Jag vilar mig hem till Gud

"Det händer när du vilar" är namnet på en bok av Tomas Sjödin. Jag somnade om efter att klockan ringde imorse. Några vaga minnen av en dröm har jag, men den är ingenting jag behöver försöka minnas för att den har ett budskap, känner jag.

Min kropp och själ behöver vilan, att få slappna av och sakta sjunka ned till den plats jag en gång bebodde. Den som bär den djupa vilan där dagen dukas fram av Gud. En plats jag sällan lyckas besöka numera.

Jag kan inte vara i beredskap och avslappnad på samma gång. Det är en fysisk omöjlighet som går mot naturens alla lagar. Antingen är jag i beredskap med alla sinnen på spänn eller så har alla spänningar släppt så att jag är helt avslappnad. I beredskapen är jag som en knuten näve, i avslappningen som en öppen handflata. Det är inte svårt att förstå hur de olika tillstånden påverkar min öppenhet och mottaglighet.

Just nu vilar jag mig hem till Gud. Vila behöver inte betyda sysslolöshet. Vila för mig är leva utan tidspress, andras förväntningar och krav. Att ta dagen som den kommer. Att låta allting få ta sin egen tid. Inga tider att passa. Att äga mitt eget liv. Jag är ingen slöfock, inte en latmask. Jag tycker om att sysselsätta mig med saker, att umgås med människor, att fylla dagen med sådant som är meningsfullt för mig, aktiviteter jag mår bra av.

Det kommer en dag då jag kanske måste välja. Igen. Jag kan inte både vara Sötnosens mamma och husmor i en församling. Jag kan inte bo hos min dotter och samtidigt leva med Sötnosen. Jag kan nämligen inte vara hemma och borta på samma gång.

Jag läste något av Ylva Eggehorn om en kristen gemenskap som uppstod i slutet av sextiotalet, början på sjuttiotalet. Hon var som ung tjej en del av den. Väckelsen fick massmedias uppmärksamhet. Journalister sökte efter ett säljande namn, "rörelsen". De blev tillfrågade av Lennart Hyland, som ville starta ett religiöst Hylands hörna, att komma och be i studion. De sade nej.

"Vi visste att svaghet inte var en gångbar egenskap, vare sig i samhället eller i fromma kretsar. Vi hade själva mött en överraskande generös Gud, när våra liv på olika sätt brutit samman. Bristen, inte våra resurser, hade fört oss samman. Trots att en del av oss var begåvade och visste om det var det inte det som hade konstituerat vår gemenskap."

Nej, svaghet är inte en gångbar egenskap, varken i samhället eller inom andlighet och religion. Bristen, inte våra resurser, var det som förde oss kvinnor samman i Heal My Voice/Heal My Voice Sweden. Det fanns inget säljande, inget kommersiellt, inget vinstdrivande i det arbetet. Det handlade om Andens gemenskap och en längtan efter helande genom sanningen.

Bristen, inte mina resurser, var det som gav liv åt Sötnosen. Hon är inte en säljande leksak. Hon är en lekkamrat som kommer med Andens gemenskap till vuxna och barn. Därför sade jag nej, när ett förlag såg på henne med kommersiella ögon och där lönsamheten mättes i pengar, inte i återfunna själar åt Gud.

Min svaghet är Guds styrka. Min brist är Guds överflöd. I arbetet som husmor är det mina egna fysiska resurser och min egen mentala begåvning jag använder mig av. Det är inte vilsamt för mig att arbeta så, även om jag har en fantastisk arbetsplats med en bra chef och underbara arbetskamrater. Jag saknar att arbeta i Gud, med Gud och ur Gud. Jag saknar att vila i min brist så att jag kan ösa ur Guds överflöd.

Tittar man på de logotyper och symboler jag använt mig av sedan starten 2008 av mitt företag Själaglad, finns där en tydlig tråd. Det är som att zooma in och se allt djupare in i mitt väsen.

Människan sitter vid korsets fot, omsluten av ord och hon blickar inåt. I sina händer har hon en ny himmel och en ny jord. Bortom hennes fysiska kropp ser du hennes själ. Halsbandet berättar att själen är som ett träd med en krona fylld av kärlek, ett som får sitt stöd från korset. På en gren i själträdets krona sitter Anden, Guds heliga ande, och ropar ut sin längtan efter den sanning som helar. Frukten från den grenen är böcker som människor kan läsa. Berättelser om helande, för uppbyggelse av de som sårats i sin ande och sin själ. Bortom den synliga grenen finns en ännu djupare verklighet, där lever ett barn av Gud i ren och skär tillit till Guds kärlek för henne, för sin skapelse människan. Och i djupet av denna skapelse finns endast en rörelse, människans egen livsande, där Guds heliga ande har slagit sig ned för att leda varje litet drag åt sin älskade människa.

Kram,