Jag vet vem jag är och vad jag är här för att göra

Det blir ingen dans ikväll, trots att jag vet att jag mår bra av det. Det blir ingen kvällsmässa heller, trots att nattvarden alltid är ett välkommet inslag. Inte heller blev det något arbete idag, trots att jag skulle ha arbetat hemifrån.

Jag har idag befunnit mig på en plats i mig själv som låtit både sinnet och sinnena att vila. Om jag hade tvingat mig till att göra administrativt arbete, tagit mig till dansen eller besökt kyrkan, då hade jag begått våld på mig själv. Jag har kompledighet att ta ut. Dansen är öppen för mig nästa vecka. Kyrkan likaså. Varsamhet om mig själv behövde jag idag och det fanns utrymme och möjlighet för det.

Jag vet vem jag är och jag vet vad jag är här för att göra. Efter 27 år ihop med Gud har jag kommit fram till dessa insikter och jag kan med några enkla ord uttala dem.

Jag känner till det namn Gud kallar mig vid och jag vet vad det namnet betyder. Det är inget alla andra behöver ta del av.

Jag vet vad jag är här för att göra - att hjälpa de som hjälper. Det har alltid varit mitt uppdrag, sedan jag var ung tjej. Det fortsätter att vara så. Det är bara individerna och sammanhangen som skiftar.

Jag vet också att flit och displin inte räcker för att utföra mitt uppdrag. Jag behöver kärlek och inspiration för att mitt arbete ska beröra eller göra verklig skillnad.

Kärleken och inspirationen kommer från Gud. Jag kan inte framkalla dem, enbart ta emot dem när de kommer. Jag behöver vara öppen och mottaglig för dessa gudomliga gåvor. De kan inte förtjänas och inte kommenderas fram. De finns lite överallt, ibland på de platser och i mötet med de människor jag inte alls förväntar mig. Därför är det av största vikt att våga vara öppen för att det jag behöver kan komma från helt oväntade håll.

För egen del är det just kärlek och inspiration som är mina stora glädjeämnen. De är huvudingredienserna som gör mitt liv värt att leva. Jag insåg vid min svåra sjukdom för några år sedan att jag kan leva ganska länge för andras skull, för min mammas, mina barn och barnbarns skull, men att det faktiskt finns en gräns i mitt hjärta när det inte räcker längre, då jag behöver något mer för att inte ge upp. För jag är mer än mina familjerelationer, jag är också min egen person, med eller utan dem som betyder allra mest.

För mig var det en nyhet när jag förstod det, att jag är min egen person. Min egen person finner glädje i kärlek och inspiration. I att älska och älskas för min egen skull, och i att skapa och vara kreativ.

Jag vet också att jag är en ledare, att jag har inflytande på andra människor. Så har det varit sedan jag gick i skolan. Ledarskap är inget man väljer. Det är andra som väljer att se mig som sin ledare genom att lyssna till det jag säger, att följa mitt exempel och att ibland se upp till mig. Det är inte alltid så enkelt att axla det ledarskapet. Jag har många gånger varit rädd för att jag ska vilseleda andra eller att de ska ta skada, i synnerhet sedan jag klev in på den andliga arenan där konsekvenserna ofta kan bli mycket svårare. Det är inte att vara överansvarig om du frågar mig. Det är att ta det ansvar som ligger på en ledare och ha med den medmänskliga rädslan i beräkningen. Men jag vet också att var och en har sitt eget personliga ansvar.

Jag har byggt upp en stor tillit till och en förtröstan på Gud. Det gör att det blir allt enklare att vara min egen person, att hjälpa de som hjälper och att leda andra när jag kallas till det.

Jag kompromissar allt mindre med det jag vet om mig själv och om Gud. Gränserna mellan mitt ansvar och andras ansvar blir allt tydligare. Och jag är mer öppen för olika sätt att hjälpa den som hjälper andra.

Kram,