Den viktiga vilan

Jag har vevat upp parasollet och satt mig i skuggan på balkongen. Ett par bitar vattenmelon ligger kvar på glasassietten vid min sida. Dessertgaffeln som är instucken i det röda fruktköttet låg tidigare i Carinas kökslådor, nu äter jag med besticken varje dag.

En liten ramlösaflaska påfylld med kranvatten står klädd i frostig dräkt vid sidan av min dator på det lilla runda cafébordet.

Jag har varit trött i sinnet de senaste dagarna. För många trevliga sammankomster på kort tid och storstädning på jobb, ihop med en stigande temperatur påverkar mig mentalt.

Huvudet har svårt att komma till ro. Det blir för mycket intryck och stimuli. Och det har varit för mycket kroppsligt arbete den senaste tiden. Jag har haft alltför lite vila och tid att smälta allt det goda. Och med tanke på att den kommande helgen bjuder på mer härliga människomöten behöver jag verkligen ta det lugnt. Landa i min kropp. Vara varsam. Skruva ner tempot rejält. Sitta och glo på molntäcket som nu samlat sig på himlen.

Jag låg tidigare på balkonggolvet och lapade sol. Det fanns en tid då jag lyssnade mycket på min kropp. När jag var sjuk och behövde vila mestadels av dagen.

Men jag vill inte vara sjuk för att lägga örat till min egen kropp. Jag vill lyssna till mer än varningssignaler, en uttorkad hjärna, spänningar och värk. Jag har en längtan efter att höra kroppens viskningar.

Ett trött sinne är ingen god lyssnare. Närvaro handlar om fokus och koncentration, att rikta sin uppmärksamhet och fästa den vid någonting. Det kan vara en kroppsdel för att scanna av hur den mår, en människa som berättar något viktigt eller en vattenmelon som ska skäras upp. Jag har ett mycket vaket sinne. Ett uppmärksamt sinne. Kanske var det därför jag fick smeknamnet "Two inches" igår när jag spelade boule med mina arbetskamrater. För att jag kan vara så uppmärksam att jag exempelvis ser små höjdskillnader i gruset på banan och försöker använda dem till min fördel när jag ska placera mitt klot.

Men när vi ska samtala runt matbordet splittras mitt sinne av alla som pratar samtidigt och efter en tid blir jag väldigt trött av alla ljud och röster.

Mitt sinne finner enklast och djupast vila i fysisk närhet. I det ordlösa mötet. I kramar, pussar, älskog och att bara vila på en mansarm. Det är som om det behövs två kroppar för att balansera upp mitt sinne om man tänker på dem som vikter, tyngder. Också när jag dansar finns en viss vila, som om själva rörelsen drar ner mig i kroppen. Annars är det endast när jag sover som kroppen har övertaget.

Jag rör tårna över det uppvärmda balkonggolvet. Där i mötet mellan huden och underlaget finns också en viss vila. Vilan i den medvetna närvaron. Liksom i fingertopparna som rör sig över tangenterna. Ro finns när kroppen inte måste prestera något, bara vara med.

När jag riktar min uppmärksamhet på sådant som skänker sinnet vila sipprar lugnet in i mig. Vinden som sveper över min kropp. De utslagna blommorna på min nyplanterade vackra slingerväxt. Löv som prasslar. De första gula små blommorna på mina tomatplantor.

Ju mer vaket mitt sinne blir desto mer behöver jag de vilsamma intrycken som inte talar med några ord. För även om jag skulle möta en man som min kropp kände sig hemma med och även om vi skulle ha mycket fysisk närhet, kan vi inte vara sammanvuxna hela tiden. När jag är själv behöver jag ägna mig åt sådant som stillar sinnet och som är varsamt mot min kropp.

Naturen är en vilsam vän. Växter är goda kamrater. En stunds meditation eller att skriva lite är välgörande. En god bok, en bra film, ett danspass, en promenad, en match med boule eller ett samtal med en enskild människa där vi möts i vår sårbarhet, sådant behöver jag mycket av.

Allt som däremot ger mig en klump i magen, får sinnet att börja argumentera, själen att inta en försvarsställning, när jag översköljs av intryck eller tvingas pressa kroppen över sina egna gränser, allt sådant vill jag avstå i mitt liv. Jag behöver inte mer av den varan. Det finns andra sätt att lära känna mig själv, leva mitt liv och komma till insikt om Gud, Skapelsen och vad det är att vara människa. En mer vilsam väg.

Det har blivit kyligt på balkongen. Jag möter doften av lupiner när jag stiger in i vardagsrummet. På golvet nedanför vasen ligger frökapslar från dem. De är invasiva men de är vackra. Om det inte börjar regna ska jag cykla iväg senare och plocka en ny bukett.

Kram,