Det är i ljuset av Lillys olycka som jag nu står vid den knytpunkt jag känt inom mig i många år men aldrig kunnat se och ta på. Hela situationen med vovven tycks fungera som ett par glasögon för mig. Det som förut var luddigt och suddigt blir klart och tydligt. Det som varit en aning eller en känsla, en sorts inre förvissning, blir nu synligt och fullt begripligt.
Igår fick vi min dotter beskedet att hennes djurförsäkring inte täcker Lillys operation. Kostnaden är 24 000 kr. Tacksamheten överväger ändå. Tacksamheten över att Lina fann specialisten som kunde utföra ingreppet, att det kunde ske så fort, att notan inte var 124 000 kr och att Lilly behövde avlivas för att en sådan summa saknades eller för att skadan var alltför omfattande. Kanske är det just den djupa tacksamheten över livets seger över döden och hoppets ljus över mörkret som gör att jag nu kan se klart.
"Om jag är den som är orsaken till ett problem kan jag inte vara lösningen på det problemet", den tanken kom över mig igår. Trots att jag var trött bestämde jag mig därför för att cykla ner till kyrkan för att vara med på en stilla mässa och ge Gud en möjlighet att vara min lösning. Jag kom tidigt men hade missat att det var korsvägsandakt. Jag ville vara ensam lite och satte mig därför i kyrkorummet och lyssnade på avstånd till rösterna ute i korridoren. Det fick mig att tänka på min egen bok Via Dolorosa: min korsväg som jag tänkte släppa på söndag, men i samband med Lillys olycka kände jag att jag hade fått nog av allt det svåra i livet. Det är så skönt att vara min egen och kunna välja om, att jag inte bryr mig om ifall andra tänker att jag framstår som förvirrad. Jag har sedan länge gett mig den friheten att vara både rörig och klarsynt samtidigt.
När jag satt där i det avskalade kyrkorummet som fastetiden bjuder oss på, med församlingens mässande röster i bakgrunden, då tänkte jag på Jesu vandring till korset och hur denna tid handlar om att låta saker dö för att ge plats åt det nya friska livet som är på väg. Jag blickade på korset bakom altaret och såg på mitt liv genom linsen pengar. Då insåg jag att mitt första pengaminne är förenat med skuldkänslor. Jag är fem-sex år.
Sedan följer jag den svarta rottråden och ser att min pengahistoria som flicka handlar om fattigdom. Och när den grenen når mina tonår ser jag att pengar är något jag ger ut, inte tar emot. Min pappa ber mig om pengar och min mamma har inte så det räcker. Jag måste arbeta och tjäna mina egna pengar för att köpa den där cykeln och bergsprängaren jag vill ha, för att se till att jag inte är en belastning för min mamma.
Min pengahistoria har alltså sitt ursprung i en känsla av skuld. Den växer till en fattigdom och utmynnar i ett utgivande som ser till andras behov först. Jag inser att jag inte kan lösa detta på egen hand. Jag har kommit att förkroppsliga min pengahistoria, så jag vänder mig till Jesus som hänger där på korset för han behöver vara min lösning.
Jesus, befria barnet från hennes skuld. Lyft upp flickan ur hennes fattigdom. Förvandla tonåringens och kvinnans utgivande till mottagande. Rena mig från denna svarta tråd som löper rakt igenom min historia och fyll mig istället med ditt ljus och din kärlek. Du har lidit och dött för mig, jag vill inte att det ska vara förgäves. Låt ditt offer bli till min välsignelse. Av mig själv förmår jag inte lösa detta. Du är min förlossare. Sänd mig din heliga ande. Amen.
När jag hade tagit emot nattvarden och åter satt på min stol kände jag i mitt inre hur jag slappande av. Värken i min vänstra kroppshalva, från nacke ned till knä, släppte taget om mig en stund. Då tänkte jag att jag inte behöver förstå längre hur detta är möjligt, att Jesus kan tränga in i mig genom oblat och vin. Jag bara vet att det är så. Min kropp ljuger inte för mig.
I duschen idag såg jag knytpunkten. Varför jag känt att pengar hänger samman med män. Pengar knöts redan i barnstadiet till känslan av skuld, medan pojkar och män knöts till djupa känslor av kärlek. Detta genom min arton år äldre systers pojkvän Totto som jag kände kärlek till och från. Och den söta grekiska pojken Tutte som bodde på samma gård, som jag var förälskad i som barn.
Med de känslomässiga bindningarna i så tidig ålder var jag "dömd" till att alltid prioritera män framför pengar, för i männen hade jag nedlagt kärleken och när Totto dog i cancer när jag var sex år gammal lade jag locket på för att skydda den kärleken jag hade känt. Jag blev trogen den. Detta har Gud alltid känt till. Därför var han tvungen att sända Jesus till mig.
Jag ser nu att Gud har använt sig av denna kännedom om mig för att steg för steg frigöra mig från all denna svärta, enda ner till denna knytpunkt där den har sin rot. Min lojalitet till mannen (kärleken) har Jesus knutit upp och knutit till sig själv. För endast han kan besegra döden. Det är skälet till att jag nu kan se på på min pengahistoria med en ljus klar blick och kärlek för mig själv. Lillys olycka skar hela vägen ner till denna knytpunkt i mig. Gud kan använda allt som sker, också det onda, till att komma med sin kärlek.
Jag har aldrig älskat pengar eller drivits av att tjäna mycket pengar, det förändras inte nu heller. Jag tjänar kärleken. Men vad jag ser är att kärleken som nu har sitt ursprung i Jesus, inte män, renar min relation till pengar så att den blir neutral. Jesu kärlek genom hans död på korset löser upp mina gamla känslor, fattigdomsmentaliteten och de destruktiva handlingarna som varit knutna till pengar: skulden, bundenheten i fattigdom och utgivandet som ser till andras behov främst, på bekostnad av mina egna grundläggande mänskliga behov.
Jag gläds med mig själv, att jag ser allt detta nu för det innebär att Gud synliggör det för mig och det av en god anledning. För att lösa upp det. Påsken är i antågande. Genom död ska vi gå till liv.
Men detta är inte bara min historia om pengar, det är min mammas, mormors och farmors historia. Det är mina döttrars historia. Det är kvinnors historia i allmänhet. Jag önskar för oss alla denna förlossning genom Jesu kärlek för oss kvinnor. Jag önskar det hela vägen tillbaka till Eva - allas urmoder, genom mig i denna skrivande stund och ut till de fyra miljarder kvinnor som lever idag och bortom nuet till alla de ofödda flickor som är på väg hit. Gud älskar sina flickor och kvinnor. Jesus älskar sina flickor och kvinnor. Det vågar jag sätta mitt liv på.
Här kommer de! De befriade och Befriaren.
Lilly mår efter omständigheterna bra. Hon tycker inte om tratten, men accepterar den. Hon äter, tar sin medicin och alldeles nyss såg jag henne gäspa. Ett bra tecken, tänker jag, med tanke på att de amputerat en bit av hennes underkäk och dragit ut många tänder.
Nu väntar ett par månader då detta ska läka och infektionen ska gå bort. På tisdag ska hon på återbesök. Lilly är en kämpe. Det måste vara något feminint. :-)
Tack till er som ber och stöttat med pengar. Den kärleken känns skön att ta emot.
Kram,
Komentarai