Jesus, var är du?

Jag ropar på honom och noterar att tonläget i min röst är annorlunda.

– Jesus, var är du?

Hur många gånger har inte hans namn fyllt min mun? Ofta i en förtvivlad ton. När panikångesten knackat på dörren och krävt att få bli insläppt.

Jesusbönen tycks idag inpräntad i min själ. Den stiger upp ur mitt djup av egen kraft i alla möjliga situationer, både de stillsamma och de panikartade. Jag har förstått att det är Anden i mig som ber när jag inte själv aktivt tar initiativet att mumla "Herre Jesus Kristus, Guds son, förbarma dig över mig." Man kanske kan säga att själen har bönen som en tatuering.

Som barn lärde jag mig ramsor jag än idag minns. Så är det med Jesusbönen. Den är en böneramsa jag lärt mig i vuxen ålder och den förvarar jag i mitt hjärtas skafferi. Bönen smakar både sött och salt. Den fungerar som en napp för mig som vuxen när jag behöver tröst, när jag känner mig liten, ensam och ledsen. Men den är också som en saltsten jag kan slicka på och känna att jag blir stärkt av.

Jag vet att det är vanligt bland kristna att lära sig saker utantill. Bibelverser, böner och psalmer. Inte för att bli bäst på att memorera, utan just för att fylla upp sitt hjärta med Guds ord. Det är klokt, tänker jag.

Men jag har svårt att minnas ordagrant. Mitt sätt att memorera är ju i bilder. Jag kan komma ihåg scener och själva andemeningen, men ord staplade på ord efter varandra har jag väldigt svårt för att komma ihåg. Min själ är en konstnärssjäl inte en akademisk.

Därför älskar jag taizesångerna. De är som korta psalmer. Några få meningar som sjungs om och om igen. Till slut fastnar de i mig, liksom barnsångerna en gång gjorde. Så på samma hylla som Bä bä vita lamm ligger finns också Ät mitt bröd, drick mitt vin.

Min själ älskar att sjunga dessa enkla sånger. När själen kan både text och melodi då slappnar hon av och ger sig hän i sin lovsång till Gud. Numera hindrar jag inte min själ från att sjunga ut. Jag vet att en del av hennes kärlek till Gud endast kan rymmas i vackra melodier, liksom en del av hennes kärlek en gång tog sig uttryck i att hon sjöng visor för mina tre barn.

"Herre förbarma dig över mig" eller "Herre förbarma dig över oss" är nog den förkortade version av Jesusbönen jag använder mest. Den är min vardagsbön. En jag uttalar flera gånger varje dag. Det räcker med att tänka på hur Moder Jord mår för att den bönen ska strömma fram som en störtflod.

Jag ber den tyst i mitt inre när jag känner oro för mina barn. Och när ensamheten blir för svår. Eller när jag trampar ner i ett träsk fyllt av tvivel kring min ekonomi. Bönen tröstar mig. Jag känner mig mindre ensam och upplever att jag får hjälp av Jesus att bära det svåra. Jag har insett att just det är att vara kristen. Inte att allt elände lyfts av mina axlar och jag lever som på moln, utan att jag slipper vara ensam när livet faktiskt är svårt.

Det får mig att tänka tillbaka på slutet av 2002. Mitt yngsta av tre barn hade inte ens fyllt ett år. Jag var redan då så nedbruten, även om den totala kollapsen kom först 2015, att det fanns tillfällen då jag satt och vaggade mig själv till ro på vår säng. Så som jag sett barnhemsbarn göra. Kramande mig själv. Gungande fram och tillbaka. Med en inåtvänd blick, avskärmad från andra.

Att bli känslomässigt övergiven är ett trauma jag ännu bär på. Det startade när jag var sex år och inte fick hjälp med att bearbeta sorgen efter ett dödsfall av någon jag älskade. Det har sedan dess upprepats flera gånger i vuxen ålder. Därför är det inte läkt. Jag är medveten om det. Och därför ytterst varsam med mig själv.

Det är verkligen fasansfullt att lämnas ensam när man som allra mest behöver en annan människa. Den trygghet jag trodde fanns raseras i samma ögonblick som jag inser att det endast finns utrymme för en stor, stark och självständig Marie i relationen. Inte en sjuk, sårbar och liten Marie.

Gud däremot överger inte mig. Vare sig jag är stor och stark eller liten och i nöd. Därför är jag trygg ihop med Gud. Jag kan vara mig själv. Det finns utrymme att vara mänsklig. Jag behöver inte vara gjord av stål och klara allting ensam. Jag behöver inte vagga mig själv till ro. Istället får jag krypa upp i Guds famn och låta honom vagga mig. När jag inte förmår sjunga, då nynnar Gud för mig. Ibland barnvisor och ibland taizesånger. Han tar det han hittar i mitt hjärtas skafferi för han är klok nog att förstå att de ligger där för att jag tycker om dem.

Ibland bara andas jag Jesu namn. Jesus på inandningen. Kristus på utandningen. Jesus in. Kristus ut.

Det behövs inte så mycket i mitt skafferi. Jag kan använda det jag har på flera olika sätt. Det passar mig bra. För många valmöjligheter gör mig mest förvirrad. Jag har lärt mig Jesusbönen men sedan har den själv fått visa sig i långa och korta versioner. Utan att jag egentligen tänkt på det har ett alldeles eget litet böneliv utvecklat sig i mig. Det är bra att jag ser det, för senast igår fick jag dåligt samvete för att jag så sällan ber. Nu ser jag att jag ber mest hela tiden, men inte långa haranger fyllda av vackra ord. Snarare korta och koncisa rop på hjälp för både mig och resten av vår värld.

Om det är något jag förstått kring min egen person så är det att om det krävs för mycket av mig då kommer det inte att bli gjort. Om vad jag förväntas göra är alltför invecklat då avstår jag det. Jag är barnsligt enkel i min personlighet. Vare sig det gäller bön, tecknande och målande, make-up, kläder eller min livsstil. Jag passar inte i det som är alltför vuxet, akademiskt och avancerat. Jag är för mycket ett barn av naturen och lär så förbli. Lite varje dag är min melodi. Det är för mig hållbart.

– Jesus, var är du?

Idag är min röst mild. Jag tror den liknar Guds röst när han vandrade i paradiset med människan. Det är skönt att vara naken och inte känna någon blygsel. Inte inför Gud. Inte inför Jesus. Inte inför dig människa som läser.

När jag ropar på Jesus är det bara ett eko av Gud som ropar på mig.

– Marie, var är du?

– Jag är här! Jag hörde dig komma och skyndade så fort jag kunde att möta dig. Jag blev så glad att jag genast sprang iväg och glömde bort att äta.

– Gå nu och ta ut bröden ur ugnen, jag vill inte att du startar en eldsvåda.

– Tack för att du älskar mig så mycket och vakar över mig dag som natt. Jag är trygg här tillsammans med dig och tänker aldrig flytta hemifrån. Du får kasta ut mig om du vill bli av med mig.

– Varför skulle jag vilja det?

– Det går ett rykte bland människorna.

– Det har nått mina öron också.

– Det har sina fördelar att vara som ett barn.

– Jag vet. Jag har provat det.

– Är du hungrig? Jag har två bullar. Du kanske vill ha den ena.

– Vad har du för pålägg?

– Jag ska gå och se efter, men jag tror att den danske makrillen är slut.

HERRENS ÄLSKARINNA

Min djupa längtan efter kärlekens relation sådan Gud tänkte den 2019, E-bok, 44 sidor

Ladda ner gratis HÄR -->