Vi tittar tillbaka på den gångna veckan tillsammans, Jesus och jag. Jag ser hur han satt där i måndags på passagerarsidan när jag körde till jobb efter en veckas sjukskrivning. Han höll sin hand på min axel de sista tio minuterna då min hjärna började stänga ner och dimman som låg över landskapet plötsligt blev till dimbankar som vällde in över min hjärna.
Jesus satt kvar med mig i bilen när motorn var avstängd och tårarna kom. Gråt av lättnad att jag kom fram. Gråt av oro för vad som pågår i mitt huvud. Han var där.
Också när jag satte mig ner i församlingshemmet tillsammans med min chef var Jesus där. Han var i mannen jag hade mitt emot mig. Kristus i min kyrkoherde klev fram och mötte upp mig i mitt sårbara tillstånd.
Jag ser att Jesus också varit med mig i köket. När hjärnan börjat kännas överbelastad har han tagit kniven ur min hand och lagt ner den på skärbrädan, dragit mig undan från diskbänken och sett till att jag gjort något annat istället en stund. Något som inte kräver koncentration.
När vi tillsammans tittar tillbaka på den gångna veckan och hur Jesus varit med mig i varje dags bibelmeditation finns där mycket att upptäcka. I ljuset av hans närvaro blir också jag allt tydligare för mig själv.
Jag får syn på en del som saknas mig. På altarringen i Bunkeflo kyrka finner jag henne. Det är rösterna från Kievs kammarkör som för mig fram till henne. De sjunger credot: "Jag tror på en enda Gud, allsmäktig Fader, skapare av himmel och jord" när jag vandrar in i den stängda kyrkan och längs altargången. Jag ser henne i en gråtande ställning. Uppgivenhet och sorg talar hennes kropp om. Jag närmar mig henne försiktigt och sätter mig intill henne. Hon är tyst. Hennes tårar är slut. Men jag känner hur hennes kropp har kapslat in alla känslor och jag förstår att jag separerat mig från henne för att orka vara kvar i livet. I flera år har hon suttit här.
En gång fann hon en död fjäril och bar den i sina händer hela vägen till just denna kyrka och lade sedan fjärilen på altarbordet i hopp om att den skulle återuppstå. Sedan fann hon ytterligare en och gjorde likadant med den. Hon gick hela vägen fram till Gud och bad om helande för dem båda, om nytt liv, i kärlek och för varandra. Det jag förut såg som längtan och hängivenhet får ny en helt ny dimension. Jag ser trofasthet. Hon var trogen kärleken. Den kärlek som överskrider de regler och lagar vi människor uppfunnit. En kärlek större en lagen, än tio guds bud. Jag är inte längre i kontakt med den. När jag separerade mig från henne, separerade jag mig från den. Den var outhärdlig i den form den kom.
Hon är inte ensam inser jag när jag påminns om en text i Hebreerbrevet. Kvinnor och män från det gamla förbundet kliver fram och ger sig själv tillkänna. De ställer sig på andra sidan, bortom det synliga altaret, vid den osynliga altarringen. Kvinnorna kliver in i rummet och till slut är hon och jag inneslutna i den cirkel som de bildar. De vi kallar för de avlidna. De hemgångna. Och jag ser hur hon långsamt börjar lösas upp, som om hon bestod av miljarder små kristaller och hur dessa sakta stiger uppåt. Då förstår jag att det är ett transparent klot vi är inneslutna i, en sfär. När det som förut var hon når "taket" på klotet formar partiklarna ett Kristogram, ett Kristusmonogram – ☧ (Chi Rho).
Jag minns att jag kallade Bunkeflo kyrka för mitt föräldrahem. Ibland cyklade jag dit för att sitta helt ensam och skriva i solskenet från de stora fönstren. Det var en plats där jag uttryckte min djupaste kärlek för både Gud och människan. Det var en tid då jag inte var separerad från mig själv utan djupt förankrad i min kärlek. Jag älskade såsom Gud ber människan att älska. "Du skall älska Herren, din Gud, med hela ditt hjärta och med hela din själ och med hela ditt förstånd. Du skall älska din nästa som dig själv." Och jag älskade såsom Jesus bad mig göra: "Mitt bud är detta: att ni skall älska varandra så som jag har älskat er."
Det är en förtärande kärlek, men också en kärlek som fyller upp en. Och jag vet idag att den inte kan bäras ensam. Man måste vara två som bär den tillsammans, vare sig det är i ett äktenskap eller som lärjungar. Det är en kärlek som ges en och som man antingen svarar ja eller nej till. Det är en kärlek som "tillhör" kyrkan. Inte för att hon äger den eller gjort sig förtjänt av den, utan för att hon fått den att förvalta. Detta är synligt och påtagligt i nattvarden. Kyrkan förvaltar Jesus Kristus, hans kropp och blod, hans liv och hans bud. Den kärlek som utmärker kristendomen. "Ni skall älska varandra så som jag (Jesus) har älskat er."
Han sitter mittemot mig vid köksbordet. "Jag älskar dig!" säger Jesus. Jag vet att det är sant, men orden har blivit så tomma för mig. Häri ligger separationen. Är det för alltid förlorat? Min närhet till kärleken, vår intima relation. Jag hoppas inte det. Men jag har lärt mig att vara mer försiktig som människa. Hur vi människor behandlar varandra påverkar vår relation till Gud. Jag har lyssnat till de orden: "Jag älskar dig!" Jag har trott på dem, tills de tömts ut av samme person som uttalade dem. Ord och handling behöver vara ett och samma. Det finns en kärlek som spränger alla gränser, både de vi satt upp inom oss och de vi skapat i det yttre. Jag har haft glädjen att få lära känna den kärleken och bära den en kort tid i mitt liv. Kanske får jag en dag leva i och med den. Bär den ihop med någon annan. Dela med mig av den till andra. Jag önskar att det blir så.
Kram,
Comments