst inom mig hävdat.
Vi lever i en värld där narcissimen breder ut sig, där självförverkligandet sker på andras bekostnad och girigheten har fått fritt spelrum. Under sådana omständigheter kan jag vara lätt att köra över nu när mina vassa armbågar är ett minne blott. Kanske var det därför Gud sände Jesus till mig. Inte för att förändra mig, utan för att ge mig en fredad plats, en relation där vi båda förlorar oss i varandra. För är det inte just det jag längtar allra djupast efter? Att den andre ska förlora sig i mig. Att den ska ge allt den har utan rädsla, i tillit till kärleken, i vissheten om att vi finner oss själva när vi förlorar oss i varandra. Jag vet att det är så. Även om hela världen påstår något annat. Jag vet att det är så. Jag vet det med hela mitt väsen.
Jag har funnit någon att älska utan rädsla. Jesus. Jag kan förlora mig i honom. Jag kan förlora mig i arbetet för honom. Ingenting destruktivt händer. Jag bryts inte ner och går inte under. Jag har försökt att leva så i relation också till en del människor, men inte funnit någon som längtar efter ett sådant liv. Kanske finns de inte. Kanske går det inte att leva så människor emellan. Livet får utvisa. Viktigast är att jag funnit Honom som vill detsamma som jag. Som kommit för att älska utan gränser, för att uppgå i varandra, för att förlora sig själv i mig och där finna oss båda.
Var rädd om dig!
💝